Mystiken tätnar, med Gustav Holst på Neptunus och vidare ut i evigheten

Körens röster stiger och faller, stiger och faller i en oändlig, ordlös hypnotisk ström. Det är överjordiskt, utomjordiskt vackert. Musiken blir svagare och svagare. Musiken förmedlar känslan av att sakta glida allt längre och längre bort. Ljusen runt omkring blir svagare, solen alltmer avlägsen. Vi är på väg att lämna solsystemet och fortsätta ut i världsrymden på en evig resa…

När den svenskättade engelska kompositören Gustav Holst (1874-1934) åren 1914-1917 skrev sin berömda Planet-svit, Opus 32,  var nämligen Neptunus den yttersta kända planeten i vårt solsystem. Bortanför Neptunus fanns bara den yttre rymden, tomheten, evigheten.

Efter att Holst fått höra om de olika astrologiska karaktärerna för de sju planeterna började han 1914 komponera det som skulle bli hans mest kända verk. Tre år senare var han färdig med ett verk som inspirerat väldigt många kompositörer och som även använts i teateruppsättningar och filmer. Jag tänker särskilt på på filmmusik.  När du hör Holsts Planetsvit hör du var John Williams hämtade inspiration när han skrev sin klassiska filmmusik till ”Star Wars”. (Williams är mycket inspirerad av Holst och har skrivit filmmusik till bl a Star Wars, Superman, E.T. the Extra-Terrestrial, Raiders of the Lost Ark, Jurassic Park, Schindler’s List, och Harry Potter.)

I planetsviten tar Gustav Holst med oss på en hisnande rymdodyssé till de olika planeterna och deras karaktärer; Mars – krigets budbärare, Venus – fredens budbärare, Mercurius – den bevingade budbäraren, Jupiter – glädjens budbärare, Saturnus – åldrandets budbärare, Uranus – trollkarlen och Neptunus – mystikern.

Holst skapade och nyskapade magisk musik när han skrev sin Planetsvit. Inspirerad av Stravinskijs ”Våroffer” från 1913 jobbade han med en liknande nyskapande orkestrering som gav en ny, ”modernare” ljudbild. Han hade förstärkt symfoniorkestern med blås och slagverk utöver det vanliga. Här fanns nu bl a dubbla harpor, klockspel, timpani och det magiska specialinstrumentet celesta. Celestan ser ut som ett piano men låter himmelskt magiskt vackert, som ett klockspel fast mjukare. Celestans magiska klockklang spelar en viktig roll i musiken till Neptunus när den strör sitt stjärnstoft över lyssnaren.

Och så den här säregna osynliga kvinnokören som mot slutet av stycket fyller i med sin stigande och fallande sång. Enligt instruktionen från Holst skulle kören befinna sig i ett angränsande rum och bara höras genom en dörr som stod på glänt in till konsertlokalen. När symfoniorkestern har tystnat och Neptunus sakta försvinner är det bara kören som till slut hörs, svagare och svagare. Dörren skjuts sakta till. Svagt, svagt hör vi körens sång försvinna. När det sista reflekterade ljuset från Neptunus har slocknat är dörren stängd och världsrymdens mörker har fallit, djupt och evigt.

Att jag älskar den här musiken har säkert redan framgått. Som 7-åring kunde jag fascineras av att lyssna på den i hörlurna hemma i vardagsrumsfåtöljen. Som 39-åring mediterar jag gärna till den. Det fungerar extra bra en mörk stilla vinterkväll eller natt när jag ser ut över alla avlägsna glittrande ljus över den vackra stad jag bor i…

Jag hittade en vacker inspelning av ”Neptune – the mystic” med Seiji Ozawa och en japansk symfoniorkester. Celestan ser du bäst ca 2 minuter in i inspelningen och sedan 6 minuter och 15 sekunder in i sekvensen när den bjuder lyssnaren ett sista stänk av gnistrande stjärndamm. Överjordiskt, utomjordiskt, säreget, gåtfullt och alldeles förtrollande vackert!

” … 

Att ensam orädd och med lättat sinne våga språnget genom Stjärnporten.

Att falla fritt mot morgonen. 
Att falla.
 

Falla –
och bli borta.

…”

 

2 svar to “Mystiken tätnar, med Gustav Holst på Neptunus och vidare ut i evigheten”

  1. marcus sponthon Says:

    Hej!

    Mycket bra text om Gustav Holst. Har själv Planeterna på CD i en ypperlig inspelning med Berlins filharmoniker under Herbert von Karajans ledning. Jag kan rekommendera dig att kolla upp en annan engelsk kompositör som heter Ralph Vaughan Williams (1872 – 1958) som var god vän till Holst. Hans musik kan också ge känslan av filmmusik, speciellt hans storslagna Sinfonia Antarctica, som faktiskt var filmmusik i början och sen omarbetades till en symfoni.

  2. Det låter som ett lysande tips och jag tackar ödmjukast för det! Vaughan Williams är ännu bara ett namn för mig, jag har inget med honom. Ser fram mot att stifta närmare bekantskap med Sinfonia Antarctica.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: