Om suveräna Keen-sandaler, Julian Cope/Dom Joly och mysteriet med löparknäna

Vilar mjukt i minnet av den här helgen, den sista i maj 2008. Har rätat ut en del frågetecken som hängt över mig länge.

Solen har strålat sen i torsdags och jag har haft ett antal helt storslagna kvällar. Varmt, vindstilla och en närmast mediterran känsla. Satt på en uteservering på Rörstrandsgatan med vännen F i lördag sent och njöt av atmosfären.

Har varit ute och gått långa promenader med mig själv, filt, badlakan och bra böcker OCH mina Keen-sandaler. De där underbart praktiska coola sandalerna jag köpte i Denver i september i höstas. De där sandalerna som jag skulle ha haft med mig till Thailand i februari, som stod på golvet bredvid ryggsäcken redo att packas ned. Sandalerna som av nån fullkomligt oförklarlig anledning stod kvar på golvet även efter att jag rusat ned till taxin med ryggsäcken över axeln, på väg mot Arlanda.


Mina blåsvarta Keen-sandaler!

Men nu, nu under de senaste dagarnas värmebölja har det äntligen varit dags att inviga dem. Mycket bekväma. Mycket praktiska. Sitter nästan lika bra på fötterna som gympadojjor, men svala som sandaler. Och de funkar även bra i vatten. Har nog gått ett par mil i dem nu sedan i torsdagskväll. Nu är de ingångna. Rekommenderas! http://www.keenfootwear.com/

Och frågetecknen? Min gode vän A som är kiropraktor undersökte mig i fredags för knäna, löparknäna jag skriver om här ibland. Jag fick trampa på en särskild analysplatta kopplad till en dator. Utifrån den informationen samt det plötsligt uppdagade faktumet att mitt högra ben är 1 cm längre än det vänstra ska ett särskilt inlägg tas fram till gympadojjorna. Så har ett mångårigt mysterium fått sin förklaring. Det kan också förklara varför jag aldrig blivit klar på om jag är 193 eller 192 cm lång…

Och medan jag skriver detta hör jag ”World shut your mouth” på tv. Jo just det, Julian Copes låt med samma namn är ju signaturen, men det här är den engelske komikern Dom Jolys show. Grymt kul. Jag har väldigt roligt åt den här typen av sjuk humor och musiken han använder lyfter det hela än mer: ex Bauhaus, Lloyd Cole, The Cure, The The och Bronski Beat. Det här är ett program jag uppenbarligen sitter mitt i målgruppen för. När jag läser om mannen kan jag se att han är precis jämngammal med mig och att han spelade i ett goth-band i början på 90-talet och ansåg sig vara mer lik Robert Smith än Robert Smith själv. Kan stämma. Det märks i den förstklassiga sjuka humor han producerar. Tack för den!


World shut your mouth!” – Julian Cope live på sitt klassiska cykelrams-mikstativ när det begav sig 86/87!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: