”Direkt efter mordet käkade den 42-årige lastbilschauffören en specialpizza…”

Så kom då ett genombrott efter en dryg veckas rapportering kring 10-åriga Englas försvinnande. Det var hemska nyheter. De allra hemskaste. Den lilla flickan har blivit mördad. Och Sverige har med ens fått ett nytt, och som det tycks, tacksamt hatobjekt.

En 42-årig lastbilschaufför har erkänt mordet på Engla. Men han erkände också ett tidigare mord på en då 31-årig tjej i Falun en juninatt 2000, Pernilla Hellgren. Jag minns fallet Pernilla från Femmans programserie ”Förnimmelse av mord” från 2003 då hennes försvinnande var ett av de olösta fallen.

Jag blir alltid litet extra berörd när en person jämngammal med mig försvinner, mördas. Det blir liksom så lätt att relatera till allt jag själv hunnit göra i mitt liv sedan just den aktuella tidpunkten, i det här fallet juni 2000. Alla upplevelser, alla möten. Tänk så mycket tid mördaren tagit ifrån Pernilla. Tänk allt hon hade kvar att göra och uppleva i livet. Allt detta tog den nu 42-årige lastbilschauffören Anders Eklund ifrån henne i juni 2000. Och nu gjorde han det igen, mot en 10-årig flicka.

Kvällstidningarna vältrar sig i detaljer om den 42-årige Eklunds osundhet. Överallt betonas att han är lastbilschaufför. Det är som om det gör honom än mer osund. Det är en orgie i avslöjanden som tidningarna nu kommer med. Bilder på en tunnhårig, fjunmuscheförsedd, överviktig plufsmufs kablas ut över hela landet. Han hade barnporr i datorn.

Kvällstidningarna vet att rapportera att han åt en rejäl specialpizza och klämde en Fanta direkt efter mordet. En reporter såg honom blotta sig vid ett motionsspår i Sandviken sommaren 2000. Det visas upp en gammal film från ’96 där en redan då fjunmuscheförsedd plufsmufs i mysoverall vallas runt på brottsplatsen vid en camping där han antastat tjejer. De kan också visa film där han står och skrattar inne på bensinmacken dagen efter Engla-mordet. Han framstår som ett riktigt vidrigt svin, en äcklig gris.

Och kanske är det just vad han är? För det han gjort är det vidrigaste brott de flesta kan föreställa sig. Att mörda en liten flicka på det sättet. Ett samfällt hat riktas mot honom och i fängelse måste han få skydd. Annars kommer han bli misshandlad. Kanske ihjälslagen. Ingen skulle tycka synda om honom. Han måste helt enkelt vara sjuk, sinnessjuk. En sjuk man. Det går annars inte att föreställa sig hur man kan göra det som han har gjort. Han påminner mig om någon av de tragiska ”loser-fysionomier” som var med i Killinggängets ”Torsk på Tallinn”. Han är verkligen en tragisk uppenbarelse hela han. Men det han gjort är lika oförlåtligt som obegripligt.

För än värre än att mörda en 31-åring måste det vara att mörda en 10-åring. Om jämförelsen nu låter sig göras. Tänk alla år av liv, möten och upplevelser som tas ifrån en 10-åring som mördas. All tid. Det går inte att föreställa sig hur mycket som aldrig får bli. Hur mycket som aldrig tillåts hända. För familjen måste det vara det allra värsta som kunnat hända. Ett självmord är svårt på ett litet annat sätt. Men den här typen av sexuellt betonat dödande våld måste nog vara det vidrigaste av det vidriga.

Nej jag måste nog säga att mitt medlidande med den 42-årige lastbilschauffören inte är särskilt stort. Nu krävs det troligen en människokärlek av Jesus kaliber för att hantera situationen. Jag blir alldeles svart inombords när jag tänker på det här kräket. Vidrigt. Usch! Jag bara önskar att jag råkat bli ögonvittne till hans överfall så jag kunnat rädda Engla. Varför kunde ingen ha sett honom och fått stoppa detta vidriga som skedde? Ett grymt öde att så inte skedde. Nu är det försent. Enda glädjen är att fler mord nu kanske kan klaras upp och att den pizzafrossande pedofile småbarnsmördaren nu låses in för gott. Det här ska han aldrig få göra igen. Aldrig mer.

Annonser

2 svar to “”Direkt efter mordet käkade den 42-årige lastbilschauffören en specialpizza…””

  1. Mitt hjärta är med lilla Englas familj och har varit hela vägen…Och denna lilla, fina flicka som bara skulle cykla hem…Man kan inte annat än gråta över att ett liv släcks så lätt, att någon som hade så mycket tid kvar aldrig fick uppleva den.

    Men mitt i allt detta, när det är så lätt att förfalla till hat, påminner jag mig att den som gjorde det är sjuk…väldigt, väldigt sjuk. Det är inte en normal människa som mördar på det här viset, som blottar sig, som överfaller… Jag har varit i Filippinerna, som vimlar av pedofiler, och min bekant som gjort många reportage och filmer mot barnprostitution, hade även mött själva förövarna.
    – Hatar du dem inte? frågade jag.
    – Jo, det gör man, först, sade han. Men när man träffar dem och hör hur de resonerar blir det väldigt tydligt att de är sjuka. Det går inte att hata dem.
    Sade han, vars varma hjärta brann för alla de små flickor och pojkar som gick på gatan och sålde sig till dessa pedofiler.

    Medlidande…nej, det är svårt att ge en mördare. Det är offren och deras familjer det är synd om. Men hata? Någon som har en så allvarlig störning i hjärnan att de beter sig som monster, fast de troligen vill sluta….Nej, det kan jag inte heller. Hoppas polisen en annan gång lyssnar bättre på allmänhetens tips och inte låter någon som mördat en gång och som kunde gripits, gå fri att förstöra ännu en familjs liv…

  2. Det här är troligen den känsligaste och svåraste blogg jag skrivit. Det är väldigt svårt att på ett balanserat sätt ge luft åt det obehag, den sorg och ilska jag känner efter att ha tagit del av gårdagens medierapportering kring mordet på Engla. Det gör fasansfullt ont i själen. Det är svårt att ta in det som hänt.

    Jag vill inte uttrycka hat mot gärningsmannen med det skrivna. Hat är ett oerhört starkt ord. Jag är inte mycket för att hata, det ligger liksom inte för mig. Det handlar om att bearbeta svåra känslor inför det fruktansvärda som hänt. Skrivandet har, som jag brukar säga, alltid sedan tonåren varit en säkerhetsventil när livet ”känts” mycket. När det gjort ont. Det gör det nu. Men jag hatar inte gärningsmannen. Han skrämmer mig. Därför ville jag skriva om honom för att kanske på nåt sätt kunna bearbeta och förstå det obegripliga han gjort.

    Mina positiva tankar går förstås till Englas familj i den här situationen. Jag tänder ett ljus för dem och för den lilla flickan själv ikväll. I mitt hjärta vet jag att hon i alla fall har det bra nu. Nu är hon i Ljuset…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: