Arkiv för januari, 2008

Iskall kapitulation, Friedrich Paulus i Stalingrad den 31 januari 1943

Posted in Film, Historia with tags , , , , , , , , on 31 januari, 2008 by japetus

”… Kapitulation är omöjligt!  Den 6:e Armén kommer att fullgöra sin historiska plikt i Stalingrad till sista man, till sista patron …”

Adolf Hitlers svar till Friedrich Paulus var skoningslöst kategoriskt. Det var ett mycket typiskt svar för att komma från Hitler. I den fullständigt hopplösa situation som rådde i det inringade Stalingrad i slutet av januari 1943 hade Paulus till slut bett sin överbefälhavare om att få göra det enda rationella – kapitulera!

Och så blev det, den 31 januari 1943. En rasande Hitler borta i Tysklands ostpreussiska skogar kunde inte göra något åt det. Det blev aldrig någon stor dramatik när kapitulationen skulle ske. Det blev ingen ”heroisk kamp till sista patronen” och inget dramatiskt självmord. Det bara tog slut, till slut. Friedrich Paulus kom orakad och hålkindad upp ur sitt högkvarter som fanns i källaren under Univermag-varuhuset i södra Stalingrad vid lunchtid den 31 januari 1943; en lång magerlagd man, 53 år gammal men han såg äldre ut. Det var svinkallt, nästan 30 minusgrader. Fältmarskalk Paulus var sliten, deprimerad och medtagen när han överlämnade sig till löjtnant Fjodor Ilchenko, Röda Armén.

paulus.jpg
En medtagen fältmarskalk Paulus på väg att kapitulera till Röda Armén, 31 januari 1943

Det är idag prick 65 år sedan de 91 000 återstående männen i tyska 6:e armén kapitulerade i Stalingrads ruiner. Friedrich Paulus, chef för tyska 6:e armén, hade dagen innan utnämnts till fältmarskalk av Hitler. Ett cyniskt sätt att markera att självmord var det minsta som förväntades av honom så här på slutet. Ingen tysk fältmarskalk hade nämligen någonsin kapitulerat tidigare. Det var otänkbart att så skulle ske. Men så hade nu alltså skett!


Paulus litet senare i samband med undertecknandet av kapitulationen

Ja för all del, alla tyskar i Stalingrad kapitulerade inte 31 januari.  Resterna av General Streckers 11:e kår i och kring den beryktade Traktorfabriken i norra motståndsfickan kämpade ännu mot alla odds och kapitulerade först 2 februari efter nyheten om huvudstyrkans kapitulation. I och med det var den vanvettiga kampen om Stalingrad, det kanske mest berömda, eller snarare ökända, slaget under hela andra världskriget till ända. Det var här det vände. Det var här den tyska krigsmakten led sitt första riktigt stora nederlag. Det hade varit en kamp av titaniska dimensioner där Hitler på ett fullkomligt cyniskt sätt offrat en hel armé, den sjätte, i något som kom att utvecklas till en närmast personlig prestigekamp mellan honom och Stalin om den stora staden vid Volgas krök, staden som bar Stalins namn. Den skoningslösa kampen mellan 1900-talets två stora totalitära ideologier: nazism och kommunism. Kampen om staden som idag heter Volgograd.

germansstalingrad5be1.jpg
Tyska infanterister i Stalingrads ruinhögar hösten 1942.

Kampen hade börjat på allvar i augusti-september 1942 när 6:e armén nådde Stalingrad och började sin anfall mot och in i staden. Här stod den tyska solen i zenit, nästan 3 000 km hade de ryckt fram genom Ukraina och södra Ryssland innan de i augusti såg en första skymt av den mäktiga floden Volga och Stalingrads södra förorter. Men längre än så här skulle de aldrig komma. Den en gång 330 000 man starka tyska 6:e armén hade under de våldsamma striderna om Stalingrad hösten 1942 och då särskilt efter den ryska inringningen i november under vintern 1942/1943 decimerats till de frusna, utmärglade och eländiga 91 000 man som gick i oviss rysk fångenskap. Av dessa 91 000 tyska krigsfångar skulle endast en spillra om 5 000 återvända till Västtyskland år 1955; 12 långa år senare. 12 år i Stalins fångläger.


Tyska kringsfångar efter slaget.

Men det var några till utöver dessa 5 000 som kom undan med livet i behåll. Luftwaffes chef Görings idé om en luftbro hade misslyckats. Han hade lovat att försörja de inringade tyskarna från luften, men hade helt missbedömt situationen. Det gick aldrig att flyga in tillräckligt mycket mat och förnödenheter till de inneslutna i Stalingrad-kitteln. Det positiva här var ändå att Junker 52-planen tog sårade med sig på hemvägen varje gång de flög ut från flygfälten Gumrak och Pitomnik. Minst 40 000 man räddades på det här viset (uppgifterna går isär mellan olika källor). Men många dramatiska scener utspelade sig i januari då desperata soldater försökte ta sig ombord på de tungt lastade planen som startade i snöyran och lämnade den dödsdömda staden och det frusna helvete de satt fast i. Vakterna fick skjuta skarpt för att hålla undan de desperata männen: en riktig mardröm.

stalingrad1.jpg
Ett infruset Junker 52-transportplan i Stalingrad

Sommaren 1998 träffade jag en då 89-årig gammal tysk vithårig gentleman, farfar till min dåvarande flickvän. Han hade skadats i Stalingrad och flugits ut på det här viset och där satt jag i sanden vid Skummeslövs strand, Halland och lyssnade till honom. 55 år hade gått, men han mindes fortfarande en hel del, även om han inte ville berätta så mycket om allt elände han sett. Förståeligt. Jag var djupt tagen av det jag fick höra. Tala om levande historia. Det var ett fascinerande möte.

Men det var alltså bara en bråkdel av de 330 000 soldaterna som överlevde kriget och fångenskapen och kunde fortsätta sina liv efteråt, så gott det nu gick med de mentala ärr de alla bar med sig. De hade fått betala det yttersta priset för Hitlers vanvettiga krigföring. En krigföring som kanske tog sig sitt mest ökända uttryck i kampen om staden som bar Stalins namn, staden vid Volga, staden där den tyska offensiven slutgiltigt stoppades i och med fältmarskalk Paulus kapitulation idag för 65 år sedan.

PS: Den kapitulerande fältmarskalken Friedrich Paulus hölls fången som någon sorts trofé i Moskva fram till 1953 där han, till skillnad från övriga tillfångatagna höga tyska officerare, valde att samarbeta med de Sovjetiska myndigheterna. Detta efter att han hört om hur Hitler avrättade flera av hans f d kollegor efter 20 juli attentatet 1944. Han dök också upp i samband med Nürnberg-rättegången där han vittnade men vägrade lägga skuld på sina f d chefer Keitel och Jodl. Den högste chefen fanns ju som bekant inte längre kvar i livet att ta ansvar för vad han gjort…

Efter frisläppandet valde Paulus att bosätta sig i Dresden i dåvarande Östtyskland där han dog i cancer den 1:a februari 1957, 67 år gammal, ganska precis 14 år efter den kapitulation som gjorde honom historisk.

 

– – –


Trailern till storfilmen ”Enemy at the gates” med Jude Law, Joseph Fiennes, Bob Hoskins och Ed Harris från 2001. Filmen utspelar sig i Stalingrad 1942-43 och handlar om ryske prickskytten Vassilij Zaitsev (Jude Law). Vad den historiska korrektheten anbelangar så börjar det ganska bra, särskilt i filmens inledande kaotiska masscener när man får se under vilka förhållande de stackars ryska soldaterna tar sig över Volga och hur de tvingas genomföra sina självmordsanfall. Sen har det inte så mycket med historien att göra när det blir Hollywood och inte Stalingrad. Men den är ganska effektfull i början, så jag kunde inte motstå frestelsen att lägga upp den här…

– – –

K Ä L L O R
Barnett, Corelli: Hitler’s generals, 1989
Beevor, Antony: Stalingrad, 1998
Jukes, Geoffrey: Stalingrad the turning point, 1972

– – –

Y T T E R L I G A R E   L Ä S N I N G

Fem år efter att denna första blogg skrevs gjorde jag en hel serie bloggar som beskriver Stalingrad-kampanjen från början till slut. Här är utgångspunkten för den bloggserien:
https://japetus.wordpress.com/2013/01/31/stalingrad-31-januari-1943-om-slutet-ett-ikoniskt-foto-och-en-sammanfattning/

Annonser

Om ”Korta lyckor” och långa med Barbro Hörberg!

Posted in Fundersamt, Hyllningar, musik, Poesi with tags , , , , , , on 29 januari, 2008 by japetus

Och lyssna på den här, den är så fin”, säger min vän Helena och lägger på ”Håll alla dörrar öppna” på min silverfärgade Luxman-skivspelare. Det är försommar och solljuset silas genom porslinsblommans lövverk i fönstret, skuggorna rör sig på väggen när den ljusa gardinen med svalorna fladdrar och balkongdörren slår litet i vinden.

Vi sitter på min stora vita säng hemma i pojkrummets 80-tal i Älvsjö och jag tittar förundrad på LP-skivorna ”Gråt i gräset” och ”Med ögon känsliga för grönt”, får höra den ena Barbro Hörberg-pärlan efter den andra. Helena berättar, målande och gestikulerande, om varför hon tycker det är så bra. Och Barbro sjunger. Jag har inga problem att förstå. Jag blir alldeles tagen, väldigt berörd.

Orden och rösten griper mig på ett alldeles särskilt sätt. Nog har jag tidigare hört en och annan av dessa låtar och texter, men det är först nu vid 18-års ålder som de verkligen träffar mig rätt i hjärtat. Jag blir lika omedelbart som djupt berörd. Det känns vackert och nära, angeläget och – väldigt personligt. Inte minst när jag hör Barbros varma röst sjunga de där härliga raderna i ”Korta lyckor” som jag ju kände var skrivna till mig: ”Som att kyssa en kille och viska i örat Kalle, Kalle jag älskar dej och ha sån tur att han verkligen heter Kalle…”

Barbro Christel de Moine Hörberg (1932-1976)

De orden var nya för mig. Jag hade aldrig någonsin tidigare hört dem. Efterlängtade ord för varje tonåring. Det kändes som science fiction i min kärlekslösa tonårstillvaro. (Och jag förstod ju att det egentligen var stavat med ”C”. Lol!)

Ja det var nåt väldigt personligt och ”in your face”-intensivt i hennes texter som berörde mig. Det var utlämnande, sårbart och naket. Som en recensent skrev att ”hon pendlade mellan burleska utspel och ogarderade känslosamheter”. Det berörde mig förstås väldigt mycket också att hon dog i cancer redan i april 1976, på valborgsmässoafton, bara 43 år gammal. Hon hade varit död i ganska så precis 10 år när jag första gången ”hörde” henne.

Kanske är hennes alltför tidiga bortgång en förklaring till varför hon på något sätt blivit så orättvist bortglömd i nutid? Hennes talang var så stor och så uppenbar i en tid då visgenren helt dominerades av män.

http://www.youtube.com/watch?v=C5n-cNl9Ins Barbro Hörberg: ”Håll alla dörrar öppna”, från LPn ”Gråt i gräset”, 1975 som skulle bli hennes sista, inspelad i skuggan av den aggressiva cancer som ödet inte ville att hon skulle få överleva; ”det är livsfarligt att leva, man kan faktiskt rent av dö. Så håll alla dörrar öppna för en dag är det dags att ta adjö…”

Barbro 70-tal

Jag har förstått att det blev en smärre sensation när Barbro Hörberg 1973 gav ut sin ”Med ögon känsliga för grönt” med alla de närgångna och självutlämnande texterna om rädslor, ensamhet och längtan. Jaa… Det blev säkert litet väl personligt för somliga. Litet för nära. Det fanns de som tog anstöt, medan andra, liksom jag många år senare, träffades i hjärtat av orden, äktheten och närheten. Det var okonventionellt. Det var provocerande. Och väldigt sårbart vackert.

Hon har också beskrivits som tidlös, före sin tid och en singer/songwriter långt innan det begreppet var uppfunnet. Jag är helt enig. Hon var också lyckligtvis helt befriad från den vid samma tid förhärskande proggens dogmatiskt politiska idéer och förtryckande musikaliska agenda. Hon stod självständig; både rädd, modig, kärleksfull och stark på samma gång i sitt kreativa flöde.

Hennes musik är fast förankrad i vistraditionen med ett starkt inslag av jazz – men så jobbade hon också på plattorna med hela svenska jazzeliten: Bengt Hallberg, Georg Riedel, Arne Domnérus, Gunnar Svensson, Berndt Egerbladh och Rune Gustafsson. Resultatet blev också ett antal mästerverk i den svenska musikhistorien. Och jag hade verkligen önskat att jag hade fått gå och se Barbro, kanske i Vita Bergen, där jag vet att hon uppträdde. Eller varför inte på Nalen? Det hade varit helt fantastiskt fint. Så fint. Barbro var cool, grymt cool. Hon inspirerar mig, fortfarande. Det är nånting i det personliga uttrycket där som jag identifierar mig med. Det är en lång lycka att ha ”mött” henne, en lycka som varar…


Ett klipp med en tjej som heter Karin Park som här gör den mycket fina och vemodiga ”Sommarö”.

Barbros visor lever i kraft av sin äkthet och tidlösa angelägenhet. Så känner man igen ett mästerverk.

BARBRO H÷RBERG

Jag missade det, men i november förra året gavs det ut en samlingsskiva, producerad av Lasse Lindbom, där 16 svenska artister gör Barbro-covers och hjälper till att samla pengar till Cancerfonden. Den här bloggen borde jag förstås ha skrivit då. Men jag är ju ofta litet efter med saker och ting, så även denna gång! Här är länken till webbplatsen, jag återkommer med en recension av den plattan! http://www.barbroh.se/

Här är en artikel ur Östgötacorren med recension av cover-plattan.

Diskografi (LP-skivor):

  • Musik rätt och snett (1969)
  • Barbro och Sovdjuret (1970)
  • Med ögon känsliga för grönt (1973)
  • Gamla älskade barn (1974)
  • Gråt i gräset (1975)
  • Sagor (Barnskiva, 1976)


Med ögon känsliga för grönt”, låter Barbro själv avrunda på sitt eget oefterhärmliga vis. Först den inledande typiskt bitterljuva personliga monologen och sedan den vackra sången… Hon ackompanjeras av inga mindre än Bengt Hallberg, Georg Riedel och Rune Gustafsson.

– – –
Och nu denna augustidag den 9:e år 2011 hörde jag om Barbro igen på SVTs morgonprogram… Albin Flinkas och Fredrik Meyer har under det gångna året tolkat Barbro Hörbergs fina sånger på såväl Musikmuséet, Klara Soppteater och på Parkteaterns scen i Galärparken på Djurgården. Föreställningen “Albin och Fredrik hör bara Barbro Hörberg” framfördes dessvärre endast tre kvällar i juli i somras och då var jag bortrest. Men ikväll den 9 augusti är de med på självaste ”Allsång på Skansen”. Det gläder mig!

Det slår mig att jag nu i augusti 2011 är lika gammal som Barbro Hörberg hann bli… Jag önskar så att hon fått mer tid än de 43 år som ödet utmätte för henne. Och du Barbro, jag fick ju aldrig någon möjlighet att säga det. Men jag vill säga det nu, svara dig helt ”ogarderat känslosamt”, och uttrycka den värme och tacksamhet jag känner för allt det vackra du fångade med dina underfundiga, känslosamma och inspirerande ord… Jag älskar dig!

SvDs recension av Flinkas och Meyers Hörberg-föreställning: http://www.svd.se/kultur/scen/horbergs-poesi-overtygande-tolkad_5623701.svd

”Cry for you” med September/Petra Marklund, kärt barn har många versioner…

Posted in Electronica, Hyllningar, musik with tags , , on 27 januari, 2008 by japetus

September har haft stora internationella framgångar sedan första singeln 2003. Jag upplever att de sticker ut ganska rejält i sin genre – dance. Det har gått mycket, mycket bra i framförallt Polen, Portugal, Spanien och de har legat etta på danslistan i USA. Jag har hört drivor med dansmusik de senaste 25 åren och har också tagit ett och annat danssteg på många, många discotek i många länder genom åren. Jag har hört mycket. Det September gör är exceptionellt bra i sin genre.

Låtarna som skrivs och produceras av tvillingbröderna Jonas och Niclas von der Burg (som även jobbat samman och skrivit låtar till Stakka Bo, Alcazar och Ace of Base) och Anoo Bhagavan (dito Alcazar) är oemotståndligt catchiga och har ofta snygga mollstämda harmonier som gör dem intressanta och vackra. Skulle man ha haft en annan, sämre, mer monoton manlig sångare, annan produktion och ljudbild hade det av samma melodier nog ofta kunnat bli nån sorts deppsynth – jag ska inte dra några paralleller här till existerande sådana band utan bara konstatera att det är tur att man har Petra Marklund vid micken…

Petra har en helt fantastisk altröst, stark utstrålning på scen och ett uttrycksfullt sätt att ge själ åt musiken och de ofta vemodiga texterna. Hon dansar bra och, ja… hon är för övrigt helt enkelt en riktigt snygg tjej och det är förstås en fördel i sig i sammanhanget. Men framför allt sjunger hon väldigt, väldigt bra.


Petra Marklund (1984- )

Men Petras storhet som sångerska visar sig också genom den lätthet med vilken hon rör sig mellan genrerna, vilket tydligt framgår i de klipp jag plockat in här nedan. ”Cry for you” var en stor hit från ”In orbit”-plattan från 2005 och på YouTube hittar man också ett mycket stort antal olika versioner av den.

Jag har här valt tre klipp som alla sticker ut. De två första är exempel på uttrycksfulla unplugged-versioner och den tredje är en obetalbart charmig version där en holländsk tonårstjej improviserar på trummor hemma i källaren nu i januari 2008…  (Och litet senare, närmare bestämt i december 2010, efter Petras medverkan i TV4:s ”Så mycket bättre”  då trafiken till den här bloggen ökat markant har jag lagt till två av de ursprungliga versionerna av låten.)


Mest akustiska: bara gitarr


Snyggaste pizzicatot: akustisk version TV4: fiol, ståbas och gitarr


Charmigast – holländsk tonårstjej trummar solo! ”Klinkt echt goed!! Applausje!!”


Tuffaste versionen – engelska remixen med svarta latex-looken


Sagolikast – första versionen, med Rödluvan-looken

MySpace:
http://myspace.com/septemberinorbit

Åter i katastrofzonen Nya Liljeholmens Centrum

Posted in Vardagligt on 26 januari, 2008 by japetus

Liljeholmen är fortsatt dysfunktionellt…

Nu mitt i ombyggnadsfasen är det väldigt tydligt att den yta och det utbud som finns inte på långt när förslår till det antal människor som bor här, rör sig här och efterfrågar ett liv här. Jag känner mig ofta som en betraktare som på nåt sätt glider runt litet vid sidan om och blir vittne till den ena röran efter den andra.  

Röran på den improviserade parkeringsplatsen – en strid ström av bilar försöker medelst blixtlåsprincipen, eller om det nu är ärtor i ärtskidan, ta sig in och ut från den underdimensionerade yta på torget som tjänstgör som nödlösning till parkeringsplats. Det tutas, folk snor platser från varandra som gamar.

Röran på Systembolaget – i fredags var kön så lång att den nästan gick från samtliga kassor hela vägen till bortre väggen. Maxat. Människor försöker hitta fram till starkspriten som finns nära kassorna och där kön är som tjockast. Det funkar inte. Jag gör mitt bästa för att ducka och utföra nån sorts quick step dans för att möjliggöra det hela. Mycket intensivare än nyårsafton. 

Röran kring själva bygget i ”nya riksgropen” – De jättelika 8-hjuliga lastbilarna som köar upp för att föra undan schakt- och sprängmassorna drar med sig stora mängder lera ut på vägen. En enda lervälling täcker oftast Nybohovsbacken för oss som tar oss omvägen upp och ned därifrån, som rysk ”rasputitsa”. 

Röran inne på Konsum Liljeholmen – en klassiker vid det här laget. Konsum Liljeholmen måste ha en av de stökigaste arbetsmiljöer ett snabbköp kan ha i Stockholm just nu då ICA för närvarande har stängt pga ombyggnaden. Värst är nog fredagarna mellan 17 och 18. Jag ska se till att aldrig mer tajma in just då. Alla köer är långa och det är verkligen extremt svårt att navigera sig fram i affären för det är så orimligt trångt mellan hyllorna och diskarna. Sist utbröt ett smärre gräl mellan en äldre dam med strutsfjäderprydd hatt och en luttrad kassakille som försökte förklara att extraerbjudandet verkligen innebar att varan i fråga blev billigare. Kommunikationen fungerade inte. Aggressionen tilltog. Killen suckade, himlade med ögonen och tog sig för pannan. Tanten stod på sig och ansåg sig kraftigt förorättad. De dåliga vibbarna stod som spön i backen.  

Röran på den lilla extrabussen som ersatt hissbanan – hissbanan ska byggas om och göras brandsäker och trots det rullar den av oklar anledning då och då för att snart stängas ned igen och ersättas med en liten Mercedes-buss. Bussen är lagom för vardagstrafiken, men i högtrafik är den alldeles för liten. Häromdagen hjälpte jag min nu 91-årige granne Helge (han som är en 1916-års man och älskar musik som jag hör dundra från lägenheten under mig) av med rullator och allt.   

Och sprängningarna fortsätter på övertid…

Allt detta som pågår runt mig är naturligtvis inte på något sätt outhärdligt, bara tålamodsprövande. Och jag tänker särskilt och med stort medlidande på de gamla här uppe på Nybohov och då särskilt på Helge som ska behöva uppleva detta. Jag hoppas verkligen att han ska hänga med ända till 2009 så han får se den nya värld som väntar här.

En värld med djupt underjordiskt garage som slukar alla bilarna. En värld med två nya snabbköp och mängder med nya restauranger. En värld anpassad för det stora antal människor som nu lever och finns här. En rymlig funktionell värld. En ny skön värld!

En utopi…?

Exit – Heath Ledger, efterdyningar och tankar

Posted in Film, Hyllningar, Personlig kommentar with tags , , , on 24 januari, 2008 by japetus

”I wish I knew how to quit you!”

Jag minns dialogen mellan Jake ”Jack Twist” Gyllenhaal och Heath ”Ennis Del Mar” Ledger. Det var i filmen ”Brokeback Mountain” jag verkligen fick upp ögonen för Heath Ledger. Han gjorde en mycket stark rolltolkning som den kärve och emotionellt hämmade Ennis Del Mar i denna vackra och annorlunda film med ett slut lika nattsvart sorgligt som det slut Heath Ledger mötte tidigare i denna vecka. Reaktionerna är enormt starka.


Heath Andrew Ledger (1978-2008)

Det är alltid extra tragiskt när unga människor dör, särskilt när de är föräldrar. Särskilt när de är framgångsrika och försvinner innan de hunnit nå sin fulla potential som karaktärsskådespelare. James Dean och River Phoenix är två utmärkta exempel. Men jag tänker också på svenska Johanna Sällström som nyligen gick bort, ”hastigt”.

Det kan uppenbarligen vara väldigt pressande och svårt att vara framgångsrik skådis. Heath Ledgers ensamma död känns otroligt tragisk oberoende av om det var självmord eller en olyckshändelse. 28 år gammal somnar han in ensam i det mörka sovrummet i sin lägenhet i New York. Nyheterna berättar om sömnsvårigheter och problem att anpassa sig till kändisrollen. Bilden av en känslig själ tonar fram. En massör och en städerska är de som hittar honom, inte vänner eller familjemedlemmar.

Han måste ha varit väldigt kraftigt ur balans för att experimentera så våldsamt med sömnmedel. Att han inte sökte annan mer långsiktig hjälp för detta redan tidigare? Att ingen fanns för honom där och räddade honom innan det var försent och preparaten långsamt fick honom att sjunka djupare och djupare in i det sista mörkret och slutligen sluta andas? Jag blir väldigt, väldigt illa berörd av detta.

Så är nu jag ännu en av dem som berörts av ett dödsfall där en person jag inte känner eller träffat gått bort. Men det funkar ju så med officiella personer i filmens, scenens och musikens värld. De blir på något sätt allmängods, vilket uppenbarligen kan vara oerhört svårt för dem själva att hantera. Då är det inte lätt att vara känslig. Jag känner stark sympati för Heath Ledger. Han får mig att tänka på Kurt Cobain – än en gång oberoende av om det var självmord eller inte i det här fallet. ”Cut myself on angel hair and baby’s breath…”

Paradiset, återfunnet – The Sanctuary/Koh Pangan

Posted in Resa on 23 januari, 2008 by japetus

Japp, nu är det klart var jag ska tillbringa min kommande födelsedag. Det tog sin tid.

Jag har haft funderingar fram och tillbaka kring hur jag skulle göra det här året. Jag har funderat länge det här ovanligt jämna året. En stor fest var tanken från början, nåt i stil med 30-årsfesten. Ja det var rejält, 100 personer sittande till bords. Oj, oj… 

Men den här gången var det svårt att hitta lokal. Har ägnat flera månader under hösten åt detta och ändå inte lyckats. Tiden har gått och nu står det klart att det inte blir nån fest i februari, kanske däremot i mars? 

Nej nu blir det ett annat upplägg, ett helt annat. Det blir en återkomst till ett land jag inte varit i på 7-8 år. Ett land jag gjorde tre långa resor till i slutet av 90-talet och början på det decennium vi nu är i, 00-talet? (Jag har aldrig riktigt blivit kompis med det ordet.) Ett land som fortfarande för bara drygt 10 år sedan kändes som ett exotiskt och drömlikt resmål. Men nu är det annorlunda efter många år av charterturism, 400 000 svenskar om året och tsunamin – jag tänker förstås på Thailand. För det är dit jag ska resa. Igen. För fjärde gången.

  paradis-koh-chang.jpg
Koh Chang, december 1998

Thailand kan nu upplevas som litet slitet och överturistifierat på sina håll. Nu finns sedan många år rena charter-ghetton. Det rynkas litet på näsan åt Thailand bland dem som verkligen ser sig som riktiga ”resenärer”. Men faktum kvarstår – maten är bättre i Thailand än Vietnam och Kambodja. Infrastrukturen fungerar bättre. Det är väldigt bekvämt att leva i Thailand. Och buddhismen är oerhört angenäm. I grunden är det förstås mest en fråga om vad man är ute efter?

Hur det än är med det… För första gången på länge, ja hela sju år, är det dags för åka till Thailand. Det blir retreat, yoga, spa, meditation, klättring och träning på sagolika resorten The Sanctuary på Koh Pangan. Jag kommer att uppleva min födelsedag under mycket värdiga former. Nåja, det finns ju full moon-parties på ön också så helt lugnt och tamt behöver det inte bli, men det är det sunda som står i fokus. Jag ska återfinna mitt förlorade paradis och det känns helt rätt.

Min gamle gode vän Herman reser i förväg nu om ett par dagar och jag följer efter om drygt en vecka. Vi har skrattat åt det, att det nog blir som ”på 90-talet”, som på film. Jag ser min vän i vitt på stranden vinkande till mig när den smäckra longtailbåten närmar sig ön. Jag hoppar över relingen och vadar genom knädjupt vatten mot land med ryggsäcken på axeln och sandalerna i handen. Plötsligt står vi där i strandkanten och skrattar och kramar om varandra, bländade av solljuset.

Ja det är högst troligt att det blir just så. Jag vecklar ihop mina 193 cm i trång charterstol och tar mig till Phuket, fortsätter med inrikesflyg till vad som troligen är världens minsta internationella flygplats, Koh Samui. Där övernattar jag med största sannolikhet innan jag reser vidare mot grannön Koh Pangan och yoga-resorten The Sanctuary. Det kändes helt rätt att släppa alternativen med flight till Surat Thani på fastlandet och den längre färjeresan därifrån till Koh Pangan. Vittnesbörden i forumtrådarna talar här sitt tydliga språk. ”Spybåtar”, ”ångest” och ”aldrig mer den färjan” är återkommande omdömen. Så fantastiskt då att jag hittade en billigare resa som tar mig den bästa vägen.

Jag kan utan problem föreställa mig scenariot…  Jag kliver ur Air Bangkok-planet i det varma tropiska mörkret vid den pittoreska lilla flygplatsen på Koh Samui – ja den saknar faktiskt riktiga väggar… Värmen, dofterna, de blinkande ljusen i många färger, de högljudda försäljarna som vill övertyga mig om att just deras guesthouse är bästa alternativet. Plötsligt står jag där åter uppslukad av den stora roadmovie-drömmen med ryggsäcken på axeln, Keens-sandalerna på fötterna; säkert lätt groggy av jetlaggen men vibrerande av liv och lust. ”I’m preparing to fly into a dream…”

Och jag har betalt det frivilliga miljötillägget för flygresan – det var det ingen som talade om 98…

Ta en titt på The Sanctuarys nya hemsida:

http://www.thesanctuarythailand.com

En efterlängtad gruppkram efter 24 år – Pink Floyd på Live8, 3 juli 2005

Posted in Hyllningar, musik on 20 januari, 2008 by japetus

Det har varit mycket Pink Floyd för mig i veckan som gått. När jag har mycket att tänka på, starka känslomässiga intryck att smälta har de alltid haft rollen av katalysator i mitt liv. Så även denna gång i januari 2008.

Så jag har åter lyssnat på eminenta existentiella ”Dark side of the Moon” och känslosamma kraftfulla ”Wish you were here”. De är båda mästerliga kompositioner med en rockgrupp som på sin tid gav perfektionism och optimalt hifi-ljud ett ansikte.  När Pink Floyd gick in i Abbey Road studion hösten 1972 för att spela in ”Dark side of the moon” var det något stort som skedde, en milstolpe i rockhistorien och inspelningsteknikern Alan Parsons blev med tiden också han en framgångsrik artist med sitt band ”Alan Parsons’s project”.

Men Pink Floyd fick med tiden problem då konflikter mellan bandmedlemmarna eller snarare mellan Roger Waters och de övriga i bandet kulminerade i att bandet upplöstes efter ”Final cut” 1983; en platta som många och då särskilt David Gilmour och Nick Mason (de då kvarvarande bandmedlemmarna) upplevde som ett soloprojekt för Roger Waters snarare än en PF-platta. Waters personliga dramor hade varit ok på ”The Wall”-plattan 79 men i o m ”Final cut” 83 blev det för mycket för de övriga.

Resten är en tråkig historia. Gilmour och Mason bestämmer sig för att börja jobba igen under namnet Pink Floyd. Roger Waters stämmer dem och en juridisk tvist tar sin början. Sorgligt, sorgligt. Det såg länge ut som att Pink Floyd i sin originaluppsättning (ja ok förste sångaren Syd Barret föll ifrån pga mentala problem redan våren 1968) var historia. Att konflikten skulle bestå. Det riktiga Pink Floyd skulle aldrig spela igen.
Men, men… Sommaren 2005 hände något som slutligen fick herrarna i bandet att börja tänka på försoning. Det var något stort på gång. Det var gamle kompisen Bob Geldof, som spelade huvudrollen i filmatiseringen av Pink Floyds The Wall, som hade ett nytt stort projekt på gång. Sommaren 2005 arrangerade Geldof Live8-galan som kunde ses som en efterföljare till Live Aid 85, en rockkonsert för att påverka G8-ländernas ledare att bryta världens fattigdom genom skuldavskrivningar, bättre bistånd och rättvisare handelsregler. Några veckor innan konserten gjorde David Gilmour följande mogna och kloka uttalande i pressen:
 

”Like most people I want to do everything I can to persuade the G8 leaders to make huge commitments to the relief of poverty and increased aid to the third world. It’s crazy that America gives such a paltry percentage of its GNP to the starving nations. Any squabbles Roger and the band have had in the past are so petty in this context, and if re-forming for this concert will help focus attention then it’s got to be worthwhile.”

Det verkade nu som att bandet kanske skulle återuppstå igen på scen, åtminstone för denna enda kväll… Och mycket riktigt. Så äntligen, kring midnatt mot den 3 juli 2005 äntrade Pink Floyd scenen i Hyde Park och det var första gången på mer än 24 år som gruppen i sin klassiska 70-talsuppsättning spelat tillsammans. Detta var galans absoluta höjdpunkt. PF spelade en stark kavalkad av klassiker med ”Breathe”, ”Money”, ”Wish You Were Here” och ”Comfortably Numb”. 
Precis som på originalinspelningarna var det Gilmour som ensam sjöng lead på ”Breathe” och ”Money” men sjöng tillsammans med Waters på ”Wish you were here” och ”Comfortably Numb”. När Waters inte sjöng i micken kunde han ses sjunga med i texterna för sig själv och det var, glädjande nog, tydligt att han trivdes på scen med de andra. Och i det akustiska gitarrintrot till ”Wish You Were Here” sade han så här:
”It’s actually quite emotional standing up here with these three guys after all these years. Standing to be counted with the rest of you. Anyway, we’re doing this for everyone who’s not here, but particularly of course for Syd…”
Efter spelningen var Gilmour på väg av scenen, men vinkades tillbaka av Waters och så hände det sig att vi fick se den här bilden. Den bild som är mitt bestående minne av konserten och som väckte de längsta och hjärtligaste applåderna. En underbart symbolisk bild!

David Gilmour, Roger Waters, Nick Mason och Rick Wright tillsammans på scen igen…
Jag rundar av med ett klipp från Live8 galan och ”Wish you were here” som nog är så mycket 70-tal som det kan bli för mig. 70-tal när det är som bäst. Jag ser evigt gröna vajande barndomsängar i sommarsol och motljus 😉 när jag hör David Gilmours falsettnynnande i gitarrsolot och jag berörs av Roger Waters känslosamma ord i introt. Det är skönt att se och jag är så genuint glad åt att de kunnat släppa sina konflikter och se till de stora de gör tillsammans, som de gör för oss, som det gjorde den här kvällen… Det här är ett symboliskt ögonblick för världen att ta till sig och dra lärdom av: försoningens hoppfulla magi!
(Jag vet inte vad det beror på, men bloggen funkar inte riktigt ikväll, därav de konstiga radbrytningarna…)