En förtjusande aprilkväll med Mauro Scocco på Gröna Lundsteatern

En kylig och blåsig aprilkväll, skärtorsdagen 2007, hände det sig efter 17 långa år. Mauro Scocco hade, åtminstone för denna kväll, övervunnit sin omtalade scenskräck och gav en konsert på charmiga Gröna Lundsteatern. Det kändes verkligen väldigt speciellt att vara där bland de ca 200 som fick möjlighet att se honom. Det var utan tvekan ett och annat ”bekant” ansikte i vimlet.  

Som medlem i Mauros fan club (!) hade jag fått nys om detta och hängt på. Det kändes fint på flera sätt att vara där. Det var ett smart grepp av Scocco att bearbeta scenskräcken genom att börja med ett sånt här gig, inför vänner och fans. Och det var verkligen länge sedan jag senast såg mannen i fråga live. Jag såg Ratata på Globen-annexet i december 1989; nu fick jag se Mauro och även litet av Johan Ekelund igen i april 2007. Det är ju helt enkelt så att det, dec 89, är senaste gången han genomfört en hel konsert i ”eget namn”. Annars har ju både Eldkvarn, Eric Gadd och Peter Jöback fått upp honom på scen spontant. Det var alltså något mycket speciellt som hände när han åter äntrade scenen i april 2007.

Orsaken till att jag skriver om detta först nu är att jag precis fått tag i den utmärkta konsertfilmen från denna finstämda kväll. Filmen kommer att släppas till allmänheten senare under 2008, men den såldes under en begränsand period i december till medlemmarna i Scocco.net. Med i mappen finns också en finstämd och eftertänksam intervjufilm med bl  a Plura, Johan Ekelund, Lisa Nilsson, Måns Herngren och Kaj Erixon (Klassisk Stranded-producent till Ratata och Scocco för er som inte vet…). Och Mauro Scoccos samtliga videos finns med – ”Rörliga bilder 1988 – 2007” är det passande namnet.

Det är personligt på det smakfulla sätt som man kan vänta sig när Scocco är inblandad. Mannen har en alldeles särskild integritet och stil. Minns såväl när jag redan för 20 år såg honom göra uttalanden i stil med: ”Ni får aldrig se mig göra hemma-hos-reportage eller se mig laga Mauros pasta…”. 20 år har gått och vi har ännu inte sett något sånt. Det skulle aldrig hända. Han skulle aldrig vika ut sitt privatliv på nåt spekulativt sätt. Nej här finns just en särskild integritet, smak och stil jag sedan så många år gillar så skarpt. 

Konserten var mycket intressant att se. Och mycket njutbar! Vilket kvalitetsbesked! Det är som med Johan Kinde, Mauro Scocco blir bara bättre med åren. Han har aldrig sjungit så bra som nu. Han har aldrig spelat akustisk gitarr på ett så tjusigt och skickligt sätt. Han har en mycket avspänd, smart, distanserat humoristisk attityd på scen som känns väldigt sympatisk. Ja det är inget nytt egentligen. Så har det nog alltid varit när jag tänker tillbaka på de 80-talskonserter jag såg med Ratata. Ämnet Ratata är nåt jag får ägna en egen blogg här vad det lider. Det är helt klart. Litet kul förstås att i konsertfilmen få se undertecknad och vännen Herman glimta förbi i publiken då och då.

Det finaste ögonblicket var annars när Johan Ekelund introduceras, kommer upp på scen, böjer sig ned och lägger om armen om Mauro. Bilden är frusen på näthinnan. För ett ögonblick är det som om tiden stått still. Ratata återuppstår för några magiska minuter. Att se herrarna där tillsammans på en scen igen är starkt. Johan sätter sig vid pianot och drar igång introt till… Jo ”Jackie” förstås. Aldrig har det låtit så bra tidigare. Det här var grymt tight och tungt. Och det märks på publikens gensvar att det här var exceptionellt uppskattat. Efter alla dessa år av konsert-tystnad från Mauro Scoccos sida är efterfrågan enorm. Saknaden är stor.

Desto härligare då att ha fått vara med och ha sett denna smått historiska ”2007 comeback special”… Detta gav våldsam mersmak! Tiden får utvisa om det blir repris. Hoppas, hoppas…

6 svar to “En förtjusande aprilkväll med Mauro Scocco på Gröna Lundsteatern”

  1. Jaha…. Så fick även jag anledning att vara avundsjuk på dig.😉 Den där dvdn vill jag ha! Ge hit!😉

  2. Jag håller med, är han inte bara BÄST!

  3. Seriously late to the party, I know …
    hittade denna post när jag googlade efter Ratata remasters, som aldrig verkar komma, men blev nyfiken på Mauros DVD.
    Jag har dansat som en galning till Ögon av Is på 84an, och följde Ratata länge, men ju mer de lyssnade på Doobie Brothers, desto mindre lyssnade jag på dem, och Mauros soloprylar provade jag aldrig på (annat än när det möjligen dök upp på radion), förrän nu, när din gamla post fick mig nyfiken på denna DVD.
    Jag doppade tårna föra året när jag köpte hyllningsskivan till Mauro, och insåg att det fanns en hel del bra även efter Ratata, men att det var så här bra hade jag nog inte insett.

    Låtarna från Grönan var ju fantastiska, som väntat.
    Intervjuerna intressanta, också väntat. Och nu, när jag skriver detta, lyssnar/ser jag på vidoeosarna, som, om än ibland daterade, är grymma.

    Så, tack för ett snart fem år gammal inlägg som till sist fick mig att upptäcka vad som hände efter Ratata.🙂
    /M

    (och vad händer egentligen med boxen/de nya CD-utgåvorna?)

    • Hej Mikael!
      Tack för ditt trevliga inlägg!
      Hoppas du såg den suveräna Ratata-dokumentären i julas? Misstänker att du kanske inte gjorde det. Jag skrev om det och du borde nästan titta på den bloggen:
      https://japetus.wordpress.com/2013/12/22/om-mitt-mote-med-ratata/
      Vad som händer med Ratata-boxen är en intressant fråga. Något som jag tänkte börja engagera mig i för att skapa opinion. För liksom i fallet med Reeperbahn för några år sedan så verkar det som att projektet gått i stå av samma skäl, dvs att skivbolaget Universal Music tvekar…
      To be continuned!

      • Jodå, visst såg jag Ratatadokumentären, och njöt.
        Nu har jag lyssnat lite mer på Mauro, och inser att för är det fortfarande Ratata som betyder mest. Då och då gnistrar Mauro till med något riktigt bra, men ofta låte det för mig mer som en lite enklare och mer tillgänglig variant v Johan Kindes solomaterial (som ju är sorgligt underskattat).
        Konserten på Gröna Lund var dock väldigt bra.

      • Det är också min upplevelse att det fortfarande är Ratata som betyder, vilket har många förklaringar i mitt fall. Det handlar dock om mer än ren och skär nostalgi. Mauro Scocco har gjort en del riktigt utmärkta plattor som soloartist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: