En majnatts melodi… Om ordkonstnären Hjalmar Gullberg och en näktergal i Malmö

Snuddar åter vid årstidens rika fång av vackra och stämningsfulla upplevelser. Gårdagskvällen var mycket vacker med kvällsol och sjungande koltrastar. Nu rör det åter på sig i känslolivet. Saker och ting ställer sig på sina spetsar, en efter en. Som jag skrev häromdagen är det något alldeles speciellt med tiden vi har just nu. Det är starkt.

Det är väl kontrasten mellan våra långa mörka vintrar, eller långa mörka höstliknande tillstånd, som sedan övergår i något så makalöst, ljust och vackert som den blommande månaden maj som påverkar så tydligt. Poesin är aldrig långt borta. Ett av namnen jag nyss droppade är ett utmärkt bevis på detta, Hjalmar Gullberg. Mannen som skrivit makalöst vackra diktsamlingar som ”Kärlek i tjugonde seklet”, ”Ensamstående bildad herre” och ”Fem kornbröd och två fiskar”.  Gullberg var också dramatiker och en mycket duktig översättare som satt i Svenska Akademien, ungefär samtidigt som Dag Hammarskjöld som jag skrev om häromdagen.

gullberg
Hjalmar Gullberg (1898-1961)

Dikter som ”Till en näktergal i Malmö”, ”Kyssande vind” och ”Död amazon” (till Karin Boye efter hennes självmord 1941) hör till det vackraste och starkaste rimmade verser svenska språket känner. Det är sagolikt och sällsamt vackert skrivet om livet, kärleken och döden. Gullberg var en ordens mästare och en stor språklig ekvilibrist, en produkt av en annan tid och allmänbildad på ett sätt som bara den gamla skolans undervisning i latin och grekiska kunde borga för. Han var också en av dem som tidigt tog avstånd från det som hände i Tyskland på 30-talet när Hitler fick makten. Gullberg var en stor humanist.

Det fanns också ett stråk av vemod och mörker i hans diktning som troligen delvis kom sig av att han var ett oönskat barn, född i hemlighet utanför äktenskapet och att hans mamma aldrig ville erkänna honom eller låtsas om honom. Han lämnades bort till fosterfamilj direkt efter födseln i maj 1898. Det var en stor sorg som följde honom genom hela livet. Denna blandning av det vackra och det sorgliga möttes väl sällan så tydligt som i dikten ”Till en näktergal i Malmö” från 1942 där Gullberg ger oss en magiskt vacker stämningsbild från en majnatt då han ligger ensam vaken, ”mellan hägg och syrén, på sjukhus och hör näktergalen sjunga i mörkret utanför och funderar över sitt liv…

”Jag mötte vänner i så många länder –
men varför blev man ensam under skyn?
Jag älskar det, som flyr ur våra händer;
jag älskar det, som doldes för vår syn.
Här ligger jag, en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.
Jag älskar mörkret, och jag älskar vakan;
jag älskar tystnaden, som blir till sång.

I sjukhusparken hänger månens lykta;
det glittrar genom rullgardinens dok.
Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta
till Höga visan ur naturens bok.
Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung, näktergal, min hemstads näktergal!

Från vilket paradis är stämman lånad,
som tränger in i rummet, där jag bor?
Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det, som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den, som försökte spåra oss, tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.

Dig vill jag intill döden efterlikna,
o sångare, som vägrar att bli sedd!
De sökte fånga dig och står besvikna:
på villospår blev jägarskaran ledd.
Dig känner ingen – ingen utom träden
har sett, om du är vacker eller ful.
Snart hörs i toppen trastens sommarkväden
– då tiger du, som sjöng i låga skjul.

Lär mig att inför världen vara liten!
Vad gör det, att jag vandrar mot min höst,
att jag blir ensam, grå och väderbiten?
En majnatts melodi har sprängt mitt bröst!
O näktergal, jag var en gång din like –
nu är jag åter stum och sjunker matt
tillbaka i det anonymas rike…
Det skulle vara lätt att dö i natt.”

Annonser

2 svar to “En majnatts melodi… Om ordkonstnären Hjalmar Gullberg och en näktergal i Malmö”

  1. En stor diktare´man kan förstå att det kan vara svårt för en sån, att vara ödmjuk inför världen, människorna som beundrade honom!Hade han fått storhetsvansinne´som en del-hade han mist sin poetiska ådra!MVH Gladiatan

  2. – om i ödslig skog ångest dig betog – kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: