Om egyptiern Ambres, snickaren Sture Johansson och Jean-Michel Jarres ”The 12 dreams of the Sun”

”Ambres – en död talar”; såg ni dokumentären av Anders Grönros som SVT visade första gången för en vecka sedan?

Jag såg honom, snickaren Sture Johansson i Värmland som sägs kunna kanalisera en 3 000 år gammal egyptisk man, Ambres. När Sture försätter sig i ett meditativt tillstånd kan Ambres använda Stures kropp som ”instrument” och tala genom honom. Ambres kanaliseras genom Sture som har denna mediala gåva. Och detta är någonting som pågått i 30 år. En alldeles fantastisk historia som nu nått ut i alla vardagsrum i Sverige. Det var på tiden att även den här typen av potentiellt kontroversiella reportage kan få visas på SVT. Jag tycker det är bra att SVT vågar förnya sig genom att även visa ett sådant här reportage.

sturejohansson494_249877b.jpg

Jag tycker det är bra att vi nu kan få se en så vacker och klok dokumentär på SVT om ett så pass kontroversiellt ämne som det ändå fortfarande är i vår fyrkantiga, positivistiska värld. Ett esoteriskt (fördolt) budskap som detta riskerar att fastna på att det helt enkelt är för flummigt och otroligt för de flesta att ta till sig. Allt det som inte kan vägas, mätas och passa in i en traditionell vetenskaplig ram är ju svårt att ta på allvar? Eller? Med Sture och Ambres kanske det äntligen kan nå fram. Av flera skäl.

Jag tycker det verkar uppenbart att Sture inte bluffar. Sture kan sägas vara urtypen för den ”enkle mannen”; han har 7-års folkskola med sig i bagaget och jobbar som snickare. Ambres är en helt annan typ av person och uttrycker sig på ett väsenskilt, utpräglat bildat sätt. Mina tankar går snarast till någon av de stora svenska 1900-talsförfattarna: t ex Eyvind Johnson eller Harry Martinsson. Ambres talar en litet högtidlig, gammaldags närmst poetisk svenska. Dessutom, att tala fokuserat om sådana existentiella ting utan avbrott i två timmar rätt in i kameran ”klarar ingen nu levande skådespelare”, som Anders Grönros uttryckte det.

Ambres budskap är i sig inte nytt. Det är samma kraftfulla kärleksbudskap som nått oss, fler och fler av oss, genom många olika kanaler de senaste åren. Jag tänker själv främst på Neal Donald Walschs böcker i serien ”Samtal med Gud”, men det finns så många fler exempel. Till exempel Richard Bachs och Dan Millmans böcker. ”The Secret” är väl det allra senaste exemplet på information av detta slag, hur vi får hjälp att minnas den ”bortglömda” kunskapen om hur vi kan befria oss från den inlärda jante-lag som håller oss nere, bokstavligt fjättrade av inlärda tvivel om våra tillkortakommanden. Det här ämnet är omåttligt stort och jag ska inte gå längre in det här och nu.

Ambres går inte att ”bevisa”. Medialitet går inte att bevisa på det sättet. Det måste vara upp till var och en att bestämma sig om detta är något jag kan tro på. Om det är något som kan vara av värde för mig. Budskapet i sig är oerhört värdefullt och om alla människor på Jorden tog till sig av det skulle vi genast träda in i en paradisisk tidsålder av fred och förståelse och kärleksfull frid. Men det funkar ju inte riktigt så, inte än i alla fall. Det är ännu alltför många som har för mycket att förlora på att Ambres kärleksfulla läror omsätts i praktiken, men vi är utan tvekan på väg åt det hållet. Vi måste, för att inte Jorden ska ”gå under”. Vilket allt fler nu börjar inse att den gör om vi inte tar bättre hand om den.

Kolla in mer om Ambres här och lyssna på honom själv!

http://www.svt.se/ambres

http://ambresfilm.com/sv_ambres.htm

Min personliga ståndpunkt i detta är klar. Jag har själv under de senaste kanske 10 åren haft så många personliga upplevelser att jag inte längre tvivlar. Livet slutar inte i och med att vi somnar in för gott här på Jorden. Alla som sett en död människa, eller ännu hellre vakat vid en dödsbädd, ser och känner att det är så uppenbart att ”något fattas”. Denna unika livsgnista är oförgänglig, energin kan som bekant inte förstöras, bara byta form. Detta är den sista stora hemligheten som vi alla som lever här och nu har kvar att få ”facit” till. För facit får vi alla oundvikligen den dagen som vårt liv här på Jorden tar slut. För det vet vi alla att det gör. Till slut…

Jag vill gärna berätta om ett av de tillfällen jag haft i livet då jag känt just detta. Detta att en historia som den om Ambres och snickaren Sture är sann. Detta att det inte tar slut i dödsögonblicket, utan bara fortsätter, i en annan form.

Det här kunde ha blivit en berättelse om ett ögonblick på ett berg nån gång eller vid en strand. Det kunde ha varit ett till synes vardagligt vackert ögonblick med en djupare innebörd. Sådana ögonblick har jag haft många, men det jag vill berätta är nu är något oerhört spektakulärt. Troligen det mest spektakulära evenemang jag någonsin fått vara med om.

När jag stod där i publiken tillsammans med min vän Johan framför Gizehs pyramider i Egypten på det gamla årtusendets sista kväll kändes det precis lika fantastiskt vackert som jag hoppats på. För den som önskade göra något riktigt extraordinärt av Millennieskiftet (om nån nu minns det idag när tjugohundratalet sedan länge är vardag) fanns egentligen inget ”större” än att resa till Egypen och se den franske elektronmusikern Jean-Michel Jarres konsert. Eftersom jag varit stor fan av honom sedan tidiga tonår var detta ett enkelt val för mig. Ja visst var det ett spektakel på sätt och vis, ”Årtusendets spektakel”, som jag kallade det i min medlemskrönika på gamla goda Passagen när jag kommit tillbaka. Men det var ett makalöst vackert spektakel. Vilket Johan, som numera bor i Sydney, säkert också skulle kunna intyga om han varit här nu!

Det var en mycket större upplevelse än musiken i sig. Jarre kan det där med storslagna ljus- och ljudshower. Det har han visat gång på gång i 30 års tid. Ingen nu levande musiker kunde ha orkestrerat, skapat något så storslaget som det vi fick se vid pyramiderna denna magiska natt. Känslan av storslagenhet kom förstås mest från vetskapen att jag stod vid det sista av den klassiska världens sju underverken; byggnaderna som stått i fem millennier. Det var stort, obegripligt stort. Och det kändes i hela kroppen redan jag såg scenen som vilade tyst, men en svag låg, mäktig vibrerande baston i introt. Pyramiderna svagt upplysta i bakgrunden.

Jarre hade utgått från den gamla egyptiska skapelseberättelsen om solen, Ra, som vart tusende år på nytt drömmer sin skapelsedröm där han ger människan 12 gåvor.  Detta var 12 gåvor som vi behöver på vägen genom våra  liv. Konserten började också med att denna mångtusenåriga legend återberättades.

”In the beginning, there was only the Sun.
The Sun gave mankind twelve attributes.
The Sun wanted mankind to discover the attributes,
so he concealed them in twelve common things.
Each Millennium, the Sun remembers the attributes in twelve dreams.
The bell, the boat, the rock, the tree, the flesh, the snow, the blood, the child, the gate, the voice, the sky, the house.
The Twelve Dreams of the Sun.”

Och när den ensamma rösten plötsligt hördes över öknen, genom nattmörkret var det som att varje hårstrå på min kropp reste sig upp. Jag rös av fascination. Det var en enastående vacker upplevelse. Det var en känsla av djup vördnad.

Jag kände att vi som var där inte var ensamma, att det var många, många flera med oss den kvällen. De hade alla kommit tillbaka till den plats där de en gång levt, vid den uråldriga floden Nilen där människor levt och dött i tusen och åter tusen år. Det var en alldeles särdeles vacker och majestätisk känsla att få vara med där då. Det som den kvällen var här och nu. Igen. Ett sjätte millennieskifte vid pyramiderna och Solen drömde denna natt åter sina 12 drömmar för att ge människan nytt hopp.

Det konsertinslag jag vill visa här visar just introt när scenen väcks till liv, en trumrytm går igång, ljusen börjar pulsera, hundratals människor med ficklampor rör sig i öknen och bildar figurer när de släcker och tänder lamporna, Jarre själv kommer upp ur scengolvet i rök och ljus. Och på bildskärmarna ser vi hur symbolen för mänskligt liv börjar ta form, till slut reser han sig upp på två ben och börjar gå framåt, mänskligheten på marsch framåt mot ett nytt årtusende, obevekligt. Samtidigt en hyllning till alla dem som gått före oss…

Och då, då går musiken igång, publikens jubel stiger, våg efter våg av guldskimrande fyrverkeriljus stiger mot himlen som kaskader och lyser upp pyramiderna. Det är en fantastisk vacker dröm och jag står mitt i den, långtifrån ensam.

Stycket som spelas är solens första dröm, ”Bells”, klockan som slår och talar om att tiden åter är mogen. Det magiska ögonblicket är nära. (”Bells” återfinns på Jarres platta ”Metamorphoses” som kom ut år 2000.) Jag ryser av fascination för jag känner, ja jag vet i mitt hjärta att det är många, många fler där mitt ibland oss som njuter av detta än vi 120 000 som hade betalat för att se det och fanns där fysiskt…

Den suggestiva inledningen av Jarres konsert vid pyramiderna, millennieskiftet 1999-2000

3 svar to “Om egyptiern Ambres, snickaren Sture Johansson och Jean-Michel Jarres ”The 12 dreams of the Sun””

  1. Vilken extatisk upplevelse vid pyramiderna!

  2. När nu dokumentären om Ambres sänts igen har jag själv läst litet av vad som skrivits. Jag har förstått att SVT fått en del kritik för denna produktion. Bl a för att man alltför okritiskt gjort denna reklam för Sture Johansson/Ambres. Jag har också kunnat se att det (föga förvånande) skrivits en hel del negativt om Sture Johansson, att han är en bluff, en charlatan, etc.

    Historien om Ambres är helt enkelt för otrolig för att kunna vara sann. Den går ju inte att bevisa, väga eller mäta. Det ligger i sakens natur att det är på det viset. Detta är ett kontroversiellt och uppenbarligen ganska så provocerande ämne för alla dem som reflexmässigt omedelbart slår ifrån sig när den här typen av frågor kommer upp.

    Till syvende och sist får var och en själv ta ställning till vad man kan tro om detta. Jag kan bara själv konstatera att ”Ambres” gjorde ett starkt intryck på mig, att hans budskap var gott och att jag har svårt att se problemet om han kan hjälpa människor att må bättre i olika avseenden.

  3. Rut Monica Segerberg Says:

    Ett varmt tack till Grönros med co för filmen om Ambres och tack till SVT för ert mod att sända filmen/repotaget. Det var så mycket värt för mig att det var värt teve-avgiftskostnaden under flera år.

    Jag har även köpt en cd där extramaterialet är med. Detta innehåll har haft en stor betydelse för mig, det har betytt enormt mycket för för mig, och i mitt fortsatta liv. Inget Ambres säger är unikt men allt blev så tydliggjort. En gamal kärleksport öppnades i mitt inre.
    Tack gode Gud för Ambres.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: