Med Bo Bergman på Strömmen och Tanita Tikaram på stranden

Åter i Stockholm händer det ganska mycket runtomkring mig.

Igår hade jag en fantastisk upplevelse i social slowmotion tillsammans med min vän E då vi bara ägnade en hel eftermiddag och kväll åt att strosa runt på Djurgården i det ljuvliga vädret. Fika. Prata. Sitta på parkbänkar. Prata mer. Finnas i den varma stilla luften. Sommarkvällar på Jorden. Och då särskilt i Stockholm när det som finast är alldeles magiska. En middag på Il Conte på Grevgatan och sedan promenerade vi hela vägen till Slussen. Det var en helt underbar harmonisk upplevelse.

När vi stod vid Slussen och tittade upp mot Södra bergen kom en dikt av Bo Bergman till mig. Jag citerade brottstycken av den för E, men här kommer den i sin helhet:

MÅNSKEN PÅ STRÖMMEN (Bo Bergman, 1917)
Som klippt i sotat papper
står södra bergens kontur,
och Strömmen rullar med svarta
virvlar längs kajens mur.

Men över virvlarna spänner
månen sin blanka stråt,
och mitt i det blanka gungar
en fiskare i en båt.

Nu vevar han upp sitt sänke.
Låt se vad han får i kväll.
Det lyser i nätets maskor
som idel glimmande fjäll.

Men det är bara vatten,
som glittrar och rinner bort.
Han fiskar månsken och sjunger
och ror sin väg inom kort.

Poet, vad har du fiskat
i kväll i den strida ström?
En bubbla. En månskensdroppe.
En snabbt förrunnen dröm.

Förbereder också en toastmaster-insats på ett bröllop med tillhörande svensexa. En hel del. Inga detaljer här, Johan om du läser det här, trodde du att du skulle komma undan? Vi kommer och tar dig när du är minst förberedd på det! Det närmar sig, det närmar sig! :-)

Det känns också skönt att hinna städa litet i lägenheten efter alla veckor då jag bara sprungit från det ena till det andra och lämnat alltför mycket praktiskt hemma i högar, över stolskarmar och i soffan… Nu har jag äntligen börjat röja i den vår-röran. Sådana basic-aktiviteter skänker mig alltid sinnesfrid. Enkel terapi.

Är också lätt omtumlad efter de vackra och djupt personliga upplevelserna i Skåne. Det är ett äventyr. Stort. Fint.

Har också varit nere på stranden med Tanita Tikaram och tagit hennes musikaliska hjälp för att rama in en viktig men smärtsam hälsning till en vän. Ibland måste jag få ta paus i livet. För att få distans till händelser och skeenden. Det här var en sådan gång.

Då kom denna gudabenådat vackra video i ett befriande lugnt tempo så väl till hands. Plötsligt är det åter sent 80-tal på stranden, i smakfullt svartvitt rullar vågorna in när en brådmoget allvarsam Tanita T (hon var 19 när hon gjorde plattan och jag var 20 när jag hörde den första gången) tar ton och berättar en sorglig men vacker historia:

”You saw me from the Cathedral, well I’m an ancient heart.
Yes you saw me from the Cathedral
and here we are just falling apart…”


Tanita Tikaram: ”Cathedral song” från plattan ”Ancient Heart”, 1988

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: