Yello ”The Eye” – ett underskattat mästerverk!

Så var det äntligen dags att blogga om mina schweiziska favoritgubbar – Dieter Meier (född 1945) och Boris Blank (född 1952) i Yello. Efter snart 30 år med denna superduo är det helt fantastiskt att kunna konstatera att deras senaste platta är en av de absolut bästa. Hur ofta är det så i musikens värld?

yello-2.jpg

 I december 2003 kom ”The Eye”, Yellos senaste platta, ett mästerverk jag upplever fått alldeles för litet utrymme, framför allt verkar den ha mötts med blandad kritik. Allmusics recension var riktigt missvisande och orättvis där man bl a skrev om den daterade ljudbilden som visade att Yello inte hängt med på senare år. Vilket kvalificerat skitsnack!  Recensenten måste ha lyssnat på plattan i b-burkiga datorhögtalare…  

yello-the-eye.jpg

 

 

 

The Eye är nämligen hifi-nördens våta dröm, ett eldorado till mix av obeskrivligt vackra och egensinnigt galna ljud och ljudeffekter. Otroligt luftigt! Exceptionellt väldefinierad ljudbild. Ljudeffekterna stiger, faller, skruvar sig, studsar, hoppar, upplöses och rinner fram och tillbaka genom högtalarna. Enastående och tämligen unikt!  Det är också en förutsättning att ha en riktigt bra ljudanläggning för att kunna avnjuta plattan fullt ut.

 

The Eye har det största ljudmässiga omfånget någonsin vad gäller Yello; från de avgrundsdjupa, lågfrekvent väggskakande basarna till kvittrande, drillande sylvassa diskantsnärtar. Det är extremt! Vilka ljudlandskap de målar upp. Och vilka massiva rytmer. Hisnande är ordet! Yello har sådan klass, stil och smak i det de gör. Kvaliteten är schweizisk i ordets bästa betydelse. Som en musikvärldens Rolls Royce glider Yello framåt ohotade i en egen fil.  

 

Öppningsspåret Planet Dada är en mycket intensiv historia med högt bpm-tal. Varning utfärdas för bilkörning kombinerat med detta spår – det leder ofelbart till fortkörningsböter och kan t o m innebära indragna körkort (vilket drabbade en närstående Yello-älskande vän); det kan vara riskabelt att lyssna på Yello! Men det är tamigfan värt det! No pain no gain! ;-)   

 

Don Turbulento tar oss sedan med till odödligt klassisk sydamerikansk Yello-mark, Rio de Janeiro med de evigt närvarande latino-, och sambarytmerna och Dieter Meiers framrabblade berättelser; mer än någon annan ger han det ursprungliga begreppet ”cool” ett ansikte. Fortfarande! Alltid!   

 

Junior B bjuder på ett grymt smakfullt, närmast hypnotiskt vackert intro (bra intro att testa anläggningen till) med exceptionell sång av skönsjungande Jade Davis, som sjunger på ytterligare fyra låtar på plattan (Don Turbulento, Distant Solution, Time Palace och Unreal). Ibland har hon litet Sade-känsla i sången, vilket verkligen inte är negativt, men oftast har hon ett eget uttryck. I mitt tycke gör Jade Davies de bästa sånginsatserna på en Yello-platta sedan Billie Mackenzie och Shirley Bassey på 80-talet. Hoppas att denna gästvokalissa får stanna och höras mer i Yellos sällskap. Hon har en underbart uttrycksfull röst som passar Meiers & Blanks stämningsfulla alster.   

 

Tiger Dust har också den ett tungt intro som jobbar sig in i en låt med enormt skönt driv som garanterat pressar toppfarten på varje motorfordon den spelas i. De obetalbara raderna ”feeling like a Buddha, feeling very, very high!” förtjänar också de att omnämnas. Det finns nämligen mycket lekfullhet och dadaistiska inslag även i denna platta. Det är inget som begränsats till 80-talets Yello som jag såg en amerikansk recensent skriva på Amazon. Ljudbilden har jag redan hyllat. Det är som vanligt Boris Blanks förtjänst att det låter så gudabenådat intressant.   

 

Då är Distant solution att bra exempel på detta med sina vackra atmosfäriska, sensuellt, magiska, exotiska stämningar. (Jade Davie är fantastisk även här!) Wow!   

 

Bougainville är också den ett bra exempel på klassisk Yello exceptionellt stämningsfull och oefterhärmlig sång/recitation framviskad på franska av Dieter Meier. Jag får gåshud!   

 

För dem av er som äger skivan måste jag ju bara påminna om de små skriftliga betraktelser som Dieter Meier levererar till varje enskild låt. Texterna finns förstås i vanlig ordning inte med, men det finns en liten skriftlig ”ingång” till varje låt. Alltid mycket läsvärda!  

yello.jpg

 

Det är inget snack om saken. Det här är en klassisk Yello-platta. Kände just hur basreflexen fläktade till skönt under bordet vid datorn där jag nu sitter och skriver. Festligt! Basreflexer och pumpande rytmer är också mina första minnen av Yello från ”You gotta say yes to another excess” och ”Stella” som var mina första bekantskaper 1984 och 1985. För att inte tala om ”Live at the Roxy” (1983). Kärleken består och befästs av detta mästerverk! 

 


”Planet Dada” är visuellt sett en mycket typisk minimalistisk, dadaistiskt lekfull Yello-video, men ljudbilden och BPM-talet är inte riktigt representativ för plattan som helhet. Det är dock den enda videon som duon själv gjort till The Eye.

 

Ett svar to “Yello ”The Eye” – ett underskattat mästerverk!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: