”Sea fever” med Meja och Masefield

Nu ska inte herrn gnälla mer. Ja det är segt att sitta inne och vara sjuk när vi har sommarens härligaste väder utanför fönstret. Och så är livet ibland. Det är i alla fall mycket bättre idag. Nu kan jag svälja igen. Bara en sån sak. Little things in life…

Och så finns det stora saker. Havet är kanske den största. Havet, alltid nytt.

Jag tänker på havet. Längtar till havet. Det kan kännas som en feber i sig, ”sea fever”. Föreställer mig hur fint det kommer att bli i både Småland, Halland och Skåne innan denna sommar är slut. Det kommer att bli friska, starka och härliga möten med detta älskade element.

Jag tänker nu på vackra bilder som känns väldigt mycket ”hav” för mig. Det är foton från Mejas platta ”Realitales” som har ett helt ljuvligt vackert bildspråk som andas av hav, sälta och skummande stänk i luften. Friskt. Rent. Klart.

 Atlantis ligger naturligtvis nära till hands när man tänker på hav och kust. Kanske extra nära för vattumän?

 
Just det där ljudet när vågorna forsar fram över sedan årtusenden blankslipade, runda, blänkande stenar…

 


Mmm… Vackert vid havet. Jag tror bestämt att bilderna är tagna nånstans vid Torekov eller Hovs Hallar. En mycket vacker plats i Skåne. Jag älskar de här bilderna och har tagit dem till mitt hjärta. Känns uppfriskande att få se på dem en sådan här dag när jag tvingas sitta inne. Meja har fattat vad det handlar om. Så är hon också vattuman!

Då känns det också befriande att få runda av med en riktigt fin havsdikt, ”Sea fever”, av den engelske poeten John Masefield. Jo då, John M hade också förstått hur stark relationen till havet kan vara. Jag har inte lyckats utröna om han var vattuman. Men jag tror det…

”I must go down to the seas again, to the lonely sea and the sky,
And all I ask is a tall ship and a star to steer her by,
And the wheel’s kick and the wind’s song and the white sail’s shaking,
And a grey mist on the sea’s face, and a grey dawn breaking.

I must go down to the seas again, for the call of the running tide
Is a wild call and a clear call that may not be denied;
And all I ask is a windy day with the white clouds flying,
And the flung spray and the blown spume, and the sea-gulls crying.

I must go down to the seas again, to the vagrant gypsy life,
To the gull’s way and the whale’s way where the wind’s like a whetted knife;
And all I ask is a merry yarn from a laughing fellow-rover
And quiet sleep and a sweet dream when the long trick’s over.”

Av John Masefield (1878-1967).
(English Poet Laureate, 1930-1967.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: