Världens coolaste man – grattis David Bowie!

Grattis David! Det är din födelsedag idag, tänk att du fyller 61 nu. Spontant måste jag säga att det känns otroligt. Men med tanke på att jag snart fyller 40 får vi ordning på perspektiven. Jag ville skriva några rader till dig idag.

Det började med affischerna jag såg på väggarna hos mina äldre kusiner på 70-talet. I deras pojkrum fanns affischer på dig och Iggy Pop och Lou Reed kommer jag ihåg. De både fascinerade och skrämde. Du såg nästan farlig ut tyckte jag. Och du såg olika ut också, olika ansikten, olika uttryck. 1980 var jag 12 år gammal och hörde dina låtar ”Ashes to ashes” och ”Fashion”. Då hände det. Jag fattade. Allt sedan då har du varit min speciella idol. Du är cool. Alldeles galet cool tycker jag.

För det är ju så, han är obeskrivligt cool. En gudabenådad scennärvaro, ja bara sättet han rör sig på scen är mästerligt. Jag har sett honom några gånger live nu och det är fascinerande varje gång. Texter och låtidéer är alltid intrikata och mer än genomtänkta. Det finns en dramatik och en nerv där som jag bara älskar. En mycket speciell artist.

Karriären har innehållit mycket, så väldigt mycket. Jag ska inte skriva nån C-uppsats om David Bowie nu, men ni vet ju mycket väl att jag skulle kunna göra det. Jag har älskat hans musik, beundrad honom som artist i snart 30 år. Han är och förblir min store ”idol”. Ja här kan vi verkligen snacka om IDOL. Fortfarande.

Man kan ju säga att hans musikaliska  karriär egentligen är jämngammal med mig, dvs det började på allvar 1968 med ”Space Oddity”. Sen står de klassiska plattorna som spön i backen under hela 70-talet. Det är mästerverk efter mästerverk och jag kan egentligen inte riktigt säga vilken ”epok” jag gillade bäst. Jo förresten, det kan jag nog. ”Thin white duke” från perioden 75-76 är nog allra mest min favvis-Bowie. En figur vi inte förväntas tycka om, egentligen en ganska obehaglig figur.

David Bowie (1947- ) här som sitt kontroversiella alter ego ”The Thin White Duke”

Jag tar avstånd från de lätt fascistoida uttalanden Bowie provocerade publiken med vid några tillfällen den här tiden, men den visuella imagen smälter jag fullständigt för. Den har jag kunnat identifiera mig med på olika sätt. Är det maskerad vill jag alltid klä ut mig till Thin White Duke – han är på nåt sätt jag. Här finns en utseendemässig likhet. Det är nånting apart, ett utanförskap, nånting annorlunda… Ett uttryck som kändes som mitt, någonting jag ville låna. Där fanns också nånting ouppnåeligt coolt som jag fascinerades av från allra första början. Det bara är så.

För att uttrycka min beundran för denne mytomspunne man väljer jag en helt okänd låt från den period som ses som den svagaste i hans karriär, 80-talet. Här är den suveräna låten ”Julie” som aldrig blev mer än en b-sida till ”Day in, Day out” 1987. Obegripligt. För den är i princip bättre än alla andra låtar på ”Never let med down”-plattan från det året.

Videon ackompanjeras av klipp ur Bowies långa karriär och även då ur kultfilmen ”The man who fell to Earth” från 1976. För det var ju då han var som allra, allra coolast. Jag vill inte på nåt sätt promota Bowies kokainmissbruk vid den här tidpunkten – en kontroversiell period av hans liv – men jag konstaterar att han var övermänskligt kreativ och übermänskligt cool!

Grattis David! Och jag förväntar mig att du snart blir ”Sir David”. Efter Paul McCartney, Mick Jagger och Elton John är det definitivt din tur. Du är coolast. Överlägset. Fortfarande. Alltid.

Tack Jonas för att du påminde mig om låten! 🙂