Kroppen är åter i lagomlandet – själen kvar på Haad Yuan Beach

E4:an är overkligt tom, öde och övergiven där jag susar fram i taxin kl 02.00 inatt på väg hem från Arlanda. Hela Sverige verkar insvept i suggestiv februaridimma. Allt så tyst och stilla. Så står jag plötsligt där i den nollgradiga, mörka svenska verkligheten utanför min port vid 02.40 och fumlar efter husnyckeln i min lilla handbagageryggsäck. Tänk om jag glömt den? Men nej, där är den. Så skönt att åter stå hemma i hallen och känna den välbekanta känslan och doften av ”hemma”.  På vardagsrumsgolvet ligger de coola Keens-sandalerna kvar, sandalerna jag köpte i Denver i höstas. De ligger kvar där jag la dem för att komma ihåg att packa ned dem. Sandalerna jag glömde som aldrig kom med till Thailand. Gud vad jag stressade sista timmen innan jag tog den där taxin ut till Arlanda. Det känns som flera månader sedan…

Hemma försöker jag nu också sova mellan 03.00 och 04.30 innan jag ger upp; jag är alltför pigg. Jag går upp och börjar packa upp ryggsäckarna och kolla in FaceBook, MySpace och mejlen. Men jag måste säga att det är fantastiskt vilken lagom sovtemperatur vi har i våra svenska sovrum. Och vilka sköna lakan jag har i min säng. Det var längesen min säng och mitt sköna tysta bäddrum kändes så härligt som inatt. Trots det kunde jag alltså inte sova. Jag känner mig lätt illamående och snurrig i skallen. Typisk jetlag.

Jag har otroliga 1 048 foton med mig från resan. Detta slår alla tidigare rekord. Dagens I-problem blir nu att välja ut de som ska publiceras på MySpace och FaceBook. Särskilt FB blir svårt eftersom de bara tillåter 60 foton per album.

Efter 11 timmars nonstop flygning från Phuket är jag åter hemma. Eller snarare är det så här, kroppen har anlänt till Sverige, men själen är kvar i Thailand. Troligen på Haad Yuan Beach på Kho Phangan eller så kanske på stranden precis vid flygplatsen på Phuket där jag lyckades fånga några sista härliga timmar igår innan flighten gick. Varför sitta och trängas med alla trista charterresenärer i den artficiella flygplatskylan när man kan promenera en kilometer ned till stranden? 

De där allra sista timmarna i Thailand blev oväntat trevliga. En kul episod var när jag passerade poliskontrollen vid flygplatsinfarten. Poliserna undrade vart jag skulle, en lätt orakad ”farang” som kommer gående med uppknäppt skjorta och ryggsäck där annars bara bilarna åker. De stoppade mig. Vad skulle hända nu? När jag förklarade för dem att jag var på väg till stranden för att slippa sitta av 6 timmar inne i den artificiellt nedkylda trista flygplatsen var de genast med på noterna. En av poliserna erbjöd sig att köra mig ned till stranden. Och så blev det. Otroligt vänligt.

Så jag fick skjuts av en uniformerad mc-polis ned till stranden vid Phukets flygplats. Och vilken fantastisk strand det var. Fick några av de bästa havshorisontbilderna från hela resan där i dessa sista skälvande minuter och timmar innan planet gick. Så fick jag gå i närkontakt även med Indiska Oceanen denna resa. Så vackert…

phuket-airport-beach.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: