Världens coolaste man – grattis David Bowie!

Grattis David! Det är din födelsedag idag, tänk att du fyller 61 nu. Spontant måste jag säga att det känns otroligt. Men med tanke på att jag snart fyller 40 får vi ordning på perspektiven. Jag ville skriva några rader till dig idag.

Det började med affischerna jag såg på väggarna hos mina äldre kusiner på 70-talet. I deras pojkrum fanns affischer på dig och Iggy Pop och Lou Reed kommer jag ihåg. De både fascinerade och skrämde. Du såg nästan farlig ut tyckte jag. Och du såg olika ut också, olika ansikten, olika uttryck. 1980 var jag 12 år gammal och hörde dina låtar ”Ashes to ashes” och ”Fashion”. Då hände det. Jag fattade. Allt sedan då har du varit min speciella idol. Du är cool. Alldeles galet cool tycker jag.

För det är ju så, han är obeskrivligt cool. En gudabenådad scennärvaro, ja bara sättet han rör sig på scen är mästerligt. Jag har sett honom några gånger live nu och det är fascinerande varje gång. Texter och låtidéer är alltid intrikata och mer än genomtänkta. Det finns en dramatik och en nerv där som jag bara älskar. En mycket speciell artist.

Karriären har innehållit mycket, så väldigt mycket. Jag ska inte skriva nån C-uppsats om David Bowie nu, men ni vet ju mycket väl att jag skulle kunna göra det. Jag har älskat hans musik, beundrad honom som artist i snart 30 år. Han är och förblir min store ”idol”. Ja här kan vi verkligen snacka om IDOL. Fortfarande.

Man kan ju säga att hans musikaliska  karriär egentligen är jämngammal med mig, dvs det började på allvar 1968 med ”Space Oddity”. Sen står de klassiska plattorna som spön i backen under hela 70-talet. Det är mästerverk efter mästerverk och jag kan egentligen inte riktigt säga vilken ”epok” jag gillade bäst. Jo förresten, det kan jag nog. ”Thin white duke” från perioden 75-76 är nog allra mest min favvis-Bowie. En figur vi inte förväntas tycka om, egentligen en ganska obehaglig figur.


David Bowie (1947- ) här som sitt kontroversiella alter ego ”The Thin White Duke”

Jag tar avstånd från de lätt fascistoida uttalanden Bowie provocerade publiken med vid några tillfällen den här tiden, men den visuella imagen smälter jag fullständigt för. Den har jag kunnat identifiera mig med på olika sätt. Är det maskerad vill jag alltid klä ut mig till Thin White Duke – han är på nåt sätt jag. Här finns en utseendemässig likhet. Det är nånting apart, ett utanförskap, nånting annorlunda… Ett uttryck som kändes som mitt, någonting jag ville låna. Där fanns också nånting ouppnåeligt coolt som jag fascinerades av från allra första början. Det bara är så.

För att uttrycka min beundran för denne mytomspunne man väljer jag en helt okänd låt från den period som ses som den svagaste i hans karriär, 80-talet. Här är den suveräna låten ”Julie” som aldrig blev mer än en b-sida till ”Day in, Day out” 1987. Obegripligt. För den är i princip bättre än alla andra låtar på ”Never let med down”-plattan från det året.

Videon ackompanjeras av klipp ur Bowies långa karriär och även då ur kultfilmen ”The man who fell to Earth” från 1976. För det var ju då han var som allra, allra coolast. Jag vill inte på nåt sätt promota Bowies kokainmissbruk vid den här tidpunkten – en kontroversiell period av hans liv – men jag konstaterar att han var övermänskligt kreativ och übermänskligt cool!

Grattis David! Och jag förväntar mig att du snart blir ”Sir David”. Efter Paul McCartney, Mick Jagger och Elton John är det definitivt din tur. Du är coolast. Överlägset. Fortfarande. Alltid.

Tack Jonas för att du påminde mig om låten!🙂

6 svar to “Världens coolaste man – grattis David Bowie!”

  1. Jag har tyvärr dålig koll på Bowie, har gjort några försök med hans senare alstren, men det har inte riktigt fastnat. Du skriver att 80-talet var hans svagaste period, och det skulle kunna förklara varför jag aldrig fick upp ögonen för honom, eftersom jag är född på mitten av 70-talet… Jag är dock fascinerad av honom, så jag får kanske göra ett försök med en äldre skiva då – du kanske kan rekommendera nån lämplig inkörsport?

  2. Grattis! Tänk så mycket underbar musik du nu har att upptäcka!!!

    Ja det är en väldigt allmän uppfattning att Bowies 80-tal är det sämsta decenniet i hans långa karriärt… Så är det. Nu tycker jag ändå att det finns en del guldkorn, där låten ovan är ett exempel, så det är synd att bara kategoriskt avfärda alltihop.

    Men det råder inga tvivel om att det Bowie gjorde på 70-talet var epokgörande plattor som för alltid förändrat musikhistorien. Hans kreativitet under 70-talet var fullständigt outstanding då han gick vidare och liksom skapade genre efter genre… Vilken man!!! Mannen, myten, legenden…

    Det här skulle jag kunna skriva väldigt mycket om, men nöjer mig här och nu med att ge dig det utmärkta tipset till vilken platta jag tycker du ska börja med. Skaffa genombrottsplattan Ziggy Stardust från 1972. Den är fullkomligt odödligt klassisk och var den första Bowie-plattan jag ägde. Här har du glamrockens överstepräst och profet i absolut toppform. Det är en resa genom olika stämningslägen och nyanser. Galet, vansinnigt bra platta. Lyssna och njut!

    Och sen som nummer två, skaffa ”Hunky Dory” från 1971. En inte lika känd platta men inte desto mindre är den fylld med storslagen musik. Otroligt att han inte breakade redan med den plattan. Låten ”Life on Mars” har du garanterat hört, stor hit, och ”Changes” är också mycket känd. Hela plattan är ett mästerverk.

    Ok, som du märker har jag svårt att fatta mig kort i det här ämnet…🙂 Vi hörs vidare!

  3. JA…Bowie, we love him! Jag också…Tillhör dem som sett The man who fell to earth, en så udda och ändå otroligt häftig film. Måste se om den nån gång…Har t o m ett av hans mer udda samlingsalbum där sången ”the laughing gnome” och ”please mr gravedigger” är med. För att inte tala om fantastiska ”The man who sold the world”, guud vilken skiva!

  4. Bowie är kung. Plain and simple. Säger hon som har Lennon som husgud, men han är ju sorgligt nog död. Och det finns väl anledningar till att Lennon och Bowie samarbetat, tror du inte? Som att de är bäst t ex.😉 Har fortfarande inte Ziggy Stardust i min skivsamling, shame on me. Måste rätta till det å det snaraste.

  5. Tja! Bra skrivet om Bowie! Min favo är Lodger skivan vet inte riktigt varför men det är något med den skivan som får mig att bli riktigt aktiverad! Men jag måste tydligen lyssna in The man who sold the world enligt Ellie. Sen har jag missat de 3 senaste skivorna..man borde skämmas!😉

  6. Tack för trevlig inlägg Stefan!
    Och kul att du gillar Lodger. Det gör verkligen jag med. Det går egentligen i perioder det där, vilken Bowie-platta jag lyssnar mest på. ”Low” och ”Heroes” anses väl av proffstyckarna vara det plattor i Eno-trilogin som är bäst och viktigast, men min favvis bland de tre är utan tvekan just ”Lodger”. Det är många låtar på den plattan som jag är väldigt förtjust i, kanske särskilt den vackra pärlan ”Fantastic voyage”. Vilken briljant och vacker liten skapelse!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: