Arkiv för februari, 2008

Yello ”The Eye” – ett underskattat mästerverk!

Posted in Electronica, Hyllningar, musik on 29 februari, 2008 by japetus

Så var det äntligen dags att blogga om mina schweiziska favoritgubbar – Dieter Meier (född 1945) och Boris Blank (född 1952) i Yello. Efter snart 30 år med denna superduo är det helt fantastiskt att kunna konstatera att deras senaste platta är en av de absolut bästa. Hur ofta är det så i musikens värld?

yello-2.jpg

 I december 2003 kom ”The Eye”, Yellos senaste platta, ett mästerverk jag upplever fått alldeles för litet utrymme, framför allt verkar den ha mötts med blandad kritik. Allmusics recension var riktigt missvisande och orättvis där man bl a skrev om den daterade ljudbilden som visade att Yello inte hängt med på senare år. Vilket kvalificerat skitsnack!  Recensenten måste ha lyssnat på plattan i b-burkiga datorhögtalare…  

yello-the-eye.jpg

 

 

 

The Eye är nämligen hifi-nördens våta dröm, ett eldorado till mix av obeskrivligt vackra och egensinnigt galna ljud och ljudeffekter. Otroligt luftigt! Exceptionellt väldefinierad ljudbild. Ljudeffekterna stiger, faller, skruvar sig, studsar, hoppar, upplöses och rinner fram och tillbaka genom högtalarna. Enastående och tämligen unikt!  Det är också en förutsättning att ha en riktigt bra ljudanläggning för att kunna avnjuta plattan fullt ut.

 

The Eye har det största ljudmässiga omfånget någonsin vad gäller Yello; från de avgrundsdjupa, lågfrekvent väggskakande basarna till kvittrande, drillande sylvassa diskantsnärtar. Det är extremt! Vilka ljudlandskap de målar upp. Och vilka massiva rytmer. Hisnande är ordet! Yello har sådan klass, stil och smak i det de gör. Kvaliteten är schweizisk i ordets bästa betydelse. Som en musikvärldens Rolls Royce glider Yello framåt ohotade i en egen fil.  

 

Öppningsspåret Planet Dada är en mycket intensiv historia med högt bpm-tal. Varning utfärdas för bilkörning kombinerat med detta spår – det leder ofelbart till fortkörningsböter och kan t o m innebära indragna körkort (vilket drabbade en närstående Yello-älskande vän); det kan vara riskabelt att lyssna på Yello! Men det är tamigfan värt det! No pain no gain! 😉   

 

Don Turbulento tar oss sedan med till odödligt klassisk sydamerikansk Yello-mark, Rio de Janeiro med de evigt närvarande latino-, och sambarytmerna och Dieter Meiers framrabblade berättelser; mer än någon annan ger han det ursprungliga begreppet ”cool” ett ansikte. Fortfarande! Alltid!   

 

Junior B bjuder på ett grymt smakfullt, närmast hypnotiskt vackert intro (bra intro att testa anläggningen till) med exceptionell sång av skönsjungande Jade Davis, som sjunger på ytterligare fyra låtar på plattan (Don Turbulento, Distant Solution, Time Palace och Unreal). Ibland har hon litet Sade-känsla i sången, vilket verkligen inte är negativt, men oftast har hon ett eget uttryck. I mitt tycke gör Jade Davies de bästa sånginsatserna på en Yello-platta sedan Billie Mackenzie och Shirley Bassey på 80-talet. Hoppas att denna gästvokalissa får stanna och höras mer i Yellos sällskap. Hon har en underbart uttrycksfull röst som passar Meiers & Blanks stämningsfulla alster.   

 

Tiger Dust har också den ett tungt intro som jobbar sig in i en låt med enormt skönt driv som garanterat pressar toppfarten på varje motorfordon den spelas i. De obetalbara raderna ”feeling like a Buddha, feeling very, very high!” förtjänar också de att omnämnas. Det finns nämligen mycket lekfullhet och dadaistiska inslag även i denna platta. Det är inget som begränsats till 80-talets Yello som jag såg en amerikansk recensent skriva på Amazon. Ljudbilden har jag redan hyllat. Det är som vanligt Boris Blanks förtjänst att det låter så gudabenådat intressant.   

 

Då är Distant solution att bra exempel på detta med sina vackra atmosfäriska, sensuellt, magiska, exotiska stämningar. (Jade Davie är fantastisk även här!) Wow!   

 

Bougainville är också den ett bra exempel på klassisk Yello exceptionellt stämningsfull och oefterhärmlig sång/recitation framviskad på franska av Dieter Meier. Jag får gåshud!   

 

För dem av er som äger skivan måste jag ju bara påminna om de små skriftliga betraktelser som Dieter Meier levererar till varje enskild låt. Texterna finns förstås i vanlig ordning inte med, men det finns en liten skriftlig ”ingång” till varje låt. Alltid mycket läsvärda!  

yello.jpg

 

Det är inget snack om saken. Det här är en klassisk Yello-platta. Kände just hur basreflexen fläktade till skönt under bordet vid datorn där jag nu sitter och skriver. Festligt! Basreflexer och pumpande rytmer är också mina första minnen av Yello från ”You gotta say yes to another excess” och ”Stella” som var mina första bekantskaper 1984 och 1985. För att inte tala om ”Live at the Roxy” (1983). Kärleken består och befästs av detta mästerverk! 

 


”Planet Dada” är visuellt sett en mycket typisk minimalistisk, dadaistiskt lekfull Yello-video, men ljudbilden och BPM-talet är inte riktigt representativ för plattan som helhet. Det är dock den enda videon som duon själv gjort till The Eye.

 

Yazoo – reconnected! Vince och Alison återförenas efter 25 år

Posted in Electronica, Hyllningar, musik on 28 februari, 2008 by japetus

För ganska precis en månad sedan utkristalliserades beskedet att Vince Clarke och Alison Moyet verkligen ska återförenas för en turné denna sommar. Det hade börjat som ett rykte från skivbolaget Mute om en konsert i samband med duons material ska återutges. Men det blir alltså verkligen en turné. Yazoo har valt det passande namnet ”Reconnected Tour”. (Vi som var med minns ju låten ”Bad connection”.)

Det är i år 25 år sedan Yazoo splittrades efter de två begåvade och välformulerade plattorna ”Upstairs at Eric’s” (1982) och ”You and me both” (1983). Vince Clarke var den ursprungliga musikaliska motorn och låtskrivaren i Depeche Mode, men han hoppade ju som bekant av efter första plattan ”Speak & Spell” (1981) och bildade tillsammans med Alison Moyet duon Yazoo. Alisons fantastiska, omfångsrika, själfyllda röst och Vinces catchiga melodier och musik var en stark kombination. Det de gjorde tilltalade både kritiker och konsumenter. Yazoo hade stora framgångar framförallt på de engelska topplistorna under de gudabenådade electronica-åren 1982 och 1983. Och de gjorde i mitt tycke bland den absolut bästa synthpopen som gjordes under dessa i alla avseenden klassiska år…

alisonandvince.jpg

Och nu spelar de tillsammans igen! Den från början hel-engelska turnén har förlängts med konserter i Hamburg och Berlin. Och Köpenhamn (av alla ställen) 26 och 27 maj, men det finns inte ännu några svenska datum. Tyvärr!

Vince har efter Yazoo jobbat med The Assembly (Feargal Sharkey) och Erasure (Andy Bell). Alison har gjort solokarriär. Det har gått mycket bra för dem båda. Men jag upplever ändå att de tillsammans hade en alldeles särskild kemi i Yazoo som inte ville infinna sig i vare sig The Assembly eller Erasure. Jag gillade aldrig Feargal Sharkey (det där är en historia värd en blogg för sig) och Erasure är absolut inte dåliga men de har heller aldrig fångat min själ på samma sätt som Yazoo gjorde. Yazoo kom vid rätt tidpunkt i mitt liv. Jag var helt mottaglig för deras personliga, vemodiga och vackra texter och melodier. De gick rätt in i min tonårssjäl. Och sitter kvar där som en liten tatuering än idag 25 år senare…

Ja det var något alldeles speciellt med Yazoo. Jag var (och är) oerhört förtjust i dem. Texterna var exceptionellt uttrycksfulla och kom att betyda mycket för mig. Det här var texter jag skrev, klottrade ned i skolböckerna i högstadiet och tidiga gymnasieår. Jag andades dessa texter, jag levde dessa melodier. Jag dansade till dem på anrika synthdiscot ”Rip-Off” (på Birger Jarlsgatan mitt emot Riche i Stockholm.) Det är ett väldigt tydligt tecken att jag fortfarande kan i princip alla texterna till samtliga låtar på de två plattor de hann med.  D e t  är kärlek…

Kanske är Yazoos musik det bästa enskilda beviset på att synthpopens alla gnälliga belackare hade fel, oj så fel!

“Whoever said synthesizer music has no feeling can start eating their hearts out now!”


Den vackra och vemodiga ”Nobody’s diary” (här originalvideon) som förebådade duons splittring 1983. Videon är också typisk Yazoo i o m att vi får se Vince med en av sina tidstypiska sköna och för den tiden mycket extrema frisyrer.  Han har sina uttryckslösa madman-framtoning och Alison är mer normal. Klassiskt Yazoo!


En skön akustisk version av dansgolvsklassikern ”Situation” med Alison Moyet

Eric Gadd ”Tvåhundratusen”- nu åter på svenska!

Posted in Hyllningar, musik on 26 februari, 2008 by japetus

Det händer stora saker hemma i Sverige när man är bortrest…

eric-gadd.jpg

Såg just idag till min stora och oförfalskade glädje att Eric Gadd släpper en platta på SVENSKA igen, vilket inte hänt sen 1989. Jag har hört singeln idag och det är FUNK igen! Ett sånt där skönt svenskt funkigt dansgung jag inte hört sen ”Kom hit o ta!”

Det känns som det är ganska mycket ”synchronicity” i detta, att det händer just nu. Jag var beredd på det här fast jag inte visste om det. Jag har nämligen inte lyssnat på Gadd på många år. Men så när jag höll på och packade inför Thailandsresan satte jag av någon anledning på en vinylplatta, Gadds första engelska platta, den självbetitlade från 1991. Den gjorde mig glad. Mycket glad. Och efter en del letande på stans skivbörsar hittade jag den på CD (på Skivhögen på Högbergsgatan tillsammans med Mejas eminenta ”Mellow”) igår.

Så det har varit mer Gadd i mitt huvud senaste veckorna än på många, många år. Och så nu idag… När jag letar på YouTube hittar jag en Gadd-låt med svensk titel, upplagd idag 26 februari, jag aldrig hört om tidigare. Det visade sig vara Gadds sprillans nya singel ”Tvåhundratusen” som alltså just idag hittat upp på YouTube så jag fick avnjuta den. För det är verkligen en skön danslåt.  

89bbdc9075572b58839c9f19af9e4a018fffe65b.png

Så började det klarna för mig. Nu i kommande veckan ska Eric Gadd släppa sitt första svenska alster på 19 år. Ja just det, inte sedan 1989 års ”Hurra du lever pang du är död!” har Gadd gjort svenska låtar. Plattan kommer i juni men singeln ”Tvåhundratusen” kommer alltså verkligen nu i affärerna 3 mars!

Och ja, det verkar vara litet mer lekfullt, enkelt och oslipat igen, kanske litet fräckare texter också med en och annan humoristisk ”Gaddsk” sexuell anspelning, så som det var innan han blev så slick och perfektionistisk på alla de engelska plattor han släppt mellan 1991 och nu. Det var ju nämligen så, kan jag berätta för er som ev inte vet eller minns, att det fanns en tid i slutet av 80-talet när Eric Gadd gjorde låtar på svenska med ganska så fräcka och utmanande självgoda texter med mycket glimt i ögat. Det var helt enkelt riktigt roligt att lyssna på Gadd då och väldigt skoj att dansa till det. Mungiporna åker genast upp när minnena kommer tillbaka från den perioden.

Nya singeln är grymt bra på samma sätt som Gadd var bra då; det rycker i ”the good foot” och jag har hört/sett originalversionen/originalvideon och sett en cool liveversion från framträdandet på TV4. Titeln anspelar på en tjej som är kraftigt för mycket: ”Tvåhundratusen och litet till, vaddå överdriver jag? Det är din stil. Du är förlåten, det funkar på mig…” och ”Snabbt eller långsamt, på alla sätt, gör vad du vill men gör det rätt. Du vet precis vad du gör, runt ditt finger lindad tills jag dör…” 

Härligt! Nu känner jag igen min gamle favvis-Gadd. Vad kul att han väljer att göra detta musikaliska drag just nu. Jo då, det syns att det gått 19 år sen Eric sjöng på svenska sist för han är litet tyngre och litet mer omfångsrik nu, men de höga split-hopp han gör i videon framstår därmed bara som än mer imponerande…

Och så lär vi väl få vi honom lira bas live på scen igen. På Tv4 gjorde han inte bara ”Tvåhundratusen” utan trevligt nog även just ”Kom hit o ta!” där han hade den coola smaken att göra ett grymt skönt basintro. Mannen kan verkligen fortfarande! Hjälte!

GO ERIC GO!


Videon till ”Tvåhundratusen” med Eric Gadd

”Crack the sky, shake the earth” – Tet-offensiven, Vietnam i februari 1968

Posted in Film, Historia, Personlig kommentar with tags , , , , , on 25 februari, 2008 by japetus

”Crack the sky, shake the earth…”

Det var ett för situationen typiskt dramatiserat meddelande som gick ut till de FNL-gerillasoldater som i gryningen 31 januari 1968 var beredda att anfalla amerikanska mål i Sydvietnam  i det som skulle komma att kallas Tet-offensiven. Det var ett meddelande av samma anda som det ”alla krigs moders”-tal som Saddam sände ut till sina soldater 1991 eller Hitlers tal 1941 om att ”världen ska hålla andan när Operation Barbarossa börjar”. Totalitära regimer har en förmåga att bli väldigt högtravande i sådana här sammanhang.

Tidigt på morgonen den 31 januari 1968 rådde ro och frid i den annars myllrande och larmande sydvietnamesiska huvudstaden Saigon. Det var lugnt och stilla beroende på det vietnamesiska nyåret Tet och det tredagars vapenstillestånd som var proklamerat med anledning av storhelgen. Plötsligt bryts friden då en lastbil och en taxi tvärnitar utanför den amerikanska ambassaden och ur fordonen rusar 15 man iklädda sydvietnamesiska uniformer, men de tillhör FNLs 11:e kommandogrupp och spränger sig genom muren rätt in på ambassadområdet. Salvor från automatvapen smattrar snart i trädgården innanför.

Gruppen skjuter sig in i ambassadens kanslibyggnad, dödar fem amerikanska marinkårssoldater och försvarar sig sedan envist inne i ambassaden ända tills fallskärmsjägare vid niotiden på morgonen luftlandsätts på taket och sedan metodiskt rensar byggnaden från allt motstånd, våning för våning. Så började Tet-offensiven. Kommunisterna slog till i 36 av 42 provinshuvudstäder, 64 av 242 distriktshuvudstäder och 5 av Sydvietnams 6 största självstyrande städer. Kaos och förvirring blev, som avsett, följden och mediarapporteringen serverade hemmaopinionen bilden av ett krig som USA höll på att förlora.


Stanley Kubricks ”Full Metal Jacket” beskriver den förvirrade situation som rådde under Tet-offensivens början, vi ser här den kända ”Sir, does this mean that Ann-Margret’s not coming?”-scenen

FNL anföll på ett hundratal platser i Sydvietnam, men nästan överallt slogs angriparna snabbt tillbaka. Ingenstans uppstod den spontana folkresning som kommunisterna hade hoppats på. Däremot flydde ca 800 000 personer från sina hem p g a striderna och samlades i stora flyktingläger kring Saigon. Tet gav inte den militära framgång som FNL räknat med för de amerikanska och sydvietnamesiska styrkorna hade redan inom några timmar läget under kontroll på de flesta platser. Men i media rapporterades fortsatt en annan bild.

Det ställe i landet där det militära motståndet blev mest långvarigt var i den gamla kejsarstaden Hué vid Parfymfloden i norra Sydvietnam. Hué var landets tredje största stad och striderna som i februari 1968 rasade i denna vackra gamla stad kom att bli de hårdaste under hela Vietnamkriget. Amerikanerna fick kalla in betydande förstärkningar och tvingades till slut rensa staden hus för hus under intensivt användande av artilleriunderstöd, attackflyg samt stridsvagnar, helikoptrar och napalm; en sammanfattning av alla de destruktiva ingredienser som brukar förknippas med Vietnamkriget.

Det är dessa strider som också skildras i Stanley Kubricks ”Full Metal Jacket” (1987) när huvudpersonen Joker (Mathew Modine) och hans kompis fotografen Rafterman kommer som krigskorrespondenter till ett av de marinkårsförband som kämpar i Hué.


Amerikanska marinkårssoldater i Hué, februari 1968

Först efter dryga tre veckors skoningslösa stider, den 24 februari, var striderna i Hué över och den sydvietnamesiska flaggan hissades över ruinerna. Smärre upprensningsaktioner pågick ännu 25 februari och den 26:e drogs de amerikanska marinsoldaterna tillbaka. Över 600 allierade soldater, varav 149 amerikaner, hade stupat och närmare     3 800 var saknade eller sårade. FNLs förluster brukar uppges till drygt   5 000 stupade. Av de 17 000 husen i Hué var nästan 10 000 förstörda. Den vackra staden var, för att citera en hög amerikansk militär, ”ett sönderslaget stinkande vrak vars gator var igenkorkade av spillror och ruttnande lik”. Det hela var djupt tragiskt.


Slutscenen i ”Full Metal Jacket”, striden om Hué är över och marinkårssoldaterna marscherar genom brinnande ruiner, troligen någon gång natten mellan 24 och 25 februari 1968

Sedan Hué återtagits ebbade Tet-offensiven ut. De sammanlagda allierade förlusterna räknades till 1 001 stupade amerikaner och 2 082 sydvietnameser. FNL (Viet Cong) och Nordvietnams förluster beräknades till hela 37 000 döda och 6 000 fångar. Det erkänns även i den officiella Nordvietnamesiska historieskrivningen att Tet, militärt sett, var ett misslyckande.

Tet-offensiven som rasade för i dagarna 40 år sedan har romantiserats och mytologiserats och framställts som en seger för kommunistsidan. Och politiskt sett må det ha varit en seger i massmedia, men det var inget annat än en militär katastrof och ett blodbad som FNL aldrig skulle hämta sig ifrån. FNL kom genom detta att bli helt beroende av Nordvietnam.

Men det spelade ingen roll att amerikanerna vunnit Tet militärt, man hade förlorat i TV. Vietnam var det första riktiga ”tv-kriget” och bilderna av desillusionerade amerikanska soldater som låter sig intervjuas medan de då och då ställer sig upp och slänger iväg skott på måfå gjorde att kriget definitivt vände på hemmaplan. Det spelade ingen roll att gerillan snabbt slagits tillbaka, att den sydvietnamesiska armén inte bytte sida och att befolkningen förblev lojal. Detta var inget media rapporterade om.


General William Westmoreland (1914-2005), befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Vietnam, fick besvärliga frågor om hur det kunde komma sig att inte ens USAs ambassad i Saigon var säker. Var USA verkligen på väg att vinna kriget?

Och den kanske mest kända bilden från Vietnamkriget, den där polischefen i Saigon, Nguyen Ngoc Loan, den 1 februari på Tet-offensivens andra dag brutalt avrättar en tillfångatagen FNL-infiltratör med ett skott i huvudet upprörde en hel värld. Ännu värre var det urskiljningslösa dödandet av civilia i byn My Lai (Song My) i april 1968. Det spelade ingen roll att USA var obesegrade militärt, man hade förlorat mediakriget. Med råge.

Det må så vara att polischefen var förblindad av förtvivlan efter att ha förlorat vänner och familj och att general Westmorelands aggressiva ”search and destroy”-taktik (ja just det, det är härifrån Iggy Pop-låten fått sitt namn) skapade sådana fruktansvärda tragedier som My Lai i ett krig där vem som helst bland de civila kunde vara den fiende som ena sekunden verkade vara din vän och i nästa sköt dig i ryggen. Det spelade ingen roll att möjliga förklaringar fanns. TV-rapporteringen visade skoningslöst fram det värsta som hände och fokuseringen var hela tiden på de amerikanska övergreppen. Det förekom naturligtvis mycket elände även på kommunistsidan.


Om Westmoreland var en av krigets förlorare så var den nordvietnamesiske General Vo Nguyen Giap (1912 – ), befälhavare för de nordvietnamesiska styrkorna, en av vinnarna. Egentligen den störste vinnaren. Han hade varit med från början och tillsammans med Ho Chi Minh kämpat mot fransmännen på 50-talet. Till skillnad från Westmoreland behövde han inte bry sig om någon hemmaopinion och oro för tilltagande förlustsiffror. Hans styrkor tog fruktansvärda förluster, men de vann kriget till slut och besegrade, med medias och världsopinionens hjälp, världens starkaste supermakt. Giap fick se sin livsdröm gå i uppfyllelse då hans Nordvietnamesiska styrkor ”befriade” Saigon och slutgiltigt vann Vietnamkriget i april 1975. Men det var under Tet offensiven våren 1968 som kriget avgjordes.

Westmoreland dog 91 år gammal år 2005 men den 2 år äldre Giap lever än i Nordvietnam. En levande historisk ikon. Giap må ha förlorat Tet-offensiven militärt mot Westmorelands USA, men han vann mediakriget och den slutgiltiga segern.

Wikipedias information om Tet-offensiven:
http://en.wikipedia.org/wiki/Tet_Offensive

Här en senare blogg om nästa avgörande fas i Vietnamkriget, julbombningen av Hanoi 1972, ”Operation Linebacker II”:
https://japetus.wordpress.com/2012/12/18/operation-linebacker-ii-julbombningarna-av-hanoi-18-29-december-1972/

Kroppen är åter i lagomlandet – själen kvar på Haad Yuan Beach

Posted in Resa, Vardagligt on 21 februari, 2008 by japetus

E4:an är overkligt tom, öde och övergiven där jag susar fram i taxin kl 02.00 inatt på väg hem från Arlanda. Hela Sverige verkar insvept i suggestiv februaridimma. Allt så tyst och stilla. Så står jag plötsligt där i den nollgradiga, mörka svenska verkligheten utanför min port vid 02.40 och fumlar efter husnyckeln i min lilla handbagageryggsäck. Tänk om jag glömt den? Men nej, där är den. Så skönt att åter stå hemma i hallen och känna den välbekanta känslan och doften av ”hemma”.  På vardagsrumsgolvet ligger de coola Keens-sandalerna kvar, sandalerna jag köpte i Denver i höstas. De ligger kvar där jag la dem för att komma ihåg att packa ned dem. Sandalerna jag glömde som aldrig kom med till Thailand. Gud vad jag stressade sista timmen innan jag tog den där taxin ut till Arlanda. Det känns som flera månader sedan…

Hemma försöker jag nu också sova mellan 03.00 och 04.30 innan jag ger upp; jag är alltför pigg. Jag går upp och börjar packa upp ryggsäckarna och kolla in FaceBook, MySpace och mejlen. Men jag måste säga att det är fantastiskt vilken lagom sovtemperatur vi har i våra svenska sovrum. Och vilka sköna lakan jag har i min säng. Det var längesen min säng och mitt sköna tysta bäddrum kändes så härligt som inatt. Trots det kunde jag alltså inte sova. Jag känner mig lätt illamående och snurrig i skallen. Typisk jetlag.

Jag har otroliga 1 048 foton med mig från resan. Detta slår alla tidigare rekord. Dagens I-problem blir nu att välja ut de som ska publiceras på MySpace och FaceBook. Särskilt FB blir svårt eftersom de bara tillåter 60 foton per album.

Efter 11 timmars nonstop flygning från Phuket är jag åter hemma. Eller snarare är det så här, kroppen har anlänt till Sverige, men själen är kvar i Thailand. Troligen på Haad Yuan Beach på Kho Phangan eller så kanske på stranden precis vid flygplatsen på Phuket där jag lyckades fånga några sista härliga timmar igår innan flighten gick. Varför sitta och trängas med alla trista charterresenärer i den artficiella flygplatskylan när man kan promenera en kilometer ned till stranden? 

De där allra sista timmarna i Thailand blev oväntat trevliga. En kul episod var när jag passerade poliskontrollen vid flygplatsinfarten. Poliserna undrade vart jag skulle, en lätt orakad ”farang” som kommer gående med uppknäppt skjorta och ryggsäck där annars bara bilarna åker. De stoppade mig. Vad skulle hända nu? När jag förklarade för dem att jag var på väg till stranden för att slippa sitta av 6 timmar inne i den artificiellt nedkylda trista flygplatsen var de genast med på noterna. En av poliserna erbjöd sig att köra mig ned till stranden. Och så blev det. Otroligt vänligt.

Så jag fick skjuts av en uniformerad mc-polis ned till stranden vid Phukets flygplats. Och vilken fantastisk strand det var. Fick några av de bästa havshorisontbilderna från hela resan där i dessa sista skälvande minuter och timmar innan planet gick. Så fick jag gå i närkontakt även med Indiska Oceanen denna resa. Så vackert…

phuket-airport-beach.jpg

On Talin Ngam beach, Koh Samui – ”Home with God”

Posted in Fundersamt, Resa with tags , , , , , on 19 februari, 2008 by japetus

So here I am, 14 days into my own magical experience on Koh Pangan and Koh Samui. A very healthy and soothing fortnight it has been; I have been eating veggie food, drinking lots of water, slept much, danced much, laughed much, meditated, exercised, walked barefoot having had a lot of sand between my toes and turned 40… I return in good shape in all aspects, physically, mentally and spiritually – maybe better than ever before?  Tomorrow I will be heading back to Phuket catching that big 747 going back home to Arlanda, Sweden again.

Herman, my childhood friend, left for Sweden very, very early this morning so now I’m back where I started here, it’s just me, my backpack and the beach. I’m staying a few more hours at the Ban Sabai Sunset Resort and Spa here on the southern beaches of Koh Samui. We expected this place to be another charter ghetto, but oh no… This is an extremely quiet and almost deserted place. I, we, have had 3 wonderful days here and it was a wonderful way of ending this trip. I’m currently reading ”At home with God” by Neil Donald Walsch, the last book in the ”Conversation with God series”. A most wonderful book to read, especially at a place like this.
http://www.bansabaisunset.com/gallery-sunset/gallery.html

011.jpg
The Ban Sabai Sunset Resort Spa at Talin Ngam Beach

At the Sanctuary on Koh Pangan we met up with a great gang of Americans, Englishmen, Canadians, Australians, New Zealanders, Germans and other Swedes. That was eight very social and asocial days of both meditative solitude and partying – I have some great memories, wonderful pics with me home and some new friends added on FaceBook. My plan was to have a very lowkey birthday, but my newfound friends and Herman turned the Valentine-party in to a surprise birthday-party at midnight. I was moved as they sang for me and lifted me high, carrying me around on the dancefloor at the Sanctuary. Suddenly I had a whole bunch of alcoholic beverages waiting for me at the table. A detour from my otherwise healthy life, but come on, turning 40 isn’t an everyday experience. THAT was a great party!

Yes it is a wonderful experience turning 40 and I highly recommend it! We left Koh Pangan on the 15th, my birthday, and stayed at the most luxurious and smart resort called Zazen at Bophut in northern Samui. Now that was a cool place, very smart, arty and cool. Everything went the way I wanted it.

I turned 40 at exactly 16.20 local time when I was meditating on the beach gazing at the seahorizon with Pink Floyd’s epic ”Dark side of the moon” in my mp3-walkman. Yes, I really did just that! 🙂

”All that is now
All that is gone
All that’s to come
And everything under the sun…”

Don’t say you’re surprised, that is very much my style. AND it was a powerful and moving experience. I then produced my ”Moet et Chandon” champagne which we had on the beach at twilight. And then there was a marvellously delicious 5 courses meal at the renowned Zazen-restaurant which Herman kindly enough had invited me to. During the dinner we had a most interesting ”NLP”-sitting focusing on life and what’s to come. How I want my life to be. Very well timed as I happen to be at a crossroad in life right now. And…

Here I was in for another surprise, all of a sudden, there was a change in the music as they played ”Happy birthday” with Stevie Wonder and a small crowd of thai-waitresses gathered around my table. They sung for me and presented a birthday cake with a candle to blow… Oh, that was sweet, very, very sweet. They really touched my heart singing with their small voices maybe just a little out of key but that only added to the genuinely lovely feeling, they did it with such joy. Wonderful!
http://www.samuizazen.com/photo.php

watermark1.jpg

watermark2.jpg

So here I am now summing up my trip, Tuesday 19th of February 2008, with some 30 more hours in this lovely place, on this wonderful island in this very special country. So, you might ask, as I did myself in an earlier blog. Did I find my paradise again? Is it still here? Or has the islands of Koh Samui and Koh Pangan turned into gigantic charter-ghettos…?

Certainly some places here on these islands have lost all their charm. I think about Haad Rin on Koh Pangan and Chaweng Beach on Koh Samui. Those were places I never stayed at and we only spent a little time in them, but there is for sure a lot of that paradisical feeling left on places like the Haad Yuan, Haad Tien and Haad Whynam beaches on Koh Pangan and this long, white and deserted beach of Talin Ngam on southern Koh Samui. This is paradise. Now and here. I am so thankful for getting the chance of experiencing all this. Now.

My days have been brightened by small symbolical messages along the way. I think especially of that first mornings encounter with the statue of the ”wandering Buddha” that just happened to be straight in front of me, smiling, when I had my first Thai breakfast by the sea on Samui. And I think of that wonderful balloon ceremony that Herman and I suddenly found us parttaking in yesterday evening on the beach as we were invited to a Thai-birthdayparty. We helped some other guests and staff at the Ban Sabai to send some 20 miniature hotair-balloons (a typical Thai-thing) up into the waiting starry sky. You are supposed to make a wish when the balloon goes up. And Herman’s and my balloon truly went straight up to heaven accompanied by an immense gratitude for having the privilege of being right here, right now. It was a magical experience. Nothing by chance…

It seems a most proper thing to be reading ”Home with God” right here, right now. 10 years ago on my first trip to Thailand, specifically on the island of Koh Chang I read the first book in Neil Donald Walsch’s series ”Conversations with God”. ”Cirkeln sluter sig”, as we say in Swedish, the circle is complete. I’ve come full circle. I am now midway in life and the sun is literally shining straight above my head. I am so grateful for this life, this life that is mine. I have gotten more, more in every aspect, then what I ever could dream of as a kid, as a teenager. I have never had such quality of life as now. Life has never been better than now. I’ve felt at home here, I’ve felt at home in Sweden, I feel at home wherever I meet lovely people that I can share this life with. And always, I feel at home with God…

”All souls find peace after death,
not all souls find peace before it…”

I have!

Up, up and away…

Posted in Flyg, musik, Resa on 5 februari, 2008 by japetus

Ja nu är det nära… Det är egentligen helt galet att det blir en blogg till innan resan. Det här hinner inte jag men det verkar som att jag kommer hinna det ändå! 🙂 Jo jag har hunnit packa allt, ladda över en massa nytt till mobilen och få med ett gäng mixade CD-skivor. Härligt!

Och så återupptäckte jag Eric Gadd mitt i packningen. Satte på min vinylupplaga av ”Do you believe in Gadd” från 91. Den är verkligen extremt mycket 90-tal, men full av positiva minnen för mig. Var riktigt trevligt att återstifta bekantskapen med Gadd…

Om ungefär tio minuter kommer taxin och plockar upp mig.

De här sista minuterna hemma innan en längre resa är alltid smått magiska för mig. Det känns väldigt läckert att knappa in dessa sista rader och önska er alla två underbara veckor. Det är vad jag planerar att ha. Jag tror inte det kommer bjudas tillfälle att blogga där borta, men man ska aldrig säga aldrig.

Kom helt plötsligt att tänka på en Yello-text i en suggestiv stämningsfull låt, La Habanera:

”Pedro Comacho
The former informer of the secret police
Is still standing outside the club
Pretending to be blind
He watches the last plane to Miami
Disappearing in a flaming purple sky…”

 
Men den här gången flyger jag österut. En 39-åring loggar ut…

Oops, där är taxin! Up, up and away!

fig-b747.gif