”Den kulan visste var den tog” – Karl XII, en helt vanlig dag i en novemberlerig löpgrav i Norge

Det är söndagen den 30 november 1718 någon gång mellan 8 och 9 på kvällen och vädret är ungefär som det är här ikväll, ruggigt, rått och blött. Sveriges 36-årige envåldshärskande kung Karl XII står i kvällsmörkret i en lerig svensk löpgrav framför Fredrikstens Fästning utanför nuvarande Halden i Norge. Efter middagen och kvällsgudstjänsten har kungen återvänt till löpgravarna för att, som han brukar, med sin personliga närvaro inspirera de grävande soldaterna.

karlunirock01.jpg
Karl XIIs uniform och stövlar som han bar den sista kvällen, 30 november 1718, finns att beskåda på Livrustkammaren i Stockholm

Ett par hundra man i varje grävarlag turas om att under fientlig beskjutning gräva sig fram mot fästningen. Det är ett livsfarligt arbete eftersom fienden beskjuter grävarna såväl framifrån från fästningen som från norska ställningar till höger och vänster om de grävande karolinerna. Norrmännen låter nattetid sätta upp brinnande beckkransar för att lysa upp de dödsföraktande grävande soldaterna. Varje natt stupar också så många som femtio karoliner. Därför finns kungen hela tiden med för att inspirera och övervaka arbetet.  ”Var inte rädda!”, säger kungen uppmuntrande till de närmsta grävande soldaterna. De orden sägs också, passande nog, ska ha blivit hans sista ord.

Karl XIIs enorma vilja är den enande, pådrivande kraft som håller tempot uppe i belägringen, trycket uppe i Norgefältåget och Sverige kvar i det Stora Nordiska Krig man egentligen borde ha förlorat för längesedan. Men Karl XII vill ha en rättvis fred för Sverige. Han har blivit anfallen av sina konspirerande grannländer en gång för 18 år sedan och vägrar ge sig med mindre än det han uppfattar som en rättvis fred.


Mäktiga Fredrikstens fästning dominerar än idag den norska staden Halden (som hette Fredrikshald fram till 1928)

Och Karl XII fortsätter spana mot försvarsverken som då och då lyses upp av norska lysbomber och brinnande beckkransar. Muskötkulor, druvhagel och kartescher visslar då och då förbi den utsatta svenska löpgraven eller slår in i de skanskorgar som ska skydda grävarna. Norrmännen gör naturligtvis allt de kan för att försöka stoppa svenskarna och de är erkänt goda prickskyttar, vilket svenskarna fick erfara redan två år tidigare då man första gången försökte anfalla Norge.


Norska soldater modell 1718 (teckning Alf Lannerbäck)

För att se bättre har kungen klättrat upp och tittar över bröstvärnet i den främsta linjen; hur många dagar till ska det behöva ta innan belägringsförberedelserna är klara och man kan storma och inta befästningen? Nära, nära. Norge ska besegras. Snart ska kungen börja ta revansch för de senaste 10 årens usla krigsresultat. Krigslyckan ska vända.

Man måste förstå att det här är en ytterst normal företeelse, något närmast rutinartat för kungen som sedan 18 års ålder för 18 år sedan inte känt någon annan verklighet än krigets. Det här har han gjort många gånger. Det här är hans vardag. Han är säkert inte det minsta nervös i ögonblicket, men jag föreställer mig att han nånstans måste känna sig trött. Trött och less på den situation som han och hans land befunnit sig i så länge. Förutom en djupare mental trötthet borde  han känna sig allmänt trött och sliten, han har inte sovit många timmar per dygn under de fyra veckor som Norge-fälttåget pågått.

För Sverige och kungen har varit i krig i 18 långa mödosamma år. Kungen har varit med om otroliga strapatser som fört honom genom Polen, Ryssland, Ukraina och så avstickaren på fem år till Turkiet; följt av den där makalösa ritten genom Europa från Demotika i Turkiet till Stralsund vid tyska östersjökusten.

Efter en fantastisk ryttarprestation med väldiga dagsetapper hade han sålunda avverkat 2 152 km på 14 dygn eller med andra ord mer än 15 mil per dygn. Hästarna byttes så gott som dagligen, och ett flertal av dem störtade under vägen. Så kom han tillbaka till det envisa stolta lilla kämpande land han regerat på distans i så många år. Vid porten i Stralsund ville de först inte släppa in honom för de förstod inte, kunde inte tro att det var han: Kungen själv som varit borta i så många år.


Karl XII (1682-1718) Målning av Johann Heinrich Wedekind

Nu den 30 november 1718 står han så i en lerig svensk löpgrav och spanar över ett bröstvärn genom kvällsmörkret mot den norska befästningen. Då och då smäller det från både de norska och de svenska linjerna. Kulor visslar förbi i mörkret, men Karl XII är van vid att ta risker och utsätta sig för strapatser. Och löpgraven vid Fredrikstens Fästning är ingen speciell risk och absolut ingen strapats. Det är vardag.

Men 289 år senare är denna dag ingen vardag. Demonstrationer och bråk brukar äga rum varje år mellan å ena sidan högerextremister som vill lägga kransar vid kungastatyer och vänsterextremister som vill se till att de inte får göra det. Högerextrema, rasistiska krafter har utnyttjat kungen för sina dunkla och hatiska ändamål. Karl XIIs namn har missbrukats i olustiga sammanhang där han alls inte hör hemma, långt ifrån sin egen samtid och historiska kontext. Kungen var ju snarast tolerant nog att i sin djupt religiösa samtid samverka med muslimska trosfiender och borde då snarast utifrån detta kunna användas som ett tolerant och antirasistiskt exempel.

Karl XII är sedan länge en mycket omtvistad, kontroversiell och mytomspunnen person; full av symbolisk laddning. Han var mytomspunnen redan under sin livstid, men om all debatt och det sedvanliga kransnedläggningsbråken (som troligen pågår just som jag skriver dessa rader) visste kungen naturligtvis intet den där novembersöndagen 1718. För det var trots allt för honom en helt vanlig dag i hans riskbenägna liv.

Plötsligt smäller det till igen, ingen dramatisk knall och ingen dramatisk omkullkastningseffekt, ett ögonvittne beskrev att det lät som ”när man slår med två fingrar i en öppen handflata ; kungen sjunker ihop. Hans huvud vilar mot armarna på bröstvärnet som han lutar sig emot. Det ser ut som om han bara nickat till, trött efter alla år av strapatser. Men det är illa ställt med kungen, en kula har träffat honom i vänstra tinningen, gått rätt igenom hans huvud och ut genom högra tinningen; döden har varit omedelbar.

Kung Karl har slutligen fått komma till ro, föreställningen är slut. Den dramatiska berättelsen om hans liv och alla eventuella fortsatta erövrings- och revanschplaner, den okuvliga närmast maniska energi som drivit honom framåt har stoppats av en kula. Men varifrån kom den? Från fienden, eller???


Kungen är träffad! (teckning Alf Lannerbäck)

Debatten och ryktena tog snart fart. En så mytomspunnen och ryktbar person som Karl XII kunde ju inte förväntas dö hursomhelst och inte på ett så simpelt och odramatiskt sett i en lerig skyttegrav vid en norsk fästning. Det måste finnas någon fascinerande konspiratorisk förklaring.

Vi känner igen fenomenet från framförallt Kennedy- och Palmemorden. Mördades kungen av någon av sina egna? Någon krigstrött soldat kanske sköt honom med den kulknapp som fortfarande finns på muséet i Varbergs Fästning? Enligt myten var kungen osårbar, ”hård mot järn”, och man måste hitta något personligt föremål att skjuta honom med. En knapp från den egna karolinerrocken kunde då komma väl till pass. Eller var det ett druvhagel från en svärm som avskjutits från en kanon i  fästningen ca 600 meter bort?

fredriksten.jpg

Många, många har skrivit om detta och dessutom alldeles nyligen. Kulknappsteorin anses nu av de allra flesta forskare som för osannolik. Inte heller druvhaglet tror man längre på. Den slutgiltiga förklaringen ges troligen genom Peter Froms bok ”Karl XIIs död – gåtans lösning” (2005).

Med hjälp av modern rättsmedicin och kritisk analys av källmaterialet arbetar sig Peter From fram till denna lösning. Till sin hjälp har han flera av världens ledande experter inom medicin, sårballistik och vapenteknik. Han har undersökt och fotograferat kungens uniform. Löpgravarna nedanför Fredriksten har genomgått en rekonstruktion och kartmaterialet har utvidgats. Skjuttester har företagits i schweiziska försvarets anläggningar i Thun under ledning av en av världens främsta experter på sårballistik.

Och… Peter From anser sig bevisa att den dödande kulan avlossades av en norrman med en vanlig infanterimusköt. Senare har bland annat historikerna Peter Englund och Dick Harrison anslutit sig till Peter Froms uppfattning.

karl-xii.jpg
”Karl XIIs likfärd”, målning av Gustaf Cederström, 1878

Peter Englunds recension av Peter Froms övertygande framställning, där han just konstaterar att ”fallet är avslutat”, är en lämplig fördjupning för den som så önskar.
http://www.peterenglund.com/textarkiv/karlXIIdod.htm

Men för Carolus XII själv spelar all denna debatt och trubbel nu ingen roll. Det har gått 289 år sedan han mötte det slut som var så föga förvånande för en person som levde det livet han levde. Det var ingen komplott och inget mystiskt konspiratoriskt lönnmord. Det var något högst naturligt som hände honom. En omedelbart dödande fiendekula träffade honom i huvudet efter 18 års exponering för just denna risk. Och han tog många, många risker. Det var bara ett helt naturligt och ”genreriktigt” slut för honom.

PS: Tack J. L. Runeberg för lånet av citatet ur din dikt ”Sven Duva”.

5 svar to “”Den kulan visste var den tog” – Karl XII, en helt vanlig dag i en novemberlerig löpgrav i Norge”

  1. […] bloggen Japetus Öga läste jag en liten artikel kring kung Karl XII:s död. Den skrevs den 30 november i år, alltså […]

  2. Sandra Dermark Bufi Says:

    ”Han mötte döden vid en öde strand,
    en ringa fästning och en okänd hand”
    SAMUEL JOHNSON OM KARL XII

  3. Kongen ble skutt av sine egne! Men det vil hverken Peter+Peter forstå! Men den som fulgte kongen i 18 år – så alle hans skader og kjente han godt: Melichor Neuman – forteller selv hva han så gjennom å binde føttene til kongen sammen når han balsamerter han i Uddevalla – før han ble lagt i kista! Han beskriver også1720 – gjennom en drøm han hadde ( som den gang var måten man uttrykte kritikk på) at ”det kom en krypande” samt at i slutten av dokumentet opprettholder han tvilen! Med 18 års krigskirurgisk erfaring visste han hva han så! Et mord!!!

    • Melchior Neumann var utan tvivel en mycket duktig läkare på sin tid, men genom att ha balsamerat sin stupade kung kan han inte ha dragit några kvalificerade slutsatser om vem som avfyrade den dödande kulan. Den här frågan har diskuterats i århundraden, men Peter Froms utredning är mycket noggrant genomförd och jag är nu en av dem som är helt övertygad om att kungen stupade för en fiendekula. Vilket han statistiskt sett kunde och borde har gjort långt tidigare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: