Tankar kring ”Longing for lullabies” med Kleerup och Titiyo

Andreas Kleerup är ett intressant musikfenomen. Och het just nu. Nu har detta faktum även nått mig.

”With every heartbeat” som han gjorde med Robyn förra året och som tog henne till toppen av Englandslistan är ett väldigt snyggt stycke electropop (svårt med genrerna nuförtiden). Ja det är grymt catchigt, vackert. Harmonierna i ”Longing for lullabies” som han nu gjort med Titiyo är snarlika. Och lika vackra. Jo det är klart, visst känns det som att jag hört det här tidigare. Men så har jag också hört extremt mycket musik som låter ungefär som ”Longing for lullabyes” låter.

Det är väl också ett typiskt ålderstecken att jag inte reagerade så mycket när Robyn och Kleerup gör en grej ihop, men när Titiyo kommer med. Då hajar jag till. Stannar upp och lyssnar. Och imponeras… Igen. Jo jag vet att singeln släpptes i slutet av mars, men kom igen herregud, jag är 40 och lyssnar knappt på radio. Jodå, webbradio ibland och så LastFM och en massa surfande på MySpace. Där finns min ingång till ny musik.

Nu har alltså den yngre brodern Kleerup gjort en låt med Titiyo som jag verkligen gillar. Det är alldeles väldigt snyggt gjort. Jag ska ta och snacka med någon riktig musikaliskt utbildad kompis snart och spela exempel på låtar som har just de här harmonierna. Jag kan känna igen dem från många andra låtar jag hört. Det är nåt storslaget i de här mollharmonierna som träffar i hjärtat. Det funkar på mig och uppenbarligen är jag i gott sällskap. Kleerup gör stor kommersiell framgång. Han är grymt duktig på det han gör.

Jag tycker verkligen det är väldigt coolt och snyggt. Tankarna går tillbaka till gamle elektroniska hjältar som Giorgio Moroder och Vangelis. Nu är just de två inte mina största idoler inom en genre som nu blivit så många genrer att jag inte riktigt vet vad jag ska kalla dem. Säger jag nåt om det är det alltid nån trendängslig person som påpekar att jag har fel. Jag kallar det därför bara elektronisk musik. Och det är en typ av musik som jag lyssnat på längre än det funnits en Andreas Kleerup.

Kleerup Titiyo
Titiyo och Kleerup

Kleerup verkar göra litet samma grej som Timbaland och David Guetta. Och det finns saker som dessa herrar gjort som jag också verkligen gillat. Och så får jag litet Moby-känsla. Det är fascinerande att vara gammal synthpoppare och höra all den elektroniska musik som görs nu och har gjorts alltsedan första housevågen i slutet av 80-talet och se hur poppis genren/elektroniskt baserad musik blivit. (Och det är litet fascinerande att Robyn har samma frisyr som jag hade 1984/1985; ja det är kul). Med tanke på hur utskällt och kontroversiellt det en gång var. Så oerhört skönt att toleransen tilltagit. Det är inte alltid lätt att vara före sin tid. Nån gång ska man ha varit det också! Ha ha!

Och jag blir riktigt glad att Titiyo är med här och ”tillbaka”. Hon brukar ju ta rätt långa break mellan plattorna. Minns de första gångerna jag såg henne; då stod hon och Anna Nederdal och körade med Eric Gadd i slutet på 80-talet. Och de som känner mig vet hur förtjust jag är och var i Anna Nederdal. Anna och Titiyo var/är så snygga och sjöng så vackert att klockorna stannade. Suck! Kärleken består. Den sitter djupt.

Det här är så alldeles osedvanligt bra att jag citerar hela texten. Ok att det är klyschigt med ”crying in the rain” och ”eyes of pain”, men äsch! Helhetsintrycket här är starkt. Det känner varje någorlunda empatiskt möblerad person.

Someday, as I look at the sun
I think of you
And traces we leave behind
Like a fallen piece we’ll make a better start
But still end up alone
Looking down upon a place inside our heart
Dividing us in two
Somewhere, all that we leave behind
Lingers on, longing for lullabies
You live, you learn
You love, you burn
You win, you lose
Becoming you

Someday, when I cry in the rain
I think of you
Looking through eyes of pain
Passing on a feeling that we can’t deny
Over on to you
Fading memory is soon becoming blind
Dividing us in two
Somewhere
All that we leave behind
Lingers on
Longin for lullabies
You live, you learn
You love, you burn
You win, you lose
Becoming you”

Annonser

4 svar to “Tankar kring ”Longing for lullabies” med Kleerup och Titiyo”

  1. Visst är det en storslagen harmoni men det finns inte ett enda mollackord i ”Longing for lullabies”..

  2. Ha ha! Ja tänka sig så fel man tydligen kan ha. Plötsligt framstår jag som mer eller mindre tondöv! Måste vara den ack så sorgsna texten då som lurat mina öron till att tro sig höra mollharmonier!

  3. Visst är låten fantastisk men håller inte med om att det är texten – enbart – som är mamma till känslan av att den är uppbyggd på mollackord. Tityos klang …vid allt hon rör vid så för hon med sig det som är sååå speciellt! Tycker jag 😉

    • Oj, skrev jag så? Det låter konstigt, minns inte exakt för det är så pass längesen jag skrev den här texten. Musiken är ju fantastiskt vacker! Kan inte tänka mig att jag skulle kunna ha skrivit nåt annat!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: