Arkiv för december, 2007

Ring klocka ring…

Posted in Fest, Poesi on 31 december, 2007 by japetus

Några korta rader så här på morgonen, årets sista dag…

Det har varit intensivt hela vägen över jul, via mellandagar och nu hit. Lugnt och harmoniskt julfirande i småländska skärgården. Sedan åter hemma med mycket fixande, inte minst med den singelfest som jag och vännen Herman ska ordna ikväll. Rejält!  Jag kommer igen i ett nytt år, ett makalöst nytt 2008. Det kommer bli det bästa hittills. Bara så ni vet.

Tennyson och Malmsjö får sista ordet i år:

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö…
Ring själaringning över land och vatten!
Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!”

Annonser

Det är inte snön som faller… Julhets på stan

Posted in musik, Vardagligt with tags , , , on 21 december, 2007 by japetus

Varning på stan!

Glad i hågen med årets sista projektrapport avklarad och all tidrapportering inknappad slog så frihetens timme igen. Nu är det jullov! På väg hem från jobbet denna sista fredag innan jul gjorde jag ett tappert försök att styra min steg mot Åhléns på väg upp från Tunnelbanans blå linje för att köpa de sista julklapparna. Det borde jag inte ha gjort…

Vid spärrarna på vägen mot Åhléns entré i tunnelbaneplanet möttes jag av den mest maniska ström av framforsande beslutsamt framträngande människor jag mött på – ja minst ett år får vi anta. Jag befann mig mitt i stridslinjen. Det är ett allt annat än nytt fenomen vad julhysterin kan göra av vanliga, snälla människor. Armbågar, blanka ögon, trängsel och knuffar. Ja det här låter som en fortsättning på min blogg om tölparnas julafton i tunnelbanan för nån månad sedan.

Det här är ett uttjatat ämne i sig, detta hur julen kommit att bli kommersialismens högtid och hur olustigt trångt och hysteriskt det är på stan veckorna innan. Särskilt dagarna innan. Men när jag stod där i det galna vimlet utanför Åhléns dörrar och svajade fram och tillbaka i anstormningen av människor som rusade och trängde sig ut och in visste jag vad dagens blogg skulle handla om.

Jag såg för mitt inre den klassiska rockvideon med Anders F Rönnbloms ”Det är inte snön som faller”  framför mig. Ingen har nånsin i så målande ordalag beskrivit det jag upplevde de ca 10 sekunder jag stod där och vacklade, innan jag vände om och flydde fältet, ned mot Röda Linjen och tåget hemåt mot Liljeholmen. Låten skrevs till tidningens Schlagers julsingel 1980 men remixades 1981 och dök upp på Anders Fs samlingsplatta med samma namn från 1984. Så var det med det!

Videon är kraftfullt enkel och sjukt kul när den beskriver julhysterin i bilder som väl passar de många briljanta formuleringarna. Låten har nu nästan 30 år på nacken men det är samma sak då som nu, samma sak…

”Vi tar en sväng nerför gatan en dag,
mitt stackars alter ego och jag.
Vi slår oss fram bland generationer,
som slåss med varann om sensationer.

Det är en hetsjakt utan like
efter tusen smaragder och ett kungarike.
Ett gratiserbjudande faller från ovan,
jag gapar och sväljer och tackar för gåvan.

Vi öppnar dörren till en pissoar,
och där står självaste tomtefar
med lång näsa och en stråle som glittrar.
Han drar av sig skägget,
det ser ut som han fnittrar.
Han säger: ”God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul!”


Anders F Rönnblom: ”Det är inte snön som faller”

En hel livstid, med Arns mått mätt

Posted in Film, Fundersamt, Historia, Vardagligt on 19 december, 2007 by japetus

Såg ett stämningsfullt klipp imorse ur nya svenska storfilmen ”Arn tempelriddaren”. Det var när biskopen i Sven-Bertil Taubes vördnadsbjudande gestalt dömer Arn och Cecilia till ”ett halvt livs tukt och botgörelse”, 20 års straff för deras förbjudna kärleks skull.

Detta inträffade på den tiden, medeltiden, när ett liv räknades till 40 år. En tid när det vi idag kallar Sverige började ta form. En tid när i princip alla troende var fundamentalister. En våldsam tid när lagen fortfarande ofta satt i ”spjutstångs ände”. Den starkes rätt.

Två tankar tänkte jag. Tänk att jag alldeles snart har levt det som människor en gång såg som ett helt liv. Tänk att jag redan sett så många platser och upplevt så många möten med så många underbara människor att det känns som att jag skulle vara nöjd om det blev just detta. Dessa år. Ljusa dagar och mörka. Jag är tacksam för dem alla.

En tredje tanke; jag ser mycket fram mot att se filmen.

http://www.arnmovie.com/

En välsignad söndag på Skansens Julmarknad och Allhelgonamässan med Olle Carlsson

Posted in Fundersamt, Vardagligt on 18 december, 2007 by japetus

Jag hade en alldeles ovanligt välsignad söndag… Ett välkommet avbrott i dessa stressiga veckor före jul.

Att tillsammans med en god vän få strosa runt inne på Skansen ett par timmar med ett gott leende på läpparna och ta del av allt julmys som där försiggår är sannerligen en välsignad upplevelse. Julstämningen är massiv, mindre hysterisk än nere på stan, och att få gå in här och där och värma sig vid brasan i de olika husen och stugorna är ett maxande av mysfaktorn. De många italienska turisterna uppskattade också helt klart de många värmande eldarna.

Att sedan få fortsätta till Allhelgonakyrkan och där få runda av söndagen med en Allhelgonamässa är i alla avseenden en välsignelse. Sedan 10 år tillbaka driver Olle Carlsson, präst i svenska kyrkan, en tradition att han håller gudstjänst på söndagarna vid 18.00. Det som gör dessa gudstjänster så speciella är också det att kyrkan alltid är fylld till sista plats och litet till. Här råder en härligt avslappnad och accepterande atmosfär.

Olle Carlsson är en mycket modern och klok präst. Hans budskap är ett mycket fint kärleksbudskap som samlar människor av alla de slag och alla är välkomna. Det är starkt och inspirerande att vara där och lyssna när Olle predikar, alltid utifrån det självupplevda känns han oerhört sann och äkta. Olle har också skrivit boken ”Kristendom för ateister” där han för fram sitt moderna kristna budskap som är anpassat till dagens sekulariserade svenska samhälle.

”En religion som inte kan leva sida vid sida med en annan, på samma villkor, i vårt pluralistiska samhälle kan aldrig vara en konstruktiv kraft eller ha någon framtid. Den kristendom jag försöker tillägna mig handlar inte om att få andra att se ljuset eller förstå min sanning om Gud. Den handlar om att försöka bli sannare mot sig själv.”

Tillsammans med Herman och två andra goda vänner, varav en jag inte träffat på mer än 15 år (!), hade jag ännu en inspirerande och vacker upplevelse i kyrkan. Det är en extra bonus att alltid träffa några människor jag känner när jag går dit. Det ger mycket energi och känns alltid inspirerande. Prova själv!

Att sedan gå någonstans och äta gott och samtala en stund i det space man befinner sig i efter Allhelgonamässan är ett perfekt sätt att avsluta söndagen. Samtalen känns extra meningsfulla och sanna. Det är en mycket inspirerande och ljus upplevelse varje gång.

Efter de jobbiga och påfrestande veckor som varit kändes detta som en helt fantastiskt dag. Det är också så tydligt för mig hur mycket energi och styrka jag vinner på att bestämma mig, sätta ned foten skapa en riktning i livet. Så fort som jag gjort detta börjar en mängd positiva saker plötsligt bara ”hända”. Säg hur kommer det sig till exempel att två gamla goda vänner jag inte haft kontakt med på 15-16 år plötsligt dyker upp igen i mitt liv inom loppet av en vecka???

Det var en välsignad söndag i livet…

Temptations skapade magi på Alcazar

Posted in musik on 15 december, 2007 by japetus

Oooohh vilken cool spelning!

Ja det är några dagar sedan och jag har haft mycket kring mig hela tiden sedan dess, men jag måste bara skriva några rader om den spelning jag var på i veckan. Jag hade glädjen att närmast av en slump hamna på Nalen/Alcazar i onsdags och fick där uppleva någonting utöver det vanliga… Ja verkligen. Många, många spelningar i olika sammanhang har jag sett från den där första med Steeleye Span på Konserthuset 1976 (!) fram till denna. Men den här var verkligen speciell, i sina bästa stunder faktiskt det coolaste jag sett.

”Song Academy Live” var eventets namn, presenterat på FaceBook, och det var också genom den kanalen jag fått nys om detta. Det var ett gäng begåvade unga svenska artister (tänker speciellt på suveräna Emma Essing!) som uppträdde och sedan spelade Blacknuss Allstars med… Ja just det, The Temptations – den klassiska amerikanska gruppen som hade stora hits på 60- och 70-talet, ”My Girl” och ”Papa was a rollin’ stone” är kanske de mest kända.

temptations.jpg
Herman och Richard Street på Alcazar innan spelningen…

Temptations har ändrat laguppställning många, många gånger genom åren och den ende originalmedlemmen som finns kvar är nu Richard Street, en 65-årig gentleman som nu reser runt med fyra litet yngre och mycket välsjungande, stöttande brothers. De här killarna är musikaliska proffs och entertainers ut i fingerspetsarna och de körde alla sina egna nummer för att sedan sammanstråla och göra just ”My Girl” och ”Papa was a rollin’ stone”. Och när de gjorde det, särskilt när den suggestiva basgången till ”Papa…” gick igång hade jag en närmast extatisk känsla i kroppen. Det var ren och skär magi! Blacknuss är verkligen proffsiga när de jammar och leker fram låtar så snyggt och backar upp dessa proffs, för att inte säga legender…

temptations2.jpg 
”Papa was a rollin’ stone, wherever he laid his hat was his home and when he died all he left me was alone…”

Ja då var det alldeles oförskämt bra.  Killarna sjunger otroligt snyggt, grym stämsång och så alla dessa coola moves som hör till. Och med tanke på att det fanns en hel del skönsjungande och ävenså kända personer i publiken hade herrarna kraftig support från doakören i publiken, själv kunde jag stötta med min förstabas… 😉 Oj vad det dansades!

Känslan att höra dessa fantastiskt fina evergreens, klassiker framföras så väl med Richard Street på scenen gav en ursprunglig cool Motown-känsla som gjorde mig alldeles tagen, litet rörd nästan. Myten fanns där alldeles framför mig och det kändes starkt. ”White men can’t dance…”, jag vet, men den här kvällen kunde jag det verkligen! Ja… Magi!

Här är två underbara konsertupptagningar med herrarna i tidigare upplagor. Men låtarna förblir de odödliga klassiker de är  – och likaså dessa obetalbara ”moves”!

60-tals Temptations gör ”My Girl” 1965!

70-tals Temptations gör ”Papa was a rollin’ stone” 1972!

”Ciel ouvert”, om glädjen av att vända sitt ansikte mot en öppen, blå himmel i december

Posted in Natur och årstider, Poesi, Vardagligt on 12 december, 2007 by japetus

Nej jag tänkte inte blogga om Yello än, även om det kändes litet frestande med tanke på väderomslaget imorse…

Efter flera murriga novemberliknande dagar som känts som grått-vått-ylle mot själen har himlen plötsligt åter öppnat sig och ler mot mig. Det är en alldeles underbar känsla att vända mitt ljuslängtande ansikte mot den blå välkomnande himlen. Enkelt. Oskattbart värdefullt.

Om 10 dagar vänder det igen och ljuset kommer åter, men är inte detta en förutsättning för glädjen om våren? Vad vore våren om inte vintern fanns? Vad vore ljuset om inte mörkret fanns? Vad vore de öppna blå himlarna om inte de gråmurriga fanns…

ciel-ouvert.jpg

Omväxling förnöjer! Kylan och klarheten känns så uppfriskande. Mer sånt nu! Lyssna nu Du någonstans överallt som bestämmer!

”December comes
And December goes,
With the last red berries
And the first white snows.
With night coming early,
And dawn coming late,
And ice in the bucket
And frost by the gate.
The fires burn
And the kettles sing,
And earth sinks to rest
Until next spring…”  

Mystiken tätnar, med Gustav Holst på Neptunus och vidare ut i evigheten

Posted in musik, Poesi with tags , on 8 december, 2007 by japetus

Körens röster stiger och faller, stiger och faller i en oändlig, ordlös hypnotisk ström. Det är överjordiskt, utomjordiskt vackert. Musiken blir svagare och svagare. Musiken förmedlar känslan av att sakta glida allt längre och längre bort. Ljusen runt omkring blir svagare, solen alltmer avlägsen. Vi är på väg att lämna solsystemet och fortsätta ut i världsrymden på en evig resa…

När den svenskättade engelska kompositören Gustav Holst (1874-1934) åren 1914-1917 skrev sin berömda Planet-svit, Opus 32,  var nämligen Neptunus den yttersta kända planeten i vårt solsystem. Bortanför Neptunus fanns bara den yttre rymden, tomheten, evigheten.

Efter att Holst fått höra om de olika astrologiska karaktärerna för de sju planeterna började han 1914 komponera det som skulle bli hans mest kända verk. Tre år senare var han färdig med ett verk som inspirerat väldigt många kompositörer och som även använts i teateruppsättningar och filmer. Jag tänker särskilt på på filmmusik.  När du hör Holsts Planetsvit hör du var John Williams hämtade inspiration när han skrev sin klassiska filmmusik till ”Star Wars”. (Williams är mycket inspirerad av Holst och har skrivit filmmusik till bl a Star Wars, Superman, E.T. the Extra-Terrestrial, Raiders of the Lost Ark, Jurassic Park, Schindler’s List, och Harry Potter.)

I planetsviten tar Gustav Holst med oss på en hisnande rymdodyssé till de olika planeterna och deras karaktärer; Mars – krigets budbärare, Venus – fredens budbärare, Mercurius – den bevingade budbäraren, Jupiter – glädjens budbärare, Saturnus – åldrandets budbärare, Uranus – trollkarlen och Neptunus – mystikern.

Holst skapade och nyskapade magisk musik när han skrev sin Planetsvit. Inspirerad av Stravinskijs ”Våroffer” från 1913 jobbade han med en liknande nyskapande orkestrering som gav en ny, ”modernare” ljudbild. Han hade förstärkt symfoniorkestern med blås och slagverk utöver det vanliga. Här fanns nu bl a dubbla harpor, klockspel, timpani och det magiska specialinstrumentet celesta. Celestan ser ut som ett piano men låter himmelskt magiskt vackert, som ett klockspel fast mjukare. Celestans magiska klockklang spelar en viktig roll i musiken till Neptunus när den strör sitt stjärnstoft över lyssnaren.

Och så den här säregna osynliga kvinnokören som mot slutet av stycket fyller i med sin stigande och fallande sång. Enligt instruktionen från Holst skulle kören befinna sig i ett angränsande rum och bara höras genom en dörr som stod på glänt in till konsertlokalen. När symfoniorkestern har tystnat och Neptunus sakta försvinner är det bara kören som till slut hörs, svagare och svagare. Dörren skjuts sakta till. Svagt, svagt hör vi körens sång försvinna. När det sista reflekterade ljuset från Neptunus har slocknat är dörren stängd och världsrymdens mörker har fallit, djupt och evigt.

Att jag älskar den här musiken har säkert redan framgått. Som 7-åring kunde jag fascineras av att lyssna på den i hörlurna hemma i vardagsrumsfåtöljen. Som 39-åring mediterar jag gärna till den. Det fungerar extra bra en mörk stilla vinterkväll eller natt när jag ser ut över alla avlägsna glittrande ljus över den vackra stad jag bor i…

Jag hittade en vacker inspelning av ”Neptune – the mystic” med Seiji Ozawa och en japansk symfoniorkester. Celestan ser du bäst ca 2 minuter in i inspelningen och sedan 6 minuter och 15 sekunder in i sekvensen när den bjuder lyssnaren ett sista stänk av gnistrande stjärndamm. Överjordiskt, utomjordiskt, säreget, gåtfullt och alldeles förtrollande vackert!

” … 

Att ensam orädd och med lättat sinne våga språnget genom Stjärnporten.

Att falla fritt mot morgonen. 
Att falla.
 

Falla –
och bli borta.

…”