”Tonight, tonight” – tankar på andra sidan midnatt

Plötsligt inser jag att jag är vaken. Igen. Det är dunkelt i sovrummet, bara ett svagt återsken från storstaden ger sovrummet en gnutta ledljus. Vinden viner. Då och då trycker vindbyarna på så hårt att fönsterrutorna knakar lätt. Utifrån hörs en mängd onormala nattljud och annorlunda klanger. Det är en mycket orolig natt uppe på Nybohovsberget, den som skiljer januari från februari, och det känns som om hela staden utanför håller andan i stormen.

Jag griper efter mobilen på nattduksbordet, mobilen som sedan länge tjänstgör som väcklarklocka, och när displayen lyser upp suckar jag när jag ser 02.06 i det blekgröna ljuset, alldeles för tidigt. Jag har vaknat alldeles för tidigt. Igen. Om jag nu verkligen hann somna innan? Suck! Det är som en dvala.

Jag byter ställning några gånger och försöker somna om, men det känns inte bekvämt och jag känner mig inte sömnig. Olusten växer och tynger mitt bröst. Efter tre, fyra förgäves bytta ställningar ger jag upp, lägger mig på rygg, knäpper händerna bakom huvudet och stirrar upp i taket. Minuterna går. Gör sin sorti och försvinner i takt med mina djupa långsamma andetag. En teknik jag fått lära mig för att möta den här typen av olustkänslor. Tankarna vandrar vida.

Denna märkliga vinter som aldrig tycks vilja bli någon vinter, bara ett utdraget mörkt och fuktigt novembertillstånd utan slut. Stormen viner och konstiga ljud hörs utanför. Antingen är det droppar som faller högre uppifrån och träffar balkongräckena eller så är det nån av grannarna som har nåt som rör sig i vinden och slår mot fönsterbleck och räcken. En särskild klang. Som en klocka jag inte hört tidigare som nu slår och slår. Är det en nedräkning som pågår? Vad är det som händer egentligen? Det låter och känns dystert. Det är en mollton. Varför hör jag den just inatt?

Det här får mig att tänka på nätter längesedan hemma i pojkrummet i Älvsjö då jag kunde ligga vaken ibland och formligen känna tyngden av varje sekund som försvann iväg in i tystnaden, en efter en. Då och då passerade en bil nere på Myrvägen och strålkastarreflexerna vandrade över väggar och tak, följande en särskild rutt, bildande speciella mönster beroende på om bilen var på väg in mot stan från Huddingegränsen eller tvärtom. Ljuset silades genom persiennerna och porslinsblommans lövverk på ett säreget sätt. Som en ögonblickets mosaik, fast i rörelse. Det var riktigt vackert. Jag fick för mig att det var hemliga meddelanden som sändes till mig. Men vad betydde de? Och vem var avsändaren?

Nu mer än 20 år senare ligger jag här i min säng denna stormiga natt mellan januari och februari 2008 och hör den mollstämda klockan slå utanför i mörkret i vindbyarna. Vad vill den säga mig? Är det så att ”klockan klämtar för mig”? Är det dags att vandra vidare? Den här natten känns det symboliskt just så. Men hur? Vart ska jag gå nu?

Ja det är nog dags att vandra vidare in i en ny fas i mitt liv. Så här kan det inte fortsätta. Det är möjligt, ja det är helt möjligt. Och jag intalar mig att det kommer att gå bra. Plötsligt dyker några textfragment upp i mitt medvetande:

Believe, believe in me, believe that life can change, that you’re not stuck in vain. We’re not the same, we’re different tonight. Tonight, so bright…”.

Mmm… Vad är det för nåt? Jo just det, det är en Smashing Pumpkins-text. Den känns väldigt rätt just nu. Jag tackar mitt undermedvetna (?) för denna ytterst lämpliga timing och tänker sedan på den fabulöst fantasifulla lekfulla video de gjorde till denna låt från 1995, med känsla av egensinnig fransk fin de siècle och 1895. (De hade hämtat all inspiration de behövde från fransmannen Georges Méliès klassiska handkolorerade film ”Resan till Månen” från 1902. Den är så egenartat fin.)

The+Smashing+Pumpkins+tonight+tonight+poster
The Smashing Pumpkins: ”Tonight, tonight”, 1995

Jag går upp ur sängen, in i vardagsrummet och står där naken en stund inför det stora dubbelfönstret mot staden. Anar alla de dansande ljusen, svagare än vanligt inatt, mellan Globen i öster till Stora Essinge kyrka i väster. De är med mig, då som nu, i mina drömmars stad. Vi kommunicerar tyst. Då som nu.

Jag vänder mig mot skivhyllan och plockar ned den aktuella skivan, öppnar fordralet. Texten till ”Tonight, tonight” är verkligen mycket välfunnen denna natt:

”Time is never time at all
You can never ever leave without leaving a piece of youth
And our lives are forever changed
We will never be the same
The more you change the less you feel.

Believe, believe in me, believe
Believe that life can change
That youre not stuck in vain
Were not the same, were different tonight
Tonight, so bright
Tonight.

And you know you’re never sure
But you’re sure you could be right
If you held yourself up to the light
And the embers never fade in your city by the lake
The place where you were born.

 Believe, believe in me, believe
Believe in the resolute urgency of now
And if you believe there’s not a chance tonight
Tonight, so bright
Tonight.

We’ll crucify the insincere tonight
We’ll make things right, well feel it all tonight
We’ll find a way to offer up the night tonight
The indescribable moments of your life tonight
The impossible is possible tonight
Believe in me as I believe in you, tonight…”

Ja jag jag tror verkligen på ”the resolute urgency of now…”. Jag lägger mig i soffan under den mjuka fleecepläden och låter ljudanläggningen spela för mig på diskret nivå. Ingen lär väl störas i den här stormen.

Med ett leende på läpparna somnar jag till slut framåt halvfyratiden den här märkliga stormnatten. Jag sänder en tacksam tanke till Billy Corgan för den välfunna peppningen. Och jag tror att allt är möjligt. Och vem är det som stämt om klocktonen som fortfarande slår och slår? Den låter riktigt hoppfull nu…

2 svar to “”Tonight, tonight” – tankar på andra sidan midnatt”

  1. Samma natt vaknade jag av att katten välte en blomkruka och såg att det snöade igen! Så till Örebro kom vintern 2 februari 2008. Och det snöar fortfarande. Jag är inget stort fan av snö direkt, men ibland är det så stillsamt vackert. Att höra snö falla en mörk vinternatt är något alldeles särskilt. Inte ens jag kan vara sur då.😉 Och jag somnade om så fint så.

  2. Tack för låten! Tack för videon! Tack för texten! Alltid ett nöje.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: