Arkiv för maj, 2008

Nätdejting, vårt nya självhjälpsområde

Posted in Fundersamt, Personlig kommentar on 30 maj, 2008 by japetus

Jag sitter på Dramatens trappa och väntar i vårsolen och folkvimlet. Tittar på klockan, kisar i motljuset. Det är ännu 1900-talets sol som lyser över mig, det är maj månad i den sista sommaren i det gamla årtusendet. Jag är nyfiken och litet spänd, men inte så mycket. Jag är ju trots allt kraftigt engagerad i personlig utveckling och van att möta människor, ja så tänker jag åtminstone för att peppa mig. Jag ska nämligen väldigt snart möta en människa jag aldrig träffat tidigare. Jag har sett henne på bild, men aldrig på riktigt. Jag står i begrepp att debutera i nätdejting-sammanhang…

Nio år senare är det nu dags för herrn att sticka ut hakan igen och tycka till om en företeelse som under det senaste året slutligen tycks ha exploderat och blivit folklig. Men det är absolut ingen ny företeelse. Nej den var som sagt igång redan för nästan 10 år sen. Enligt wikipedia uppstod nätdejtingen ”runt år 2000” och det är sålunda helt sant.

Jag minns att Bonniers tidiga community-satsning Kvinnor.net hade en dejting-funktion och det var där jag började 1999. Sedan kom Passagen Kontakt (som jag själv var med och beta-testade i o m att jag jobbade där) och sedan SprayDate. Jag fascineras av det jag nu läser och hör om nätdejting och kände mig därför manad att skriva om ämnet.

Jag upplever att det finns viss mystifiering och mytbildning kring nätdejting, på samma sätt som det brukar bli med företeelser som flyttar från den vanliga analoga IRL-verkligheten till den digitala världen på nätet. Saker och ting upplevs i sig då genast som svårare.

I o m att jag jobbat en del med överförande av processer från pappersvärlden till skärmen/nätet har jag fått jobba mycket med människors ovisshet och oro inför det nya mediet. Saker och ting upplevs genast som svårare trots att det i grunden handlar om en företeelse som förekommit så länge som det funnits människor. Hur dejting gick till för 40 000 år sedan bland cro magnon-människorna vet jag förstås inte exakt, men det fanns säkerligen lika mycket blygsel, rädslor blandat med underbara stunder då med. You bet!

Jag minns trots min tilltagande ålder inte förhistorisk tid, men jag minns mycket väl fördatorisk tid och dejting pre-internet. Det var mycket svårare då. Tycker jag. Det är mycket lättare nu. Nätdejting är ett oerhört praktiskt och smart sätt att få kontakt med andra människor, lika eller olika. ”Därom kan jag ge besked, ty jag var med!”

När jag läser om nätdejting nu skrivs det att nätdejting ansågs som töntigt eller konstigt i början. Rent av som att det var nåt skamligt. Det låter som en fördomsfull, konventionell och rädslostyrd uppfattning. Det är inte min uppfattning. Och var det inte då heller. De som tänkte så måste ha suttit med sina fördomar från vanliga kontaktannonser i tidningar, dvs den väl rotade fördomen som säger att det per definition är losers som tvingas sätta in kontaktannonser, sådana som inte klarar av att träffa nån på ”vanligt sätt”.

Snarare var det väl så att ”early adopters” på nätet upptäckte nätdejtingen tidigt och insåg att det var ett ovanligt smart sätt att dejta. Och här är det kul för mig att för ovanlighetens skull konstatera att jag var en riktig early adopter. Det brukar jag inte inte vara.

Det finns ju en del myter kring nätdejting…

1. Det är töntigt och rent av socialt avvikande att nätdejta

2. Jag söker min dubbelgångare, vill ha en perfekt matchning. Hur lyckat är det?

3. Killar på nätet är introverta, tystlåtna och oromantiska; tjejer är utåtriktade, kommunikativa och känslosamma. Har vi hört den förr?

Men trots myter och rädslor och fördomar ger sig nu väldigt många in i nätdejtingen. Det är starka drifter i botten, längtan och behovet att träffa en partner. Då uppstår en efterfrågan om att få hjälp på traven inom ett nytt självhjälpsområde – nätdejting! Det sista året har också många, många böcker i detta nya självhjälpsämne kommit ut.

Och därför ser man nu ofta artiklar i Stockholms gratistidningar om nätdejting, en massa nätdejting-tips och intervjuer med personer (tjejer) som skrivit böcker i ämnet. Här är könsfördelning nämligen tydligt skev. Det är i princip bara tjejer som skriver böcker i ämnet nätdejting och det tycks särskilt vara de i åldrarna 29 – 34 år som känt sig manade. Alla har de goda råd att komma med. Det är bra om de kan hjälpa!

Men jag funderar ibland över målgruppen för dessa böcker. Det är en sak att behöva få hjälp att lära sig rent tekniskt hur det går till att t ex lägga upp en bild i en presentation. Den delen av hjälpen verkar vara riktad till de som har väldigt låg datorvana. Gissningsvis äldre personer. Men om dessa äldre personer sedan också behöver basic-hjälp med att få reda på hur man avslutar en relation, vad man ska prata om på första dejten etc verkar det i mitt tycke konstigt. Jag tror att de kan de här sakerna. Att de lärt sig detta i livets skola, IRL.

Yngre mer ”datorvana” personer behöver nog knappast hjälp att lära sig hur man lägger in bilder och skapar en presentation, men här kan behovet av hjälp med ”den mjuka” sociala kompetensen vara högre.

Jag upplevde själv redan från början att det inte var särskilt svårt att överföra vanlig hyfs, artighet och vett och etikett till nätvärlden. Men det är uppenbarligen något som det finns ett stort behov av att veta mer om. Jag vill inte lägga nån värdering i det. Jag uttrycker här bara min förvåning.

Jo förresten, här kommer ett exempel med en tydlig värdering. Det blir ju litet roligare blogg då också!  Jag hör i sammanhanget ibland uttrycket, ”inget svar är också ett svar”. I mitt tycke är det i grunden lika fel på nätet som IRL. Det är något jag inte kan förstå. En sak är att inte svara på ”oförskämda idiot-mejl”. Men jag skulle aldrig låta en person jag mejlat med eller kanske t o m träffat bli svarslös. Det är ett ”struts-beteende” som bara skapar dåliga och onödiga konsekvenser på längre sikt.

Det är fröet till framtida pinsamma och framför allt onödiga genanta situationer, av typen ”hjälp nu måste jag gömma mig för där borta sitter någon som jag skäms inför”. Ett tydligt rakt svar, om inte ”face to face” så åtminstone skriftligt, är ett enkelt sätt att visa respekt. Är man för skraj för det bör man inte ägna sig åt nätdejting utan istället lägga litet tid på personlig utveckling. Som att ta tag i de riktiga underliggande problemen.

För i grunden handlar det förstås om rädslor och konventionsbundet beteende. Människor väljer hellre att undvika ett litet obehag i nuet när konsekvensen är att exponera sig för ett väldigt onödigt bestående obehag, skam och dåligt samvete i framtiden. Det verkar så himla onödigt.

Nåväl, att självhjälpsböckerna i denna genre nu poppar upp som svampar ur jorden beror förstås på att människor överlag gärna vill veta vad som är norm, vad som är normalt och vad som är onormalt. För hu och ack och ve så läskigt att vara annorlunda! Människor vill överlag bli omtyckta. Och det blir man ju om man ställer sig mitt i flocken…

Jag har här två personliga tips på gratis info i ämnet. Jag börjar känna mig litet inte bara som synth-farfar utan även Internet-farfar. Det här med gratisinfo är litet av Internets ursprungsidé från 90-talet.

Det ena surftipset är något så ovanligt som en kille som tipsar om nätdejting och redan 2002 la upp en enkel sida med rationella, kanske typiskt manligt effektiva tips och förslag. Litet drastiskt skrivet här och var, men jag drog på munnen flera gånger när jag läste:
http://64.233.183.104/search?q=cache:BqWCg1meozEJ:www.rakapuckar.com/web/onlinedejt.htm+n%C3%A4tdejting&hl=sv&ct=clnk&cd=2&gl=se

Det andra är en rapp, rak och enkel sida med bra och vettiga tips från IDG:
http://www.idg.se/2.1085/1.151607

Och hur gick det på den där dejten i det förra årtusendet? Jo tack, riktigt bra får jag lova att säga. Åtminstone inledningsvis. Men det är en annan historia…

Obama och Osama – reporter på Fox News skämtar om att de borde dö

Posted in Personlig kommentar on 27 maj, 2008 by japetus

Läste just på Mobys blogg att en osedvanligt osmaklig reporter på amerikanska Fox News nedlåtit sig till att skämta just så osmakligt. Det här är verkligen fullständigt vedervärdigt! 

 

Tapas med en spansk vän en tisdag

Posted in Resa, Vardagligt on 27 maj, 2008 by japetus

Jag är fascinerad av Spanien. ”Det soliga Spanien” som jag ju tidigt fick lära mig genom tjuren Ferdinand på julaftnarna. Det var ju nåt konstigt också med Spanien där i början som gjorde att man inte borde åka dit. Ja det var visst en fascistdiktatur ända in på 70-talet, men det försvann lyckligtvis.

Första gången jag kom till Spanien var den omtumlande sommaren 1987 då jag och några klasskompisar efter studenten hyrde en hederlig VW-buss och bilade i Europa. På vägen ned till Spanien passerade vi bl a Roskildefestivalen och Paris. Roskilde 87 bjöd på strålande sol och mycket av det bästa i musikväg jag kunde tänka mig då, mer om det än en annan gång och Paris… Vilket äventyr! ”I’ll show you the excess of the asphalt a Montmartre” för att citera Yello. 

Vägen förde oss söderut genom ett magiskt vackert franskt landskap via Andorra in i ett lika vackert Spanien. Det var hisnande vackert på väg ned från Pyrenéerna. I bilen gick U2s ”Where the streets have no name” varm och det kändes så rätt när vi gled genom små sömniga spanska byar i norra Katalonien i skymningen och såg människor sitta och fika och prata. Då och då såg jag för ett ögonblick in i ett annat ansikte. För att i nästa stund ha rullat vidare. Några av dem minns jag än.

I ett litet samhälle nära Manresa i Katalonien stannade vi och åt. Jag fick mitt livs första tapas. Det var kärlek från första tuggan. Otroligt nog hade de en stor videojukebox i den lilla baren. Dessvärre var det mest vad jag då tyckte var skräp – men de hade verkligen ”The Blood” med The Cure (!) och den lyssnade vi på. Märklig mix. Fast kanske egentligen inte, låten har inslag av spansk gitarr, så det passade kanske trots allt ganska bra. Den tomma mörka och murriga baren och de fem svenska tonårskillarna som åt tapas, pizza och hamburgare. Och i högtalarna, The Cure. Vart vi var på väg? Ja det är en annan historia.

Jag tänkte på det ikväll när jag åt fantastisk tapas med min vän J på en utmärkt spansk restaurang på Sveavägen här i Stockholm. Spanien har en särskild plats i mitt hjärta.  

   

Robyn och jag och synthluggen

Posted in Electronica, musik, Vardagligt with tags , , , , on 26 maj, 2008 by japetus

Jag tycker det är väldigt kul att Robyn har så tuff frisyr. Nu återkommer jag till det. Det känns viktigt.

I sammanhanget kan också nämnas att det gläder mig att det går så bra för henne nu. Igen. Och ännu bättre än nånsin tidigare tycker jag. Samarbetena med Kleerup och nu med Teddybears är väldigt rätt och hippt. Teddybears (Sthlm) har alltid tillhört de coolaste, hippaste och trendkänsligaste killar man kan tänka sig. Fattas bara annat med stadig förankring i reklambranschen. Teddybears har jag lyssnat på länge. Och glatt mig åt att de fick med Iggy förstås på den ultimata versionen av ”Punkrocker”. Mer rätt och genreriktigt än så blir det inte.

Men som sagt, nu handlar det om Robyns coola frilla. Kul att hon tagit litet stylingtips från mig. I september 1984 när jag börjat på gymnasiet och lämnat den repressiva hockey-drängfrilla-högstadieskola jag gått på vågade jag göra nåt för tiden väldigt utmanande. Jag klippte mig kort. Jag klippte en klassisk synthfrisyr, inspirerad av Phil Oakey, Vince Clark, Ryuichi Sakamoto, Johan Ekelund och så förstås de några år äldre synthkillarna i plugget; Jeppe och Johan. Den mest klassiska synthfrillan, med lång blond synthlugg.

Vintern 1984/1985 var den kallaste sen ”kriget” och jag vägrade bära mössa för det sabbade frisyren, men luggen växte, jag förfrös vänsterörat och till slut blev det vår och sommar. Och luggen växte ända fram till augusti 1985 när jag kapade den en aning. Luggen lades i en ask och likt en gammal relik försvann den in i det förflutnas töcken.

Och så nu plötsligt den här våren börjar jag se foton på Robyn. Med exakt samma frisyr. Exakt. Ja de tidigast dokumenterade bilderna på henne med denna sjyssta retro-look är från mars 2007. Jag har nu sett en massa trevliga klipp på YouTube från konserter i England och USA under det senaste året. Robyn är coolare än nånsin. Nyligen gjorde hon och Teddybears ”Cobrastyle” på Letterman. Kul!

robyn synthlugg
Robyn 2008


Calle 1985 (”Sakamoto-foto” taget i klassiska synth-fotoautomaten T-Östermalmstorg)


En fantastiskt fin konsertupptagning med ”With every heartbeat” från NYC i februari tidigare i år. Det är ett j-la drag på publiken och det är gott att se en så glad och uttrycksfull artist på scen. Härliga energier. Way to go!


Samma låt, samma tjej i London mars 2007. Kleerup på trummor. Tog med den här också för här syns den nu så omtalade frisyren mycket tydligare. Men sången hörs knappt.

PS:
Happy end! Jag hittade den gamla synthluggen uppe på vinden i den lilla asken när jag flyttade från Kransen december 2005. Denna relik är nu i gott förvar och jag har en idé att ta den till labb nån gång och se vad man ”med nutida teknologi” kan få för info om den 17-åring som en gång levde, andades, våndades, skrattade, dansade och hela tiden, som Robyn på konsertklippen ovan, fick stryka luggen åt sidan…

En vacker majhelg lagd till handlingarna

Posted in musik, Natur och årstider, Träning, Vardagligt on 25 maj, 2008 by japetus

Vackert väder den här helgen igen. Skönt med temperaturer som känns mer passande för årstiden. Och strålande sol har det varit. Stockholm badar i härligt kvällsljus vid 20.30 denna söndagkväll när jag skriver. Såväl Riddarfjärdens som Trekantens vattenytor är alldeles stilla och lugna. Där nere i Gröndal glider en tvärbanevagn fram. Några joggare passerar längs strandpromenaden runt Trekanten. Borta på Västerbron kan jag se Fyrans långa blåbuss rulla fram och över staden svävar ett par luftballonger. Det är en luftballongskväll ikväll. Det är en vacker kväll.

Utsikt från Nybohov norrut över Trekanten, Riddarfjärden mot Gröndal, Kungsholmen och Vasastan. 


Samma vy, nattetid några dagar tidigare i maj. DN-Expressenhuset i Marieberg strålar i natten…

I fredags var jag och vännen A på stödgalan för Tibet på Berwaldhallen och fick bl a avnjuta Tomas DiLeva, Meja, Tomas Ledin och José González. Att DiLeva är en lysande publikdomptör, i ordets bästa bemärkelse, har jag vetat länge. Men att Ledin var så duktig på gitarr och att José González var så extremt sympatisk i sin framtoning och så virtuost duktig på gitarren visste jag inte. Nu vet jag det.

Meja, barfota i grön sommarklänning, gjorde en låt från den kommande plattan. Härligt. A och jag råkade dessutom träffa Meja utanför Berwaldhallen och vi pratade en liten stund. Hon är verkligen en genuint sympatisk och varmhjärtad person. Calle likes! På lördagen skulle hon flyga till London; ”Urban gypsy” heter ju också kommande plattan. Och det är ett passande namn för en tjej som bor i LA, Stockholm och London.
 
Mitt försök att jogga en längre sträcka idag gick inte hem. Sista tiden har jag sprungit korta 3 km rundan på Nybohov och i Aspudden. Det funkar. Nu tänkte jag för första gången i år springa en av mina långa rundor, ”Rågsvedsrundan” som är närmare 9 km. Jag åker helt enkelt till Rågsveds t-banestation och springer hem därifrån. En bit av vägen går genom skogen nära Hagsätra, man passerar Hagsätra idrottsplats och kommer sen in i ett litet parti skog där den stig man springer på faktiskt är en del av gamla Göta Landsväg, med anor från medeltiden. Det är den som fortsatte in mot stan och idag heter Götgatan där den går fram genom Södermalm. Det är vackert där och jag har sprungit den rundan nu i tre års tid.

Men jag kom inte längre än till Solberga vid dryga 5 km. Då börjar vänsterknäet säga ifrån. Jag får slå av på tempot och börja gå. Och springa igen. och gå. Nej det här funkar inte längre. Jag är så usel på stretching att jag inte riktigt vet vilka rörelser jag ska göra för att klara knäna. Så här kan jag inte fortsätta. Det går alltså inte längre att springa mer 3-4 km utan att få problem med löparknäet. Jag ska lära mig riktig stretching. Basta!

Har nu i lördags åter varit på klubben i Berns källare, 2.35:1, döpt efter filmformatet. Coolt ställe. Mycket hippa människor i en sober miljö. Jodå en och annan attityd- och adrenalinstinn person av båda könen är det också förstås, men så har det alltid varit. Det här är ju ingen miljö där personlig utveckling eller ödmjukhet a la Ängsbacka står i fokus… 😉 Men också en mycket duktig dj som kör grym house med en och annan snyggt inmixad 90- och 80-talshit i den elektroniska genren. Jag tycker det är underbart när Kraftwerks ”Tour de France”, Francois Kevorkians klassiska breakdance-remix från 83 förstås, blandas med litet Human League, Thompson Twins (! det var längesen), S’Express och KLF i den i övrigt massiva housen. Det är kul Det är bra, riktigt bra. Coolt också att vara 10-15 år äldre än de allra flesta och helt enkelt strunta i den svenska åldersrasismen.

Innan klubbandet var jag på en fantastiskt trevlig fest på Stora Essingen med en övervikt av mycket trevliga journalister och pressfotografer. Vid grillen hade jag äran att hamna i ett längre samtal med en av DNs ledarskribenter. Det är exceptionellt intressant att få prata litet nutidshistoria med den typen av person och avverkade både situationen, levnadsförhållanden i Sovjetunionen i början på 90-talet, offensiv svensk utrikespolitik under Bildts regeringsår då u-båtsfrågan spetsade till relationerna med Sovjet/Ryssland samt avfärdande av diverse konspirationsteorier kring Estoniaolyckan, Palmemordet och Dag Hammarskjöld. Mycket, mycket intressant.   

En stund satt jag också uppe med alla barnen vid TVn och tittade på Melodifestivalen. Jag hann förstås se Perelli men tyvärr också pajaspiraterna från Lettland. Fascinerande att Lettland nu plötsligt hittat hela vägen till Karibien. Jag hoppas att de i fortsättningen håller sig långt borta därifrån. Det här var nåt som hörde mer hemma på ”Hits for Kids”. Östatsdominansen är massiv och jag har nog sällan hört så mycket dålig engelska i ett internationellt sammanhang som nu igår. Jag fascineras också av att Europa sträcker sig så långt österut. Ja det är väl Uralbergen som utgör gränsen. Men konstigt känns det.

Majstämning ska det också handlar mer om. Det är vackert att se staden här uppifrån där jag bor. Det har jag skrivit om många gånger. Tänkte nu ge litet mer prov på det.

Luftballonger över Marieberg, Fyrverkarbacken på Kungsholmen ikväll

Att komma hem 03.30 är inte det vanligaste längre för mig, men soluppgången är tveklöst också vacker att skåda.


Soluppgång över Stockholm kl 03.30 i morse: Högalidskyrkan, Hötorgsskraporna och den allestädes närvarande Edins-kranen i nya riksgropen nere i Liljeholmens Centrum

Tankar kring ”Longing for lullabies” med Kleerup och Titiyo

Posted in musik with tags , , , on 23 maj, 2008 by japetus

Andreas Kleerup är ett intressant musikfenomen. Och het just nu. Nu har detta faktum även nått mig.

”With every heartbeat” som han gjorde med Robyn förra året och som tog henne till toppen av Englandslistan är ett väldigt snyggt stycke electropop (svårt med genrerna nuförtiden). Ja det är grymt catchigt, vackert. Harmonierna i ”Longing for lullabies” som han nu gjort med Titiyo är snarlika. Och lika vackra. Jo det är klart, visst känns det som att jag hört det här tidigare. Men så har jag också hört extremt mycket musik som låter ungefär som ”Longing for lullabyes” låter.

Det är väl också ett typiskt ålderstecken att jag inte reagerade så mycket när Robyn och Kleerup gör en grej ihop, men när Titiyo kommer med. Då hajar jag till. Stannar upp och lyssnar. Och imponeras… Igen. Jo jag vet att singeln släpptes i slutet av mars, men kom igen herregud, jag är 40 och lyssnar knappt på radio. Jodå, webbradio ibland och så LastFM och en massa surfande på MySpace. Där finns min ingång till ny musik.

Nu har alltså den yngre brodern Kleerup gjort en låt med Titiyo som jag verkligen gillar. Det är alldeles väldigt snyggt gjort. Jag ska ta och snacka med någon riktig musikaliskt utbildad kompis snart och spela exempel på låtar som har just de här harmonierna. Jag kan känna igen dem från många andra låtar jag hört. Det är nåt storslaget i de här mollharmonierna som träffar i hjärtat. Det funkar på mig och uppenbarligen är jag i gott sällskap. Kleerup gör stor kommersiell framgång. Han är grymt duktig på det han gör.

Jag tycker verkligen det är väldigt coolt och snyggt. Tankarna går tillbaka till gamle elektroniska hjältar som Giorgio Moroder och Vangelis. Nu är just de två inte mina största idoler inom en genre som nu blivit så många genrer att jag inte riktigt vet vad jag ska kalla dem. Säger jag nåt om det är det alltid nån trendängslig person som påpekar att jag har fel. Jag kallar det därför bara elektronisk musik. Och det är en typ av musik som jag lyssnat på längre än det funnits en Andreas Kleerup.

Kleerup Titiyo
Titiyo och Kleerup

Kleerup verkar göra litet samma grej som Timbaland och David Guetta. Och det finns saker som dessa herrar gjort som jag också verkligen gillat. Och så får jag litet Moby-känsla. Det är fascinerande att vara gammal synthpoppare och höra all den elektroniska musik som görs nu och har gjorts alltsedan första housevågen i slutet av 80-talet och se hur poppis genren/elektroniskt baserad musik blivit. (Och det är litet fascinerande att Robyn har samma frisyr som jag hade 1984/1985; ja det är kul). Med tanke på hur utskällt och kontroversiellt det en gång var. Så oerhört skönt att toleransen tilltagit. Det är inte alltid lätt att vara före sin tid. Nån gång ska man ha varit det också! Ha ha!

Och jag blir riktigt glad att Titiyo är med här och ”tillbaka”. Hon brukar ju ta rätt långa break mellan plattorna. Minns de första gångerna jag såg henne; då stod hon och Anna Nederdal och körade med Eric Gadd i slutet på 80-talet. Och de som känner mig vet hur förtjust jag är och var i Anna Nederdal. Anna och Titiyo var/är så snygga och sjöng så vackert att klockorna stannade. Suck! Kärleken består. Den sitter djupt.

Det här är så alldeles osedvanligt bra att jag citerar hela texten. Ok att det är klyschigt med ”crying in the rain” och ”eyes of pain”, men äsch! Helhetsintrycket här är starkt. Det känner varje någorlunda empatiskt möblerad person.

Someday, as I look at the sun
I think of you
And traces we leave behind
Like a fallen piece we’ll make a better start
But still end up alone
Looking down upon a place inside our heart
Dividing us in two
Somewhere, all that we leave behind
Lingers on, longing for lullabies
You live, you learn
You love, you burn
You win, you lose
Becoming you

Someday, when I cry in the rain
I think of you
Looking through eyes of pain
Passing on a feeling that we can’t deny
Over on to you
Fading memory is soon becoming blind
Dividing us in two
Somewhere
All that we leave behind
Lingers on
Longin for lullabies
You live, you learn
You love, you burn
You win, you lose
Becoming you”

Hobby-terrorister på OKG i Simpevarp?

Posted in Personlig kommentar, Vardagligt on 22 maj, 2008 by japetus

Hajade till när jag igår på nyheterna hörde om sprängämnen på OKGs område vid Simpevarp där ett av landets största kärnkraftverk är placerat. Jag tänkte förstås på pappa som nyligen pensionerats och tillbringar mycket tid på sitt vackra sommarställe i Misterhults skärgård alldeles nära kraftverket i Simpevarp.

Vad kan detta vara? Två medelålders östgötar, svetsare från Norrköping, födda 1955 och 1964, är misstänkta för att föra in sprängämne på kärnkraftverkets område. Kan de ens ha övervägt att bringa några bomber att detonera inne på området, nära någon av reaktorerna? Det verkar ju helt befängt, helt galet.

Det visar sig också att medlet TATP kan införskaffas på vilken färgaffär som helst. Eller om man nu går in på en skönhetssalong och köper hårblekningsmedel och nagellacksborttagare. Jag misstänker fördomsfullt att svetsarna snarare varit på färgaffären. Kanske skulle de göra nåt hemmagjort fyrverkeri? Jag kan inte tro att de skulle vara bombkastare. Det ska bli intressant att höra fortsättningen kring detta drama.

Många gånger under de senaste 10 åren har jag njutit av friden och harmonin i vackra Misterhults skärgård. Det är vackert som Stockholms skärgård, mellan- och ytterskärgården, men mycket mer folktomt. Det är en underbar plats på Jorden och jag har inte reflekterat särskilt mycket över OKGs (Oskarshamns KraftGrupp) närvaro trots att jag då och då ser de höga skorstenarna från reaktorerna sticka upp vid horisonten.

Ibland är jag också vid själva kraftverket. Jag har nämligen gjort det Ulf Adelsohn i valrörelsen 1985 sade sig vara beredd att göra, bada i kärnkraftverkets kylvatten. Detta varma kylvatten är ”Smålands största älv” och strömmar i flera kraftiga utblås ut i en vik nära OKG i Simpevarp. Det är ett rent äventyrsbad och folk är ofta där och badar. Vattnet är varmt och strömt och mycket härligt och spännande att dyka och simma i. Rekommenderas!

Nej just det, jag är inte orolig  eller rädd för svensk kärnkraftsteknologi. I nuläget upplever jag att det är den bästa och mest miljövänliga energikällan vi har. Åtminstone om man ser till de energikällor som har en reell kapacitet att förse Sverige med energi för att hålla hjulen rullande. Och jag lever som jag lär…