En vacker bild av svår försoning, Bitburg, Västtyskland 5:e maj 1985

Igårkväll var jag åter på Allhelgonamässan och fick höra många vackra och kloka ord om försoning. Bl a berättelsen, liknelsen om mannen som beskrev att han efter World Trade Center-händelserna ”9/11” hade känslan av att han hade två vargar inom sig, den ena som ville hämnas och döda alla fiender, den andra som ville försonas och lösa konflikten fredligt. Frågan är vilken av dessa två krafter inom oss vi ger näring? Försoning är livsviktigt. Utan försoning får vi aldrig fred mellan länder och frid i och mellan våra själar. Försoning är livsviktigt på alla nivåer.

Och just idag för 23 år sedan hände något som var känsligt då och väckte en enorm mediauppståndelse. Jag minns det tydligt än, kanske särskilt för att jag läste tyska på gymnasiet och att vi till hösten skulle ha ett utbyte med tyska elever och få resa till Västtyskland. Vi skulle läsa på litet extra om vad som hände i landet vi skulle besöka. Det var ett land där frågan om försoning varit och är extra brännande.

Bloggen idag handlar om symbolisk försoning mellan två länder som två gånger varit i krig med varandra på 1900-talet. Tyskland och USA. Och försoningen skulle komma att bli såväl mer omstridd och mer symbolisk än man tänkt sig. Den 5:e maj 1985 i samband med 40-årsdagen av andra världskrigets slut tyckte både USAs president Ronald Reagan och Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl att det var dags att länderna tillsammans för första gången manifesterade officiell försoning.


Helmut Kohl (1930 –  )

Det hade börjat hösten 1984 som ett utspel från förbundskansler Kohl till president Reagan om en symbolisk försoning mellan USA och Tyskland då 40-årsminnet av krigsslutet (andra världskriget) närmade sig. Reagan samtyckte och upplevde att han nyligen fått gott stöd av Kohl i samband med utplacering av kryssningsmissiler, Pershing II, som svar på utplacerade sovjetiska missiler. Kohl och Västtyskland var en viktig och lojal bundsförvant som inte längre skulle behandlas som en gammal fiende. Det var dags för symbolisk försoning.
Ronald Reagan (1911-2004)

Jag ska inte fokusera så mycket här på det som gick fel, utan snarare på det som, spontant, blev så rätt i samband med ceremonin. Det hela skulle ske som en enkel kransnedläggningen på en tysk krigskyrkogård, Ehrenfriedhof Kolmeshöhe, vid Bitburg i Rheinland-Pfaltz, västra Tyskland (då ännu Västtyskland) alldeles vid gränsen till Luxemburg. Man hade valt platsen för att det alldeles nära fanns en amerikansk flygbas där 11 000 amerikaner sedan många år levat i bästa grannsämja med sina tyska grannar.


Krigskyrkogården i Kolmeshöhe

Vad man inte hade följt upp, och som tillsammans med ett säkert välment men inte helt genomtänkt uttalande från Reagan, orsakade den mediala uppståndelsen var följande. På den tyska kyrkogården råkade det ligga några soldater ur SS stridande militära gren Waffen SS begravda. Då blev det genast svårt och känsligt och det brände till när de allra värsta och plågsamma minnena från andra världskriget plötsligt kom i rampljuset.

Bitburgs borgmästare påpekade att det i praktiken inte går att hitta en enda kyrkogård i Tyskland där inga SS-män ligger begravda. Ska man ta hänsyn till detta kunde det aldrig bli någon kransnedläggning på någon kyrkogård i Tyskland. SS är en del av Tysklands smärtsamma 1900-talshistoria. Här handlade det alltså inte om lägervakter utan om soldater från de stridande SS-förbanden. Nu spelar de här distinktionerna mindre roll för något mer hatat än nazityska SS finns knappast. Några av de stridande förbanden gjorde sig också skyldiga till krigsförbrytelser då de t ex sköt krigsfångar. Vilket o f s förekom på båda sidor. Nåväl, krig är en vidrig sysselsättning som inte sällan tar fram det värsta i den mänskliga naturen. Så är det.

Hursomhelst, 49 missledda och hjärntvättade tyska pojkar i 18 – 20 års åldern som råkat vara födda i fel land vid fel tillfälle och slagits och stupat för en ond och vedervärdig sak låg begravda på Kolmeshöhes krigskyrkogård. Att Reagan sedan försvarade försoningsceremonin genom att bland annat kalla SS-soldaterna för offer retade upp många:

”These SS troops were the villains, as we know, that conducted the persecutions and all. But there are 2,000 graves there, and most of those, the average age is about 18. I think that there’s nothing wrong with visiting that cemetery where those young men are victims of Nazism also, even though they were fighting in the German uniform, drafted into service to carry out the hateful wishes of the Nazis. They were victims, just as surely as the victims in the concentration camps.”

Om vi bortser från den olyckliga och provocerande formuleringen om att SS-männen också var offer i lika hög grad som koncentrationslägrens fångar, så tror jag att de flesta, nu med 65 års distans till kriget, ändå kan hålla med om att även SS-männen var offer i ett avseende. Reagan och Kohl ville och menade väl med sin manifestation, men i det känsliga minfält som är det historiska arvet från andra världskriget klev de litet fel, ”don’t mention the war”. Men några av stegen på den här promenaden blev väldigt rätt.

Med de två statsmännen skulle också två gamla soldater och höga officerare symboliskt delta vid kransnedläggningen. Ronald Reagan hade med sig 90-årige (!) pensionerade amerikanske fallskärmsjägargeneralen Ridgway och Kohl hade 72-årige tyske flyggeneralen Steinhoff i sällskap.

General Matthew Ridgway var under andra världskriget chef för 82:a luftburna divisionen, USAs kanske mest välkända elitförband (nu blev 101:a luftburna besvikna). Han blev dock mest känd för sina insatser i samband med Koreakriget 1951. Det var Ridgway som återgav de demoraliserade FN-trupperna hopp efter inledande motgångar och stoppade den massiva kinesiska invasionen.


General Matthew Ridgway (1895 – 1993)

Men Ridgways koppling till andra världskriget var som chef för 82:a och de var med i många avgörande sammanhang under kriget: Sicilien, Italien, Normandie och Arnhem. Mest kända är de för att ha hoppat över Normandie natten mellan 5 och 6 juni 1944 i samband med D-Dagen. Striderna vid St Mere Eglise har gjort deras namn odödligt.
General Ridgway i Korea 1951 (min gissning är att Bruce Willis får spela tuffe Ridgway när Hollywood gör en film om hans händelserika och långa liv)

General Johannes Steinhoff var en av de politiskt ”obelastade” tyska flygvapenofficerare som fick chansen att vara med och bygga upp det nya Bundesluftwaffe efter andra världskriget. Steinhoff var en av de höga officerare som revolterade mot sin chef Göring vid årsskiftet 1944-1945.

Deras missnöje med Görings sätt att (miss)sköta Luftwaffe fick dem att gå i öppen konflikt med sin chef Riksmarskalken, något som egentligen var otänkbart i den diktatur de tjänade. Göring hade sakta förlorat all kontakt med krigets realiteter och flytt från allt ansvar in i sitt drogberoende. Steinhoff fick kicken från sitt eskaderchefsjobb som en konsekvens för att han sa ifrån.

I krigets sista veckor var dock Steinhoff tillbaka och flög världens första operativa jetjaktplan, Messerschmitt 262, men råkade ut för en fruktansvärd olycka. Den 18 april 1945 fick han punktering vid start och planet kraschade, brinnande högoktanigt flygbränsle rann in i cockpit och han blev mycket svårt brännskadad. Ingen av läkarna trodde att han skulle överleva, men efter två år av konvalescens och en enorm uppvisning i viljestyrka var han återställd. Nåja, så när som på att han saknade ögonlock och i övrigt fått sitt utseende fullständigt vanställt, för alltid.


Major Johannes ”Macky” Steinhoff (1913-1994), som 29-åring i sin Messerschmitt 109G6, juni 1943 på flygfältet i Trapani på Sicilien. Foto taget innan flygkraschen och brännskadorna. (Eric Bana skulle kunna spela en porträttlik stilig Steinhoff om det nånsin görs en film om hans händelserika liv.)

Efter kriget gjorde Steinhoff en lysande karriär inom NATO där han avancerade till general och chef för NATOs europeiska flygstridskrafter och chef för tyska Bundesluftwaffe. Allra mest känd och omtyckt blev han ändå för den outtröttliga energi han hade när det gällde att säkra arbetsmiljön för piloterna. Han var en mycket omtänksam chef. Kampen mot olycksrisker var intensiv och han nådde goda resultat. Steinhoff skulle också bli ihågkommen för det han gjorde i Bitburg den 5:e maj 1985.


General Johannes Steinhoff i ett foto från sent 60-tal, svårt brännskadad efter kraschen i april 1945

För då på Kolmeshöhes kyrkogård möttes de gamla fienderna som en gång på Sicilien den heta sommaren 1943 kämpat mot varandra. Ceremonin varade i 8 korta minuter, men har gått till historien… Kolmeshöhe 1985
Kohl, Steinhoff, Reagan och Ridgway på Ehrenfriedhof Kolmeshöhe, 5 maj 1985.

Reagan lägger ned sin krans och stramar upp i stel givakt. Bredvid honom står förbundskansler Kohl och de två gamla militärerna, forna dödsfiender i lika stram givakt. Det hela känns nog ganska stelt. En vacker fanfar ljuder. Och så händer det oplanerade, det spontana, ”Macky” Steinhoff vänder sig spontant mot Matthew Ridgway och sträcker fram sin hand. Han ler så gott hans svårt brännskadade ansikte tillåter. Och Ridgway tar Steinhoffs hand och ler ännu bredare. President Reagan skakar hand med Steinhoff och spricker upp i sitt allra bredaste, välkända leende. Stämningen lättar.

Ridgway Steinhoff Kolmeshöhe maj 1985
Ett historiskt handslag, generalerna Ridgway och Steinhoff skakar hand den 5 maj 1985 (klicka för större bild)

Kohl blir först chockad av Steinhoffs tilltag men tackar honom varmt i efterhand. Efter månaderna av kritik och anspänning inför mötet och de 40 år som gått sedan världens svåraste och djupaste konflikt kan man förstå att det som hände kändes bra. Det är en vacker bild av försoning. Kanske blir det som allra tydligast när två gamla fiender möts och försonas.

Johannes Steinhoff blev i efterhand tillfrågad varför han gjorde detta som var utanför den planerade agendan. Svaret är självklart, enkelt och sant: ”It just seemed the right thing to do…”

Det har nu gått 23 år sedan den där majdagen på krigskyrkogården i Kolmeshöhe. Ronald Reagan, Matthew Ridgway och ”Macky” Steinhoff är nu alla borta, de har rest hem. De är historia nu. Kriget som de alla på olika sätt var med om att utkämpa finns det nu nästan inga ögonvittnen kvar från. Kohl är nu 78-årig pensionär i Ludwigshafen. Jag vill ändå tro att det betydde nåt positivt, det de gjorde den där dagen. Att det inte bara ska vara fokus på det som gick fel, som inte blev helt perfekt. Den goda viljan var så tydlig.

Försoning är svårt, många gånger nästan omöjligt svårt, vilket till synes eviga konflikter i mellanöstern, på Balkan och Nordirland kan visa på. Men försoning är livsviktigt. Hoppet om försoning får inte överges. Jag tycker fortfarande att Reagan trots allt gjorde rätt som åkte till Bitburg och gav uttryck för försoning mellan två folk som en gång var dödsfiender i ett oförsonligt krig. Sprickorna får inte bli så djupa att en utsträckt hand inte ska kunna tas emot, eller ens få ges chansen att sträckas ut. Nej det är sådana handslag som överbrygger avgrunder som ger mig hopp!

Det fanns ett sådant positivt grunddrag i den i Sverige ofta utskällde och hånade president Reagans världspolitiska gärning som jag verkligen beundrar. Det fanns alltid ett hopp och en god vilja i hans strävan, i den historiska situation på 80-talet som var hans utmaning – kampen mot och sedermera dialogen med världshistoriens största diktatur, Sovjetunionen. Muren föll 1989 och diktaturen med den. Reagan hade bestått provet och den stora utmaningen.

Nyanserna i hans uttalanden var inte alltid helt klockrena, men viljan och inriktningen var god. Minnesorden på hans grav i Simi Valley, Californien är inspirerande:

”I know in my heart that man is good, that what is right will always eventually triumph, and there is purpose and worth to each and every life…”

2 svar to “En vacker bild av svår försoning, Bitburg, Västtyskland 5:e maj 1985”

  1. Howdy! Quick question that’s totally off topic. Do you know how to make your site mobile friendly? My site looks weird when browsing from my apple iphone. I’m trying to
    find a theme or plugin that might be able to fix this issue.
    If you have any recommendations, please share.
    With thanks!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: