Ett alldeles särskilt tack till Staffan Westerberg!

Sedan våren 1998 har jag tränat mer eller mindre regelbundet på anrika Centralbadet inne i centrala Stockholm. Badet är en underbar skapelse i jugendstil från 1904 och ligger som en oas mitt i smeten. Häggarna och syrénerna inne på gården hör till de finaste i Stockholm. Och badet kombinerar goda träningsmöjligheter med simning och skön avkoppling i SPA, yacuzzi och tre olika saunas.

På Centralbadet har jag också träffat en och annan kändis genom åren. Nu senast idag: Staffan Westerberg! Ja jag har sett honom tidigare, men idag fick jag chansen att personligen tacka honom för de underfundiga och fantasifulla barnprogram han bjöd mig på under 70-talet. Det kändes väldigt fint och bra! Och Staffan skrattade gott när jag frågade speciellt om Trashanken som jag kände en särskild sympati för.  

Jag tillhör nämligen den generation som var mitt i den ursprungliga målgruppen. Inte de som sett repriserna, utan en av dem som såg ”Vilse i pannkakan” som sjuåring 1975. Jag såg. Jag minns. Och jag drömmer inga mardrömmar. Jag var väl helt enkelt precis i rätt ålder, för stor för att bli rädd för storpotäten och för liten för att tycka att det var hopplöst töntigt.

Och inte vill jag hålla med om den hysteriska våg av kritik som svept fram under de senaste åren, att Staffan W ”förstört en en generation” och nu ska förstöra fler generationer av ungdomar. Anklagelsen är att ”Vilse i pannkakan” skulle ha varit så oerhört ångestframkallande. Nej då! Det där är nåt sorts skruvad efterhandskonstruktion. Jag tycker det var en härlig avspänd fantasifull humor med Storpotäten, Trashanken, Vilse och Vilja och de övriga lågbudgethjältarna. Allt återberättat i välgörande lågmäld ultrarapid, ljusår från de stressande, skrikiga, högljudda barnprogrammen av idag.


Staffan och Vilse

 Länge leve Staffan Westerberg!   

Annonser

5 svar to “Ett alldeles särskilt tack till Staffan Westerberg!”

  1. Själv var jag livrädd för ”Vilse i pannkakan” och klarade bara av att äta små potatisar i flera år – så att det inte var storpotäten jag satte tänderna i. Hemska tanke… 😉 Fast egentligen tyckte jag nog sämre om Lillstrumpa. Dockteater har aldrig varit min grej. 🙂

  2. Staffan är kult!

  3. Låt oss säga så här Calle, we can agree to disagree…. 😉 Förresten har jag en födelsedagspresent åt dig till när vi ses igen. Nyfiken?

  4. Själv fick jag uppleva den första (?) repriseringen av Pannkakan, och jag minns att jag tyckte det var lite skrämmande, och storpotäten var allt ganska otäck.

    Men tack vare dvd-utgåvan så har jag tittat på några avsnitt nyligen och kan bara konstatera: vilket underbart program det var trots allt! Jag kan även konstatera att det görs inga barnprogram idag som de gjordes förr. Ett helt annat tempo, en helt annan fantasi, och framförallt: de gav barnen möjligheten att ta in och ta emot det som gavs (inte som nu när allt är en enda hektisk strid ström av intryck).

  5. Jag och min chef var och såg hans jubileumsteater på Brunnsgatan och vi satt längst fram. Chefen blev så rädd för storpotäten när han passerade bara centimentrar från oss, att han svalde jättesnusen han hade under läppen. Chefen var 33. Då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: