En reva i tidens väv – Enigma, drama på Atlanten 16 – 19 mars 1943 – del 1

Det är i skymningen den 16 mars 1943. Den unge engelske sjöofficeren Lieutenant Commander Gordon John Luther går av och an på eskortjagaren HMS Volunteers brygga. Han är spänd, troligen en aning nervös, men helt säkert sammanbiten och beslutsam där han med säkra sjöben balanserar den lugnare rullning fartyget nu känner av. De senaste dygnen har en kraftig storm dragit fram över norra Atlanten, men nu har det lugnat sig. Gordon John är inte helt ensam, uppe på bryggen finns förutom styrmannen och försteofficeren också G Js vita Sealyham-terrier Tiddler. 

Tiddler är nog litet lik Tintins Milou och Gordon J Luther kan säkert behöva en klok och trofast hund i denna kritiska stund. Lieutenant Commander Luther kommer under de närmsta dygnen att få uppleva den värsta krisen under sin karriär som sjöofficer. Han ska vara med och skriva historia. Men det vet han inte än.


Brittiska jagaren HMS Volunteer

Det är en vacker tidig vårkväll på norra Atlanten. Detta är Luthers första självständiga befäl. Det var inte tänkt att just han skulle vara ansvarig för konvoj HX.229s eskortfartyg, ansvarig för konvojens skydd. Men så har det blivit genom ett antal slumpvisa händelser. Han har bara gjort en överfart tidigare och då var det lugnt, ingen strid. Men den här gången verkar det bli svårt. Nu är han personligen ansvarig för skyddet av 38 handelsfartyg fulla med livsmedel, utrustning och krigsmateriel som är på väg till England.


En konvoj sedd från luften under gång över Atlanten

Luther har bara fyra eskortfartyg, vilket är på tok för litet för att effektivt skydda den stora konvojen som med makliga 8 knops fart rör sig fram som en stor armada,  en stor fyrkant över Atlanten. Det har stormat de senaste dygnen och konvojen har splittrats upp. Likt vallhundar har eskortfartygen lyckats samla ihop sin hjord igen och nu rör de sig i alla fall tillsammans, ordnat i grupp igen. Han befinner sig nu dessutom på den del av Atlanten, mitt i Atlanten, som kallas ”the air gap”, dvs den del dit inga allierade flygplan kan nå för att ge understöd och tvinga ned ubåtarna under ytan och sänka dem. Det är den absolut farligaste zonen, som ännu i mars 1943 är ett olöst problem. Inga ”long-range” Liberators har fördelats hit, vilket är ett väldigt olustigt faktum för männen i konvojen.

Men det är mer som oroar honom uppe på bryggan. Uppsnappade signalmeddelanden visar att ett stort men okänt antal tyska ubåtar en efter en har fångat upp konvojen och nu som bäst förbereder sig för anfall när mörkret faller; vargflocken har börjat samlas. Man kan inte se dem ens med kikare, men de finns där ute i mörkret. Läget kunde inte vara värre.

I själva verket är det ubåtar från tre ”vargflockar”, med de tidstypiskt uppviglande dramatiska tyska namnen Raubgraf, Stürmer och Dränger (ungefär Rövarbaronen, Våghalsen och Jakthunden) som håller på att samlas runt Luthers konvoj.  Sammanlagt 44 tyska ubåtar finns nu i mars 1943 ute på norra Atlanten, fler än någonsin tidigare. Och nästan 20 av dem är på gång att få kontakt med HX 229. Sammanlagt 38 av de tyska ubåtarna är nu i begrepp nå fram till någon av de två konvojerna HX 229 och den långsammare SC 122 som också är på väg österut över Atlanten mot England. Den tyske chefen för ubåtsflottan, Amiral Dönitz och hans ledningsstab BdU (Befelhshaber der Unterseebote) i Berlin har med en kombination av skicklighet och litet tur lyckats dirigera ett större antal ubåtar en någonsin till ”rätt” område i Atlanten. Nu är det bara en tidsfråga innan den första siktningen ska göras. När ska ubåtarna upptäcka handelsfartygen?

Nybakade tyske ubåtskaptenen, 27-årige Kapitänleutnant Manfred Kinzel i U.338 befinner sig ännu många sjömil nordost om konvoj HX 229. U.338 är en del av vargflocken Stürmer och har gått hela den långa vägen från ursprungliga hemmahamnen Kiel i Tyskland upp norrut till stridszonen söder om Grönland i nordligaste Atlanten där de intagit sin plats i bevakningslinjen. När uppdraget är över ska de ta sig ned till sin nya hamn i St Nazaire i Frankrike och bli en del av den 7:e ubåtsflottiljen. Men dit är det långt kvar. Det är Kinzels och besättningens allra första uppdrag med ubåten de döpt till ”Vilda åsnan”; en teckning av en sparkande, hoppande åsna pryder också ubåtens torn. När ubåten skulle sjösättas i Emden slet den sig från förtöjningarna och rammade och sänkte omedelbart en pråm. Det här, att säkningarna började direkt och spontant vid sjösättningen, tyckte besättningen var ett gott tecken och så fick ubåten sitt namn. 

the-wild-donkey.gif

Vågorna slår och sköljer högt upp mot tornet och ibland stänker det rejält på de spanande männen som har vakten i denna sena timme. När stormen rasade som värst för några dagar sedan måste alla männen i tornet vara surrade. Vågorna slog över ubåtens torn. Det är extremt fysiskt påfrestande att stå på det sättet även om man har vattentäta oljekläder och lager på lager med varma kläder under. I stormen har också ubåtarna temporärt kommit ifrån sina tänkta positioner i bevakningslinjen. Så kom det sig också att två av Stürmer-ubåtarna möttes ute på havet någon dag tidigare. Nybörjarna på U.338 mötte veteranerna på U.439 som var ute på sitt sjunde uppdrag. Kaptenerna Kinzel och von Tippelskirch jämförde sina positioner på sjökorten, ubåtarna skildes sedan åt för att hitta tillbaka till sina platser i bevakningslinjen.    

Även kapten Kinzel och hans U.338 kommer att få vara med om att skriva historia under de kommande dygnen, men det vet naturligtvis inte heller han ännu…


Två tyska ubåtar möts på Atlanten

I mitten av mars 1943, för 65 år sedan, var andra världskriget i praktiken avgjort på de flesta fronter. I Nordafrika hade de allierade landstigit i slutet av 1942 och den tyska Afrikakåren hade från två håll pressats tillbaka in i Tunisien där man fortfarande höll ett brohuvud; Hitlers maskot fältmarskalk Rommel plockades hem för att slippa bli den som tog ansvar för den oundvikliga sammanbrottet och kapitulationen  (som slutligen kom i maj). På östfronten i Sovjet hade en hel tyska armé kapitulerat i Stalingrad i februari (se min blogg 31 jan).

Supermakterna USA och Sovjet hade en industriell potential som vida översteg Tysklands. Initierade bedömare kunde vid denna tid se att Nazityskland (lyckligtvis) inte längre kunde vinna kriget. Men detta vägrade naturligtvis Hitler och hans propagandamakare Goebbels att inse. Kampen skulle fortsätta. Och det gjorde den, i ytterligare dryga två långa år. 

Men till havs, ute på den stormiga Nordatlanten rasade i mars fortfarande förbittrade och ännu oavgjorda strider mellan tyska ubåtar och allierade konvojer. Slaget om Atlanten hade pågått i fyra år och var ännu inte avgjort. Faktum är att de första 20 dagarna i mars 1943 såg de största förlusterna av allierat handelstonnage, sänkta handelsfartyg, under kriget. England övervägde att överge konvojsystemet då fartygen gick tillsammans i grupp skyddade av de eskortfartyg man kunde sätta samman. Nu var man så pressade att tanken var att det kanske skulle vara bättre att övergå till det system där fartygen fick gå en och en i sin egen fart över Atlanten.

Hoppet att vinna kampen mot ubåtarna stod till de speciella kodknäckare som i engelska Bletchley Park jobbade dygnet runt för att knäcka den tyska Enigma-koden och få tillgång till de tyska ubåtsstabens ordergivning och ubåtarnas positioner. Det akuta problemet för dem just nu är att tyskarna har bytt kod och sedan 10 mars kan de inte längre läsa tyskarnas meddelanden. Nu måste de knäcka den nya koden. Detta är också vad filmen ”Enigma” handlar, filmen som utspelar sig just vid denna tidpunkt. Det är en mycket spännande film som bygger på Robert Harris’ roman med samma namn – ”Enigma”.

För det här var höjdpunkten i Slaget om Atlanten, ”the only thing that really frightened me” som Winston Churchill själv senare berättade i sina memoarer. Vi befinner oss mitt i månaden mars 1943 och de två konvojerna med kodnamnen SC.122 och HX.229 har löpt ut från New York för att våga den farliga färden över Atlanten på väg mot sina trygga hamnar i Liverpool och Londonderry. Nu befinner de sig mitt i skottgluggen, the air gap.

Och så är vi åter långt ute på Atlanten. Det är natten mellan 15 och 16 mars 1943. Konvoj HX 229 rör sig långsamt österut fram över de vida vattnen med maklig fart. Ute på ett av handelsfartygens däck tänder en matros en cigarett och för ett ögonblick, 2-3 sekunder, syns ett eldsken… Och den lilla flamman ses genom Zeiss-kikaren av en av de spanande tyska ubåtsmatroserna, överstyrman Heinz Theen, uppe i U.653s torn. U.653 har lösgjorts ur Raubgraf-vargflocken, är skadad, har inga torpeder kvar och går i ekonomisk marschfart söderut hemåt mot sin franska hemmahamn i Brest. Det blir en smärre chock för Theen och hans kamrater uppe i tornet när de inser att de plötsligt av en slump hamnat mitt inne i en konvoj. De vet de inte själva, men de har verkligen hamnat mitt inne i HX 229. De ser ett 20-tal handelsfartyg runtomkring sig, det närmaste 400 meter bort. Och det är nära ute på stora Atlanten.

ALARM! Ubåtskapten Oberleutnant Gerhard Feiler vet vad han ska göra. U.653 dyker utan att ha blivit upptäckta och omedelbart sänds ett kodat siktningsmeddelande till Dönitz och BdU i Berlin. BdU svarar genom att sända till koordinater till vargflockarna. En febril verksamhet utbryter på ca 40 tyska ubåtar där man länge väntat på just detta – en siktningsrapport och alla intresserar sig nu för ”Funkspruch Feiler”, siktningsmeddelandet från kapten Feiler. Tristessen och väntan är över för de tyska ubåtsbesättningarna. Sjökort och passare plockas fram, order går till maskinscheferna, dieslarna varvar upp på fullvarv. Jakten är i full gång…

U.653 ligger någon timme under vattnet och hör konvojen passera ovanför. Dieslarnas snabba varvtal och de koleldade ångarnas långsamma hörs tydligt. Då och då hörs ett av eskortfartygens tjutande turbinmotorer ovanför. Tidigt i gryningen går man sedan upp till ytan och börjar försiktigt skugga handelsfartygen; med jämna mellanrum sänder U.653 positionsangivelser till BdU i Berlin. 

Meddelandet från U.653 fångas också upp av kodknäckarna i Bletchley Park, nu har man något att gå på, jobba med. En minst sagt febril intellektuell verksamhet börjar nu för de matematiska genierna i Bletchley och detta är just vad filmen ”Enigma” handlar om.

Hela dagen den 16 mars följer den skadade tyska ubåten U.653 konvojen och med det är vi åter framme i skymningen på kvällen 16 mars där denna blogg tog sin början uppe på HMS Volunteers brygga där Gordon John Luther vankar av och an. Lugnet före stormen.

Här lämnar vi för idag, innan den här bloggen blir för lång, det historiska skeendet ute på Atlanten för 65 år sedan – to be continued… Dramats upplösning återberättas inom de närmsta dagarna!

PS: Jag tackar åter Lars Gustafsson för lånet av den poetiska revan i tidens väv…

Annonser

Ett svar to “En reva i tidens väv – Enigma, drama på Atlanten 16 – 19 mars 1943 – del 1”

  1. Milou var/är en strävhårig foxterrier. Väldigt ovanligt med helvita hundar av den rasen, men Hergé använde väl sin konstnärliga frihet. Bara som en parentes låååång från ämnet. Är man gift med en Tintin-fantast så vet man en del ”onödiga” saker. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: