Arkiv för april, 2008

Sista kvällen i april

Posted in musik, Natur och årstider, Personlig kommentar on 30 april, 2008 by japetus

Inga utslagna häggar på Valborg i år heller. Brukar hålla koll på det. Vi får se om rekordvåren 1990 upprepar sig nån gång igen. Det var då häggarna blommade på Valborgsmässoafton i Stockholm och syrénerna kom en vecka senare. Långt innan man börjat tala om klimatförändringar.

Har tillbringat ännu en Valborgsmässoafton i Uppsala. En av de lugnare. Ingen champagnefrukost, champagnegalopp eller eftersläpp på någon av nationerna. Det är bara att inse att det var något som tillhörde det sena 80- och tidiga 90-talet.

Det är numera extremt högljutt i Uppsala på sista april. Monstruösa ljudanläggningar dunkar från de flesta nationers trädgårdar. Här och var är det konserter. Har kollat runt litet vad andra bloggare skriver om denna företeelse och ser att Valborg i Uppsala numera verkar vara som det blev med Vattenfestivalen i Stockholm, att det var nåt man skulle tycka illa om, gärna riktigt illa om, fokusera på de grisiga delarna av företeelsen och sedan dissa hela evenemanget utifrån det. Och ja, det är väldigt mycket amatörernas afton, grisande, fylla, vingel och en unken vin-och-öl lukt som för tankarna till Roskilde ett par dagar in i festivalen. Här infinner sig denna odör på några timmar. 

Värst är det nere vid Fyris där koncentrationen av mer eller mindre kraftigt berusade 16 – 20 åringar är som högst. Här verkar detta firande inte ha särskilt mycket med studenter att göra. Men det är verkligen synd att kategoriskt döma ut det hela. Så illa är det inte. Uppe vid Carolina stiger medelåldern dramatiskt och vid 15.00 då mösspåtagningen sker är det många av åren gulnade studentmössor som det viftas med. det känns stämningsfullt. Här är det väldigt mixade åldrar. Kul! 

Sedan är det dags att röra sig genom Odinslund mot Universitetsbyggnaden där man ställer ut högtalare så att ODs konsert kan avnjutas även av oss som står utanför. Det är nåt speciellt att höra de klassiska vårsångerna framförda av manskör. Mycket vackert och stämningsfullt. Det är så väldigt typiskt svenskt detta vårdyrkande och det har varit roligt att under de senaste åren förklara detta i ord och bild för MySpace-vänner i Costa Rica, Mexico och Australien. De har en annan inställning till våren och inte samma anledning som vi här uppe att bli vårrusiga så här års. Men de har smält totalt inför bilderna på blommande hägg och syrén. Det som nu väntar på oss är något extraordinärt och makalöst vackert.

Picnicen fick dock hållas inomhus eftersom vädret försämrades litet under eftermiddagen.  Det mulnade och blev litet svalare. Sedan tvingades jag konstatera att tröttheten tilltog, är liksom inte riktigt frisk efter influensan i början av april. Går runt i Uppsala några timmar och blir trött. Tråkigt nog. Så det blev ingen konsert utanför Uppsala slott vid 21 på kvällen. Det blev 19.09-tåget hem till Stockholm.

Väl i Stockholm, eller snarare i Liljeholmen såg jag att gatorna var blöta och att det regnade. Tråkigt för alla som vill mysa vid brasorna, men troligen bra för folkhälsan överlag. Nu blir det mindre fylla och elände ikväll. För regnar gör det nu för fullt utanför mitt fönster ännu strax före 22. Jag har laddat på med c-vitamin och Echinaforce. Det blir tidig sänggång ikväll.

Har de senaste dagarna tänkt blogga om allt möjligt. Bland annat den sanslöse mörkermannen Josef Fritzl i Amstetten, Österrike som nu givit den personifierade ondskan sitt senaste ansikte. Eller ”tyskan” som är inblandad i morden i Arboga. Långtradarchauffören som mördade Engla har jag redan skrivit om. Det får nog räcka så. Jag orkar faktiskt inte tänka på det där igen. Det är för mycket makabra och sällsynt obehagliga nyheter av den sorten nu. Nog om det.

Och så ett klassiskt, alltid aktuellt, tema: change is the only constant. Men det kommer längre fram i helgen!

PS: Jo just det, titeln på den här bloggen är naturligtvis musikaliskt anknuten och är lånad från Perssons Packs första platta, ”Kärlek och Dynamit” 1989. En suverän låt som fångar den här speciella vårrusiga känslan som drabbar Sverige varje år… 

 

”Den längsta resan är resan inåt…” – om Dag Hammarskjöld

Posted in Fundersamt, Hyllningar, Litteratur, Personlig kommentar, Poesi with tags , , , , , , on 28 april, 2008 by japetus

Den längsta resan är resan inåt…”

Citatet är ett av de mest kända ur Dag Hammarskjölds postumt utgivna ”Vägmärken”, boken som kom ut efter att den ”förste moderne svensken”, FNs generalsekretare från april 1953 till september 1961, dödades i den fatala flygkraschen i Ndola i Afrika. När jag reste till Thailand i februari i år läste jag och imponerades av Mats Svegfors mycket initierade biografi – ”Dag Hammarskjöld, den förste moderne svensken” – om den fascinerande personen Hammarskjöld.

Efter Hammarskjölds död upptäcktes i hans lägenhet på Manhattan i New York ett manuskript. När den poetiska tankesamlingen ”Vägmärken” publicerades förundrades världen över att FNs generalsekreterare visade sig ha en för samtiden helt okänd sida, en grubblande existientiell och andlig, troende sida. Det var inte opportunt att ägna sig åt den här typen av funderingar vid denna hårt sekulariserade tid. Hammarskjölds bok utsattes för hård kritik. Dag Hammarskjöld var långt före sin tid.

vagmarken

Detta hände sig också på det hyperrationella 60-talet då Gud ”skickats i avtalspension” av professor Ingemar Hedenius. Det sekulariserade Sveriges ledande litteraturkritiker Olof Lagercrantz skrev också, sorgligt nog, en av de mest dräpande recensionerna någonsin när han fullständigt avfärdade Hammarskjölds bok:

”Det var lyckligt att Dag Hammarskjöld fick dö innan Kristusdrömmen kom att rycka honom ännu längre bort från verkligheten.”

Jag reagerar med en blandning av obehag och medlidande inför Lagercrantz tidstypiskt okänsliga ”ytlighet”. Mats Svegfors kommenterar detta på ett som jag tycker utmärkt sätt:

Att skriva i en dagstidning är som att skriva i vatten. Men ibland fryser vattnet till is, is som aldrig smälter, is vars hårdhet och kyla bara tilltar med tiden. Men domen fäller inte den döde författaren. De fäller recensenten, Olof  Lagercrantz, det sekulariserade Sveriges överstepräst.”

Dag Hammarskjölds existentiella och religiöst färgade funderingar föll inte i god jord. Inte då. Men lyckligtvis har vi ett mer öppet och tolerant samhälle idag och Hammarskjöld har med tiden fått full upprättelse. För han var verkligen en enastående person.

Jag fascineras av människan Hammarskjöld när jag läser Svegfors biografi. Dag Hammarskjöld tillhörde aldrig något religiöst samfund, han vara bara ”privatreligiös” som människor kan vara. Han tillhörde aldrig något politiskt parti trots att han var både statssekreterare och sedermera blev statsråd i regeringen. Han hade doktorerat i nationalekonomi och var riksbanksfullmäktiges ordförande. Han var inte bara FNs generalsekreterare utan även ledamot av Svenska Akademien, duktig översättare och i långa perioder ordförande i Svenska Turistföreningen. Han var en sund friluftsmänniska som gärna gav sig ut på långa vandringar i svenska fjällvärlden under de korta perioder av ledighet han hade.

Han var svåråtkomlig men också en mycket fri människa. Hans omutlighet och mod var imponerande, hans integritet och intellektuella kapacitet enastående, så gjorde han också en enastående karriär. Det kan också sägas att han genom sitt mod och sin integritet kom att utmana starka krafter som till slut inte tvekade att röja honom ur vägen. I detta sorgliga slut ser vi bilden av martyren som gav sitt liv för den humanism han trodde på.

För Hammarskjöld var en sann humanist som inspirerades av missionären och teologen Albert Schweitzer, den judiske filosofen Martin Buber och medeltida kristen mystik.

dag-hammarskjold-1959
Dag Hammarskjöld (29 juli 1905 – 18 september 1961)

Jag kan också se hur bilden av en övermänniska tonar fram… Men det är en positiv bild av en exceptionellt sann människa, en ledare och en man som ställde höga krav på sina medarbetare, men dessa var ändå intet jämförda med de enorma krav han ställde på sig själv. Han arbetade otroligt hårt och unnade sig själv väldigt, för att inte säga nästan skrämmande, litet. T ex hade han ingen familj, gifte sig aldrig och kring en sådan okonventionell och integritetsfull person uppstår gärna rykten. I det här fallet ryktet att Hammarskjöld skulle ha varit homosexuell. Ett grundlöst påstående som idag inte spelat någon roll, men som på den tiden kunde skada och stjälpa en människas karriär.

”Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening”, skrev Hammarskjöld och ett bekräftande eko kom i ett tal för FN-personalen någon vecka före hans död: ” och tacksamt erkänna – att ens arbete har mening”.

Det hade det verkligen. Hammarskjölds livsverk framstår som ett av de mest meningsfulla i svenskt 1900-tal. När den 56-årige Dag Hammarskjöld i skymningen den 17 september 1961 lyfter från Leopoldvilles flygplats i Kongo på väg till sitt möte med evigheten har han bara en tunn portfölj med sig. I den återfinns bl a Martin Bubers ”Ich und Du” som han på lediga stunder jobbar med att översätta samt den kristne medeltidsmystikern Thomas a Kempis ”Om Kristi efterföljelse”.

Hammarskjöld drevs fram av en obändigt stark vilja att göra gott för världen, för mänskligheten. Precis så stort var det. Han var larger than life, fast helt på riktigt. Han hade fått exceptionella gåvor och han förvaltade dem på ett närmast unikt, vackert sätt. Likväl var han omåttligt ödmjuk:

”Icke jag utan Gud i mig”

PS:

Meditationsplatsen med fredsaltaret vid Dag Hammarskjölds gård Backåkra på Österlen, alldeles vid havet. Det var hit han tänkt dra sig tillbaka efter karriären. Det var här han skulle få vila efter alla år av strävan. Men ödet ville annorlunda. Svenska Turistföreningen äger nu gården som blivit ett levande museum kanske mest känt för sitt midsommarfirande, sina vigslar och dop. Det är vackert och välkomnande. Jag kan varmt rekommendera ett besök.
http://www.ystad.se/Ystadweb.nsf/AllDocuments/38641305D05006C0C1256ED9004C3CF4
Hammarskjöldsgården i Backåkra är en underbar plats jag besökt många gånger genom åren och gärna återvänder till. Ett citat av Pär Lagerkvist dyker upp i minnet när jag tänker på meditationsplatsen vid Backåkra:

En gång skall du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och
skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.”

En förtjusande aprilkväll med Mauro Scocco på Gröna Lundsteatern

Posted in Hyllningar, musik on 27 april, 2008 by japetus

En kylig och blåsig aprilkväll, skärtorsdagen 2007, hände det sig efter 17 långa år. Mauro Scocco hade, åtminstone för denna kväll, övervunnit sin omtalade scenskräck och gav en konsert på charmiga Gröna Lundsteatern. Det kändes verkligen väldigt speciellt att vara där bland de ca 200 som fick möjlighet att se honom. Det var utan tvekan ett och annat ”bekant” ansikte i vimlet.  

Som medlem i Mauros fan club (!) hade jag fått nys om detta och hängt på. Det kändes fint på flera sätt att vara där. Det var ett smart grepp av Scocco att bearbeta scenskräcken genom att börja med ett sånt här gig, inför vänner och fans. Och det var verkligen länge sedan jag senast såg mannen i fråga live. Jag såg Ratata på Globen-annexet i december 1989; nu fick jag se Mauro och även litet av Johan Ekelund igen i april 2007. Det är ju helt enkelt så att det, dec 89, är senaste gången han genomfört en hel konsert i ”eget namn”. Annars har ju både Eldkvarn, Eric Gadd och Peter Jöback fått upp honom på scen spontant. Det var alltså något mycket speciellt som hände när han åter äntrade scenen i april 2007.

Orsaken till att jag skriver om detta först nu är att jag precis fått tag i den utmärkta konsertfilmen från denna finstämda kväll. Filmen kommer att släppas till allmänheten senare under 2008, men den såldes under en begränsand period i december till medlemmarna i Scocco.net. Med i mappen finns också en finstämd och eftertänksam intervjufilm med bl  a Plura, Johan Ekelund, Lisa Nilsson, Måns Herngren och Kaj Erixon (Klassisk Stranded-producent till Ratata och Scocco för er som inte vet…). Och Mauro Scoccos samtliga videos finns med – ”Rörliga bilder 1988 – 2007” är det passande namnet.

Det är personligt på det smakfulla sätt som man kan vänta sig när Scocco är inblandad. Mannen har en alldeles särskild integritet och stil. Minns såväl när jag redan för 20 år såg honom göra uttalanden i stil med: ”Ni får aldrig se mig göra hemma-hos-reportage eller se mig laga Mauros pasta…”. 20 år har gått och vi har ännu inte sett något sånt. Det skulle aldrig hända. Han skulle aldrig vika ut sitt privatliv på nåt spekulativt sätt. Nej här finns just en särskild integritet, smak och stil jag sedan så många år gillar så skarpt. 

Konserten var mycket intressant att se. Och mycket njutbar! Vilket kvalitetsbesked! Det är som med Johan Kinde, Mauro Scocco blir bara bättre med åren. Han har aldrig sjungit så bra som nu. Han har aldrig spelat akustisk gitarr på ett så tjusigt och skickligt sätt. Han har en mycket avspänd, smart, distanserat humoristisk attityd på scen som känns väldigt sympatisk. Ja det är inget nytt egentligen. Så har det nog alltid varit när jag tänker tillbaka på de 80-talskonserter jag såg med Ratata. Ämnet Ratata är nåt jag får ägna en egen blogg här vad det lider. Det är helt klart. Litet kul förstås att i konsertfilmen få se undertecknad och vännen Herman glimta förbi i publiken då och då.

Det finaste ögonblicket var annars när Johan Ekelund introduceras, kommer upp på scen, böjer sig ned och lägger om armen om Mauro. Bilden är frusen på näthinnan. För ett ögonblick är det som om tiden stått still. Ratata återuppstår för några magiska minuter. Att se herrarna där tillsammans på en scen igen är starkt. Johan sätter sig vid pianot och drar igång introt till… Jo ”Jackie” förstås. Aldrig har det låtit så bra tidigare. Det här var grymt tight och tungt. Och det märks på publikens gensvar att det här var exceptionellt uppskattat. Efter alla dessa år av konsert-tystnad från Mauro Scoccos sida är efterfrågan enorm. Saknaden är stor.

Desto härligare då att ha fått vara med och ha sett denna smått historiska ”2007 comeback special”… Detta gav våldsam mersmak! Tiden får utvisa om det blir repris. Hoppas, hoppas…

Jag lyssnar på Airs ”Kelly watch the stars” och allting är ännu möjligt…

Posted in Hyllningar, musik on 17 april, 2008 by japetus

Franska electro-ambient duon Air firar nu att deras eminenta ”Moon Safari”-platta fyller 10 år i år. Och de gör det på ett personligt och som jag tycker kreativt och spännande sätt. De ber sina fans att på en särskild kampanjsajt berätta om vad den här alldeles speciella plattan betytt för dem. Vad har människor upplevt till den här musiken och vad betyder plattan för dem idag?

Kaxigt? Ja kanske litet, men väldigt ”rätt” uppenbarligen för när jag går in och kollar själv ser jag alla charmerande inlägg. Korta och långa. Det är riktigt skoj att läsa om allt som människor över hela världen berättar om när de minns plattan. Du kan nämligen se på en tjusig världskarta var varje inlägg kommer ifrån, vem som skrivit det och kanske även ett foto på vederbörande. Inläggen på Airs MySpace-sida är ännu många, många fler. Det är väldigt tydligt att den här plattan gjort ett kraftfullt avtryck i musikvärlden.

Här är själva webbplatsen:
http://www.moonsafari2008.com/en/

Herrn kunde naturligtvis inte hålla sig utan passade på att berätta historien om soundtracket till den definitiva yuppie-perioden i hans liv. För tillsammans med Mobys ”Play” från 1999 var Airs ”Moon Safari” från 1998 det definitiva soundtracket och bestående ljudkulissen till den minnesvärda, nu preskriberade, resa i IT-bubblan som ägde rum just vid denna tid. Allt detta är historia nu, ”70 internet-år” senare, men minnena hänger för mig intimt ihop med musiken.

Musiken har samma effekt och är för mig lika stark som doftminnen. Ibland kan jag verkligen känna mig som en musikens Marcel Proust när jag njuter av musik jag tycker om, kanske särskilt då sådan jag har angenäma minnen till. Den för mig tillbaka till den speciella episod eller period då jag upptäckte och först upplevde den. Det här är ett strålande exempel på detta och det var roligt att få berätta om det för herrar Nicolas Godin och Jean Benoit Dunckel, Air-fansen och nu… Dig!

”In 1998-2001 I worked for one of Sweden’s major Internet companies. We really believed (and in a way) we were cutting edge, state of the art, ”funky business”; we really believed that EVERYTHING was possible and that we were going to change the world forever and completely… And at the same time we were going to be millionaires ourselves. Yes, we were very young and maybe very naive. But it was a really beautiful dream. Well… Maybe we helped to change the world being part of the Internet-revolution back then, though we certainly didn’t become millionaires and the company is no more… BUT the inspiring unofficial soundtrack of those days is still there – ”Moon Safari”. We always played it in the office. ALWAYS! Every time I hear it, I can remember the feeling of success and an almost weightless, ethereal ”Somebody stop me!” (Jim Carrey, the Mask)-feeling – the world was our oyster… It truly is a marvellously inspiring magical piece of music! You know listening to ”Kelly watch the stars” still makes this 40-year old guy believe in the impossible!”

Videon till ”Kelly watch the stars” är en festlig liten historia om en pingismatch och en nära-döden-upplevelse… Versionen är inte riktigt lika drömsk som den på plattan. Den här är litet mer upptempo och litet mer akustisk i soundet. Men den är också bra!

http://www.youtube.com/watch?v=Rui0hzN-EFE
Klicka på den här länken om videon inte vill ladda. Det är en bra låt och en personlig video, se den!

Little things in life, den 41:a omgången vitsippor i vårsolen

Posted in Natur och årstider on 16 april, 2008 by japetus

Jag har stannat till bland träden i skogsbacken utanför jobbet här i Solna, Västra Skogen. Solen skiner och vårkänslan är stark. När jag ser vitsipporna når känslan utan tvivel sina högsta notering hittills i år. Det är ganska så fantastiskt tycker jag att det finns saker som aldrig tycks förlora sin charm, saker som tycks orubbligt motståndskraftiga mot all inflation, garanterat rostfria ting, opåverkbara av tidens tand. Saker som år efter år ger samma ursprungliga enkla, rena känsla av lycka. Upplevelser jag aldrig ledsnar på.

Jag står ett ögonblick i solen och njuter utan förbehåll av denna årgångs vitsippor anno 2008. Den 41:a i ordningen för mig. De små sakerna är oftast de största. Nynnar litet på ”Little things in life” som Green on Red sjöng när det begav sig 1991…

”Direkt efter mordet käkade den 42-årige lastbilschauffören en specialpizza…”

Posted in Personlig kommentar with tags , , , , on 14 april, 2008 by japetus

Så kom då ett genombrott efter en dryg veckas rapportering kring 10-åriga Englas försvinnande. Det var hemska nyheter. De allra hemskaste. Den lilla flickan har blivit mördad. Och Sverige har med ens fått ett nytt, och som det tycks, tacksamt hatobjekt.

En 42-årig lastbilschaufför har erkänt mordet på Engla. Men han erkände också ett tidigare mord på en då 31-årig tjej i Falun en juninatt 2000, Pernilla Hellgren. Jag minns fallet Pernilla från Femmans programserie ”Förnimmelse av mord” från 2003 då hennes försvinnande var ett av de olösta fallen.

Jag blir alltid litet extra berörd när en person jämngammal med mig försvinner, mördas. Det blir liksom så lätt att relatera till allt jag själv hunnit göra i mitt liv sedan just den aktuella tidpunkten, i det här fallet juni 2000. Alla upplevelser, alla möten. Tänk så mycket tid mördaren tagit ifrån Pernilla. Tänk allt hon hade kvar att göra och uppleva i livet. Allt detta tog den nu 42-årige lastbilschauffören Anders Eklund ifrån henne i juni 2000. Och nu gjorde han det igen, mot en 10-årig flicka.

Kvällstidningarna vältrar sig i detaljer om den 42-årige Eklunds osundhet. Överallt betonas att han är lastbilschaufför. Det är som om det gör honom än mer osund. Det är en orgie i avslöjanden som tidningarna nu kommer med. Bilder på en tunnhårig, fjunmuscheförsedd, överviktig plufsmufs kablas ut över hela landet. Han hade barnporr i datorn.

Kvällstidningarna vet att rapportera att han åt en rejäl specialpizza och klämde en Fanta direkt efter mordet. En reporter såg honom blotta sig vid ett motionsspår i Sandviken sommaren 2000. Det visas upp en gammal film från ’96 där en redan då fjunmuscheförsedd plufsmufs i mysoverall vallas runt på brottsplatsen vid en camping där han antastat tjejer. De kan också visa film där han står och skrattar inne på bensinmacken dagen efter Engla-mordet. Han framstår som ett riktigt vidrigt svin, en äcklig gris.

Och kanske är det just vad han är? För det han gjort är det vidrigaste brott de flesta kan föreställa sig. Att mörda en liten flicka på det sättet. Ett samfällt hat riktas mot honom och i fängelse måste han få skydd. Annars kommer han bli misshandlad. Kanske ihjälslagen. Ingen skulle tycka synda om honom. Han måste helt enkelt vara sjuk, sinnessjuk. En sjuk man. Det går annars inte att föreställa sig hur man kan göra det som han har gjort. Han påminner mig om någon av de tragiska ”loser-fysionomier” som var med i Killinggängets ”Torsk på Tallinn”. Han är verkligen en tragisk uppenbarelse hela han. Men det han gjort är lika oförlåtligt som obegripligt.

För än värre än att mörda en 31-åring måste det vara att mörda en 10-åring. Om jämförelsen nu låter sig göras. Tänk alla år av liv, möten och upplevelser som tas ifrån en 10-åring som mördas. All tid. Det går inte att föreställa sig hur mycket som aldrig får bli. Hur mycket som aldrig tillåts hända. För familjen måste det vara det allra värsta som kunnat hända. Ett självmord är svårt på ett litet annat sätt. Men den här typen av sexuellt betonat dödande våld måste nog vara det vidrigaste av det vidriga.

Nej jag måste nog säga att mitt medlidande med den 42-årige lastbilschauffören inte är särskilt stort. Nu krävs det troligen en människokärlek av Jesus kaliber för att hantera situationen. Jag blir alldeles svart inombords när jag tänker på det här kräket. Vidrigt. Usch! Jag bara önskar att jag råkat bli ögonvittne till hans överfall så jag kunnat rädda Engla. Varför kunde ingen ha sett honom och fått stoppa detta vidriga som skedde? Ett grymt öde att så inte skedde. Nu är det försent. Enda glädjen är att fler mord nu kanske kan klaras upp och att den pizzafrossande pedofile småbarnsmördaren nu låses in för gott. Det här ska han aldrig få göra igen. Aldrig mer.

Sprängningarna i Liljeholmen fortsätter till Midsommar…

Posted in Personlig kommentar, Vardagligt on 13 april, 2008 by japetus

Det är söndag förmiddag och slamret och bullret från arbetena nere i nya Liljeholmens Centrum pågår som vanligt. 24-7… Det är en febril aktivitet.

Igår var jag på Centralbadet och simmade för första gången på nästan 3 veckor. Litet armhävningar presterade jag också. Otroligt. En härlig känsla att äntligen kunna börja träna igen så smått. Influensan har tagit en enorm tid att komma över. Mattheten tar tid att övervinna.

I veckan som gick hände något dramatiskt nere i ”nya riksgropen” på Liljeholmstorget. Ryktet gick om att en av arbetarna dödats av en sprängsten i samband med sprängningarna. Jag hörde folk prata om det både i Hissbanan (som för tillfället rullar igen) och inne på affären uppe vid Nybohovstorget. Jag tyckte det lät helt otroligt om de skulle haft en arbetsmiljö där nere på bygget som var så osäker att sprängningarna kunde leda till något sådant.  

Mycket riktigt visade det sig senare vara fel info. För första gången på många månader fick vi nämligen upp info i portuppgången från ”bygget”. Den förolyckade grävmaskinisten hade inte något med sprängningarna att göra. Han hade bara haft oturen att träffas av en fallande sten i rasbranten i samband med att han klev ur sin maskin och av okänd anledning tog en promenad. Mycket obehagligt naturligtvis. Dock hade det inte direkt med sprängningarna att göra. Bara indirekt.

Jag tycker det var föredömligt att vi fick info om detta. Det vi boende även informerades om var att sprängningarna skulle fortsätta till ”semestern” samt att vi uppmanades hålla oss borta från fönstren i samband med sprängningarna. Undrar vad de egentligen menade med det? Då fick jag ju plötsligt åter intrycket att stenar kunde flyga och fara – tydligen så långt att det kunde äventyra våra fönster här högt ovanför. Nej det är en olustig verksamhet som pågår där nere. Jag ser verkligen fram mot att det äntligen ska ta slut.

Tidigare i veckan hade jag också satt in ett personligt ryck för att äntligen få besked om hur länge dessa sprängningar ska fortgå. Efter litet mejlande med Stockholms Stad fick jag mejladressen till projektansvariga. Då fick jag äntligen svaret att sprängningarna ska hålla på till Midsommar. Skönt att äntligen ha ett datum. Några dagar senare såg jag lappen i porten.

Men känslan av att befinna sig i nån sorts krigszon kvarstår tyvärr och varje dag då huset skakar i sina grundvalar och fönsterrutorna dallrar undrar jag för mig själv hur nyttigt detta egentligen är för det hus jag bor i? Men det är sånt här som man bara förväntas finna sig i.