Arkiv för augusti, 2008

I väntan på hantverkarna

Posted in Vardagligt on 28 augusti, 2008 by japetus

Så närmar sig åter augusti sitt slut och med det mitt långa sommarlov. Det har verkligen varit härligt att få så pass mycket tid ledigt. Samtidigt har det också varit så mycket aktiviteter och resor att det aldrig nånsin kändes långsamt.

Det gör det däremot nu denna torsdagsförmiddag. Känns långsamt alltså. Här sitter jag och har plastat in hela min lägenhet och väntar på hantverkare som skulle kommit 07.00 men som fortfarande vid snart 10 inte visat sig. Varför? jo det handlar om att min bostadsrättsförening ska byta ut fönstren – och putsa och måla om fasaden.

Detta att vi målar om fasaderna på Nybohov har ju blivit en fråga för stora delar av övriga Stockholm. Tidningen City har haft en omröstning om vilken färg som var mest poppis. Den ljusbrunröda färg som föreningen valt i samråd med en av de ursprungliga arkitekterna var den mest populära. Men det där är ett helt kapitel för sig. Mer om det en annan gång.

Just nu sitter jag här och undrar vart hantverkarna tog vägen? Det är verkligen en klassiker att just hantverkare lyder under andra lagar och regler än oss andra. Vad betyder en överenskommen tid för en hantverkare? Ofta verkar det som att det inte betyder just nånting. Tyvärr.

Lägenheten är redo och skyddad i plast eftersom grannarna varnat för att det lär damma nåt fruktansvärt när fönstren byts. Ja datorn är ju inte bortdragen och inplastad än. Det lär väl bli det sista jag gör innan byggkaoset börjar. Nej om jag skulle ta och ringa och kolla vad som hänt???

Och i helgen är det dags för årets kräftskiva igen! Den här gången nere hos pappa i Småland. Kult!

PS:
Var och åt en fantastiskt god middag med kusin P i veckan. Det vattnas fortfarande i munnen när jag tänker på vad vi åt – och drack, en underbar Montepulciano di Abruzzo. Måste be att få rekommendera utsökta restaurang Porto Fino vid Zinkensdamm. Kanske Stockholms bästa italienare just nu?
http://info.aos.se/sajter/portofino/1.html

Annonser

”Mr Blue Sky”!

Posted in musik, Natur och årstider, Vardagligt on 18 augusti, 2008 by japetus

Igår var det verkligen mycket snack om höst och jämmer och elände…

Media har en otrolig förmåga att börja tjata om höst så fort som vi är i mitten av augusti och skolstarten närmar sig. Gårdagen var verkligen ingen höjdare rent vädermässigt och på FaceBook dök det upp en massa uppgivna kommentarer om höst och sommarens slut.

Men, NEJ! Måndagen gryr och den blå himlen visar sig åter över Stockholm. Ett och annat moln har vi också över stan, men solen skiner på bra och scenförändringen är total. Där fick ni alla olyckskorpar! Augusti är en sommarmånad och vips har vi en ny dag med både sol och blå himmel.

Min tanke går då omedelbart till en låt som handlar om just denna scenförändring. Denna befriande känsla av lycka i ögonblicket, som när man får lägga av sig en tung och plågsam ryggsäck efter en lång dags vandring. Sällan har denna känsla uttryckts så ekvilibristiskt som med den sång jag nu tänker på… Underbart! 

Solen och den blå himlen idag får mig att minnas hur det kändes att vara 10 år gammal och höra denna obetalbara klassiker med mina gamla hjältar ELO. Här är de på topp i sin mest klassiska, hårfagra uppsättning med Bev Bevan, Kelly Groucutt, Richard Tandy OCH stråktrion (Melvyn Gale, Mik Kaminski och Hugh McDowell!) vid tiden för plattan ”Out of the blue”, 1977.

80-talet är fortfarande ljusår borta, afrofrisyrerna är som störst, falsettsången sitter som gjutet; det är oemotståndligt melodiöst, stort och svulstigt som en jättelik marängswiss. Det enda som inte är ELO-perfekt är att Jeff Lynne här för ovanlighetens skull uppträder utan solbrillor… Men det kan man ta en sån här härlig dag när solen åter skiner!

Vilken dag!

Posted in Natur och årstider, Vardagligt on 17 augusti, 2008 by japetus

Åter till denna regniga söndag 17 augusti 2008 efter den senaste historiska utflykten…

Vilken dag jag haft idag! Tyvärr en av de jobbigare på länge. Jag får garva åt eländet! Och så vädret… Regn, regn, regn… Och blåst. Idag kändes det verkligen som höst. Men det är det inte, än. Jag är övertygad om att vi har mer sommar att vänta innan hösten är här. För dem som inte fattat det än måste jag bara få påpeka att augusti är en sommarmånad!

Har noterat att mina gamla bloggar om Konsum i Liljeholmen från i höstas verkar ha fått en renässans… Det är många som läser dem just nu. Kanske hela personalstyrkan i Konsum Liljeholmen? Vem vet?

Då är det viktigt för mig att påpeka att det var mycket ironi och humor när de där bloggarna skrevs i höstas och jag hoppas verkligen att personalen inte tagit illa upp! Det var inte meningen. Jag har förståelse för att det varit och fortfarande är litet extra stökigt när Ica är stängt och trycket ökar. Det har också verkligen varit ”cirkus” en och annan gång på fredagar mellan 17 och 18 under den gångna vintern. No offence!

En reva i tidens väv – Drama över Schweinfurt och Regensburg, 17 aug 1943

Posted in Historia with tags , , , , , , , , , , on 17 augusti, 2008 by japetus

”For the first time, I think my 19-year old mind grasped the fact that operations were NOT a piece of cake…”

Den 17 augusti är ett historiskt datum. Men ett ganska okänt sådant. Det är åter dags att göra ett språng 65 år tillbaka i tiden och se en glimt av ett historiskt skeende och två personer som var en del av det, ett mycket dramatiskt skeende, en av många i ett stort krig som kom att förändra världen… Är ni med?

. . .

Klockan är 16.30 på eftermiddagen den 17 augusti 1943. Det är en vacker sommardag i Europa. Vi befinner oss på ca 8 000 meters höjd över gränstrakterna mellan Tyskland och Belgien, ungefär över Aachen, Maastricht och Liége. Löjtnant Edwin Frost, navigatör i ett av de amerikanska bombplanen i 381st Bomb Group  i 1st Bombardment Wing, US 8th Air Force pustar ut. Han har just sett en mycket efterlängtad syn. De små prickarna han nu äntligen ser vid horisonten innebär räddningen. Räddningen efter ett uppdrag som för honom och övriga amerikanska besättningsmedlemmar varit det svåraste och den i särklass mest traumatiska upplevelsen i deras liv. De kan alla sägas vara offer för den amerikanska bombdoktrinen om den ”självförsvarande bombplansformeringen”. De har sänts ut på det hittills längsta uppdraget under kriget. De har flugit långt in över Tyskland, utan jakteskort, för att bomba avlägsna mål.

Luckor i formeringen, rykande motorer, sönderskjutna flygplan visar att de varit med om något fruktansvärt och att långtifrån alla kommit tillbaka. Tillbaka hit till den punkt där de äntligen kan räkna med att få eskort av eget jaktflyg. De små prickarna vid horisonten är därför just vad de väntat på. Äntligen kan de andas ut efter uppdraget som fört dem hela vägen till Schweinfurt i Bajern i södra Tyskland.

376 amerikanska Boeing B-17 ”Flygande fästningar” har under morgonen och förmiddagen startat från sina baser i engelska East Anglia.  146 av dem, 4th Bombardment Wing, har den tyska staden Regensburg som mål; de resterande 230, 1st Bombardment Wing, flyger mot Schweinfurt. Tillsammans utgör dessa 376 tunga bombplan det samlade amerikanska strategiska bombflyget i Europa, US 8th Air Force, eller ”The Mighty 8th” som de hade kommit att kallas. Denna flygarmada bemannas av närmare 3 800 besättningsmän, 10 man per bombplan, de flesta mellan 19 och 25 år gamla. Eller jag borde säga ”unga”.


Boeing B-17 ”Flygande Fästning”

Målet i Regensburg är Messerschmitts jaktplansfabriker. I Schweinfurt är målet kullagerfabrikerna. Båda dessa strategiska mål är högt på den amerikanska ledningens prio-lista. Så viktiga att man bedömt det värt risken att göra en ”maximum effort”, sätta in alla tillgängliga bombplan mot dessa mål. Det är en oerhört viktig dag för de amerikanska flygofficerarna som koordinerar bomboffensiven mot Tyskland.

Det är idag 17 augusti 1943 precis ett år sedan ”The Mighty 8th” flög sitt första skarpa uppdrag då 25 B-17 plan gjort en kort räd mot Rouen i norra Frankrike. Nu har de vuxit till 376 stycken tunga bombplansbesättningar som fått ett uppdrag som fört dem långt, långt in över Tyskland. Och de avlägsna målen innebär långa perioder av ensam flygning utan eskort av egna jaktplan. Men det ska enligt den amerikanska doktrinen inte vara några problem. De Flygande Fästningarna är tungt bestyckade med kulsprutor och ska kunna bita ifrån sig, ca 10 tunga kulsprutor per plan. De har också fått lära sig att flyga tätt tillsammans i tighta formeringar, s k boxar, för att samla så mycket defensiv eldkraft som möjligt.

Det ska helt enkelt vara oerhört obehagligt, tillräckligt livsfarligt, för fientliga jaktplan att närma sig dessa tredimensionella kluster av amerikanska bombplan. Den som närmar sig märker snart att han är inom räckvidd för ett obehagligt stort antal tunga kulsprutor som pumpar spårljus och bly mot honom, ”en icke-vanebildande och nervpåfrestande upplevelse”. Ändå finns det fiender som vågar göra detta. Gång på gång.


B-17 bombare i tight formering. Det var oerhört krävande för piloterna att timme efter timme hålla så här korta avstånd, men det kunde vara livsavgörande. Jaktplanen brukade välja att anfalla de lösaste formeringarna

Hursomhelst, denna amerikanska taktik, s k doktrin, om den självförsvarande bombformationen hoppas kunna leda till seger för de allierade. Man ska helt enkelt kunna bomba Tyskland till underkastelse. Ingen landstigning ska behöva göras. Bombningarna pågår dygnet runt. Engelsmännen bombar de tyska städerna på nätterna. Amerikanerna precisionsbombar militärt strategiska mål på dagtid. Det kom att kallas ”the bomber dream”, denna idé att kunna vinna kriget genom välplanerade bombningar. Idag den 17 augusti 1943 kommer denna filosofi att testas fullt ut för första gången. På allvar…


17 augusti 1943, US 8th Air Force flyger in mot Schweinfurt

På andra sidan Nordsjön och Engelska kanalen förbereder sig det tyska luftförsvaret att ta emot ännu en anfallande våg av bombplan. Tyskland är inne på sitt fjärde krigsår och som jag konstaterat i många tidigare bloggar här är det tydligt för dem som har information av helhetsläget att man är på väg att förlora kriget. Något som den tyska propagandan förstås inte på något sätt vill erkänna.

Det tyska flygvapnet, Luftwaffe, är sedan länge tvingade på defensiven och har att hantera konsekvenserna av en inkompetent strategisk ledning. Man har tvingats flytta hem många jaktförband från fronterna i Sovjet och Italien för att skydda hemlandet som sakta håller på att bombas sönder och samman. Kvantitativt sett är Tyskland hopplöst underlägset de allierande men kvalitativt sett är kompetensen hos de tyska jaktflygarna ännu högre än hos de allierade. De tyska piloterna har inga begränsade ”tours of operations” på 25 uppdrag, utan här får man bokstavligen uttryckt flyga tills man antingen såras, stupar eller helt enkelt blir exceptionellt duktig (eller bara har en enorm tur och hänger med på uppdrag efter uppdrag utan att bli nedskjuten och dödad).

De tyska jaktledarna i sina kontrollrum förvånas över att styrkan som anfaller denna dag dels är splittrad i två grupper, dels kommer in med så långt mellanrum att många tyska plan hinner landa och tanka om. Det har blivit så oturligt pga att vädret hållit Schweinfurt-styrkan kvar på marken mycket längre än planerat. Och kanske mest för att de flyger så långt in över Tyskland – utan jakteskort… Det innebär att tyskarna kan koncentrera allt de har på att anfalla bombarna. Ingen energi behöver läggas på att undvika fientliga jaktplan, naturligtvis sker anfallen under den period då bombarna inte har nåt jaktskydd. I princip allt och alla som kan flyga och anfalla ett bombplan i luften kan sättas in. Och detta är just vad som sker.

Från flygfält över hela Tyskland, Danmark, Belgien, Frankrike och Holland har tyska jaktplan koordinerats och flugit till baser längsmed den tänkta flygrutten för de amerikanske bombarna. På Woensdrecht i Holland är det därför denna strålande sommardag oväntat gott om tyska jaktplan. För ovanlighetens skull är det ”de jagade” som känner sig starka. Inte sedan Slaget om Storbritannien tre långa år tidigare har man sett så många jaktplan samlade, redo för start. Det är många handskakningar och ryggdunkningar mellan vänner från olika jakteskadrar som inte mötts på länge. För många av dem är det också de sista mötena.

Men just idag, för ovanlighetens skull, har de en känsla av styrka de inte känt på länge. Man måste förstå deras situation. Sammanbitna i försvaret av sitt land som de ser sakta håller på att bombas sönder, stad för stad, lurade och vilseledda av den nazistiska propagandan. Från Woensdrechts solstekta startbanor och från många andra baser lyfter Messerschmitt- och Focke Wulf-jaktplanen i våg efter våg. Det är en mycket speciell dag som veteranerna mindes långt efteråt. En tysk pilot kan ha kommit att göra så mycket som 800 – 1 000 uppdrag under kriget. Men vissa dagar skulle komma att stå kvar i minnet länge efteråt. Det här var en sådan dag.


Amerikanskt journalfilm med några utmärkta klipp på tyska jaktplan och kommentarer till situationen i luften över Europa hösten 1943

Och den kombinerade effekten av de tyska jaktplanens anfall, luftvärnet och rena tekniska krångel tar sin tull av den amerikanska bombarmadan. Bombplanens besättningar kunde i praktiken se de tyska jaktplanen samlas i luftrummet framför dem när de egna jaktplanen tvingas vända pga bränslebrist i höjd med tyska gränsen. Sedan bröt helvetet löst. Som mest var det nästan 200 tyska jaktplan som samtidigt opererade mot bombplanen. Av de 230 amerikanska bompplan som startat mot Schweinfurt nådde drygt 180 målområdet. Av de 146 plan som flugit mot Regensburg är det drygt 120 som når fram och kan fälla sina bomber.


Amerikanska B-17 ”Flygande Fästningar” ur 92nd BG, 8th Air Force attackeras av tyska Me 109:or

Och i glasnosen på sin B-17 sitter navigatören Edwin Frost under inflygningen mot målet i Schweinfurt. Han och bombfällaren Robert Black hade bra sikt framåt och ser de tyska jaktplanen samlas. Sedan anföll de, i våg efter våg. Det var något fruktansvärt som Frost fick uppleva:

”It was just sheer pandemonium. It seemed that every gun on the ship was firing at once and the noise was terrific. I don’t know how long it went on for, it just seemed endless. Most of them were coming in straight at us, tear-assing right through us. I didn’t actually see the whites of their eyes but our bombardier accused me of throwing myself down behind him for cover. It was just an instinctive reaction; I had never seen them that close. Never before did I see such incessant action. That was the apex of my operational carreer and the most horrible experience of my life”

Tre andra amerikanska vittnesmål berättar om den grymt brutala luftstrid som nu rasade:

”Some of our pilots were good, but I really saw some fine flying by the Germans that day. Sometimes they came in really close, actually firing as they rolled, even firing while upside down. You could see the cannons firing like little red blinker systems going. As we got deeper into Germany they seemed even more desperate. I did the full operational tour of 25 missions but I never saw more determined fighter attacks. This was the only time that I ever swore, cursed and prayed at the same time.”

. . .

I never flew a mission that was even close in intensity and duration of fighter attacks as this one. At one point, I saw an Me-109 turning into a head on attack on my bomber. As he neared, 20 mm cannon bursts began to ”walk” right into the cockpit. I remember counting about four bursts and knowing that the next one would be right in the windshield. But the 109-pilot just didn’t squeeze off that fifth round. That’s why I survived to tell this story I guess. I never flew a another mission that compared to Schweinfurt.”

. . .

”I witnessed something that mankind will never see again. It was rare to see hundreds and hundreds of aircraft in the sky at one time. It looked like a parachute invasion of Germany. There were planes in flat spins, planes in big wide spins. Planes were going down so often that it became useless to try to report them. My God, I had never seen anything like that before. Even Hollywood could never match that. It is still a very vivid scene to me.”


Dramatiska, autentiska dokumentärfilmssekvenser i färg av luftstrid över Europa 1943

. . .

Med den traumatiska upplevelsen i ryggsäcken kan man förstå att Edwin Frost pustade ut av lättnad när han såg prickarna vid horisonten den eftermiddagen. Just vid den plats över belgiska gränsen dit eskortens räckvidd nådde. Nu kunde han och kamraterna andas ut…

Men… Vänta nu??? Prickarna vid horisonten uppför sig underligt. Att de växer är naturligt när de kommer närmare, men de beter sig inte som eskortjaktplanen brukar göra. De är inte på väg att ta plats ovanför och strax bakom bombplanen. De beter sig som erfarna tyska jaktplanspiloter som formerar sig för ännu ett ”head on”-anfall. Det ser ut som riktiga veteraner. Nybörjare klarar inte den här taktiken.

Och precis så är det. Den tyske majoren Wilhelm-Ferdinand Galland, av sina vänner kallad ”Wutz”, är med sina 28 år inte bara en av ”gamlingarna” i den berömda och av amerikanerna så fruktade tyska 26:e jakteskadern, Jagdgeschwader 26, JG26, ”the Abbeville boys”. Han har mer än 2 års erfarenhet av luftstriderna över Frankrike, Holland och Belgien. ”Wutz ”Galland är veteran och flygaräss med 55 bekräftade nedskjutna motståndare och nu chef för andra gruppen (II/JG 26)) inom sin eskader, drygt 30 tyska Focke Wulf 190 jaktplan.

”Wutz” är en mycket skicklig jaktstridsledare och har nu den 17 augusti vid ca 16.40 på eftermiddagen åter lyckats med det som är hans jobb i detta krig, att leda och positionera sin grupp på bästa sätt för anfall mot de amerikanska bombplanen. Major Galland har hunnit före den amerikanska jakteskorten och ger nu order till sina piloter att anfalla. Han ser litet bister ut på bilden här nedan, men han var känd som en ovanligt omtänksam, omtyckt och liberal ”chef” som inte höll på den militära gamla kutymen att distansera sig från sin personal. Överlevande kamrater minns fortfarande festerna han brukade ordna. Han hade ett mycket gott rykte. Men nu är det allvar. Han har just gett order att anfalla de amerikanska bombplanen och flyger själv med stabsgruppens tre plan i spetsen för sin Gruppe. 


Major Wilhelm-Ferdinand ”Wutz” Galland (1915-1943) (med sitt nyvunna riddarkors om halsen, sommaren 1943)

Och det är inte fråga om några halvhjärtade försök, Galland leder sin grupp med den taktik som visat sig effektivast, ”head on”, dvs rakt på. I fruktansvärd hastighet dyker de tyska jaktplanen rakt in mot de amerikanska bombarna, det handlar om en ”closing speed” på 800 – 1 000 km/h.  Det är ett mycket nervpåfrestande ”chicken race” som kräver stor flygskicklighet och dödsföraktande mod; på båda sidor. Det krävs erfarenhet och mycket träning för att bemästra denna taktik. Det är inget för nybörjare.

För amerikanerna gäller det att hålla den tighta formeringen och inte vika ur kurs. För tyskarna handlar det om att ta sikte på ett individuellt bombplan i mängden, flyga rätt mot det, skjuta i den sekund då bombaren fyller siktet och sedan blixtsnabbt dyka under eller stiga över målet annars blir det frontalkrock. Och tyskarna sysslade inte med kamikaze-anfall…


”Head on”, en journalfilmssekvens från målkameran i ett tyska jaktplan som anfaller amerikanska B-17 ”Flygande Fästningar”, 1943. De stora svarta rökpuffarna är tyskt luftvärn som öppnat eld.


En grupp tyska FW-190 jaktplan gör sig redo för anfall mot amerikanska bombplan

Major Gallands jaktplansformering dyker rakt in och genom den amerikanska bombplansformeringen. Åter spänns nerverna till bristningsgränsen för Edwin Frost och de andra amerikanska besättningsmedlemmarna när ytterligare en tysk anfallsvåg sveper fram emot dem och den här gången är det åter ett ”gäng” som går in hela vägen och inte viker ur kurs. Löjtnant Frosts plan klarar sig än en gång, men han ser ännu en B-17 träffas svårt, ännu en kamrat girar ur kurs, faller ur formeringen medan fallskärmarna från de hoppande besättningsmedlemmerna sakta öppnar sig en efter en:. ”1, 2, 3, 4, 5…???” Hur många skärmar är det? Hur många har klarat sig? Ska detta aldrig ta slut?

Men det gör det. Jo det är precis nu det gör det. ”Wutz” Galland spakar sin FW-190 åt sidan och försöker återsamla sina piloter och leda dem tillbaka för att göra ännu ett anfall mot bombplanen. Men då…  Plötsligt faller himlen ned över de tyska jaktplanspiloterna, 60 amerikanska P47 Thunderbolt-jaktplan ur 56th Fighter Group är plötsligt över allt runt omkring dem. Den amerikanska jakteskorten har till slut hunnit fram och det är nu deras tur att överraska tyskarna. En kaosartat förbittrad luftstrid, dogfight, rasar mellan jaktplanen medan de plågade bombplanen kan fortsätta sin kurs tillbaka mot England och tryggheten… Det har varit en fruktansvärd dag för US 8th Air Force. Bara Edwin Frosts 381st Bomb Group har förlorat 9 av 20 plan, det är 90 av 200 man. En svår förlust för gruppen.

b17-contrails
Formation av amerikanska B-17 bombare på hög höjd, vita kondensstrimmor över himlen

. . .

Hur gick det med ”drömmen” om att bomba Tyskland till underkastelse?

Ja tyvärr blev den inte verklighet. Annars hade den säkert, totalt sett, kunnat spara människoliv på vägen mot segern över Tyskland. Amerikanerna förlorade hela 60 nedskjutna bombplan i räderna mot Schweinfurt och Regensburg 17 augusti, vilket motsvarade 16% av de tillgängliga resurserna. Det var de värsta förlusterna hittills. Det var långt högre förluster än vad man kunde tåla. Men man tänkte att det nog ändå var en engångsföreteelse beroende på otur med planering, väderförhållanden och kraftsplittringen mot två mål istället för ett. Så man gjorde om det.

Efter att ha återhämtat sig återvände US 8th Air Force till Schweinfurt 14 oktober 1943. Och resultatet blev det samma. Den här gången förlorades hela 66 plan eller 22% av styrkan. Drömmen bleknade… Andra uppdrag långt in i Tyskland utan jakteskort vid samma tid drog också på sig oacceptabelt höga förluster. Det var i o m detta tydligt att taktiken måste läggas om, att det tyska luftförsvaret fortfarande kunde bita ifrån sig med kraft och att det skulle krävas en ny generation amerikanska jaktplan, med lång räckvidd. Det skulle visa sig att det inte gick att bomba Tyskland till underkastelse med konventionella vapen. Kanske hade atombomberna kunnat ändra på den saken, men lyckligtvis gick det aldrig så långt.

Som bekant genomfördes den stora landstigningen i Normande i juni 1944 och de allierade styrkorna fick utkämpa ett konventionella fälttåg i Europa på vägen mot den slutliga segern över Nazityskland i maj 1945.

Hur gick det då för löjtnant Frost och major Galland?

Löjtnant Edwin Frost överlevde det fruktansvärda uppdraget till Schweinfurt 17 augusti 1943. Den 8 oktober 1943 var Edwin Frost och bombfällaren Black uppe igen, men den här gången klarade de sig inte hem. Deras B-17 sköts ned på väg mot Bremen. Robert Black stupade, men Frost klarade sig och hamnade i fångläger, Stalag Luft III. Edwin Frost överlevde kriget och återvände sedan hem till USA.

Major Wilhelm-Ferdinand Galland, däremot, försvann när de amerikanska jaktplanen anföll. Ingen såg vad som hände honom. Det var en svår chock och stor sorg för eskadern att förlora en av sina inte bara bästa utan dessutom allra mest omtyckta ledare. Galland var en ”kändis” och respekterad motståndare även på den allierade sidan. Tyskarna provade till och med den ovanliga åtgärden att fråga över den öppna frekvensen på radion om de allierade visste något. Vad hade egentligen hänt?

Efter två månader fick man svar. Då återfanns ”Wutz” Gallands kropp på fyra meters djup i resterna av den sönderskjutna FW-190:an som störtat i sank mark i Hees-Vlijtingen i Belgien 5 km väster om holländska Maastricht. Major Galland hade flugit först i sin formering och det är därför helt naturligt att de amerikanska P47:orna först siktade på just honom. Uppdraget den 17 augusti mot de återvändande bombplanen från Schweinfurt blev hans sista. Ett av många meningslösa offer för en fruktansvärd regim och en förlorad sak. (Det var fyra bröder Galland som alla var piloter i kriget. Tre av dem flög i samma eskader, JG26; storebror Adolf var den mest kände, blev general och chef för tyska jaktflyget och överlevde, medan mellanbror ”Wutz” och lillebror Paul båda stupade i luftstrid. Äldste bror Fritz flög i ett spaningsförband och överlevde även han kriget.)


”Wutz” Galland sommaren 1943, han blev 28 år gammal

De överlevande piloterna och besättningsmännen skulle aldrig glömma den 17 augusti 1943. Minnena och sviterna av upplevelserna skulle komma att stanna hos dem för resten av deras liv. Jag låter en av de amerikanska besättningsmännen få sista ordet:

”By the time of the Schweinfurt-Regensburg mission I had been in combat several times and was a seasoned war veteran. I had turned 23 and matured far beyond my age. The memories never go away… I have visited my old airfield several times. The silcence is deafening and the tears uncontrollable”

Källor:
Caldwell, Donald: ”The JG26 War Diary”, 1992
Middlebrook, Martin: ”The Schweinfurt-Regensburg mission”, 1983
Smedberg, Marco: ”Om luftkriget”, 1998

381st Bomb Groups officiella webbsida:
http://www.381st.org/Home/tabid/114/Default.aspx

US 8th Air Force, hemsida:
http://mighty8thaf.preller.us/

Jagdgeschwader 26 officiella webbsida:
http://www.lesbutler.ip3.co.uk/jg26/schlageter.htm

Wilhelm-Ferdinand Galland, webbsida:
http://www.luftwaffe.cz/gallandw.html

Inget Midnattslopp idag, skrivkramp i händerna

Posted in Vardagligt on 16 augusti, 2008 by japetus

Har suttit inne hela dagen idag. Känner mig sunkig. Har suttit framför datorn och bloggat nästan hela dagen. Imorgon är det dags för en av de där riktigt långa historiska berättelserna. Kanske den sista på länge. När jag börjar på mitt nya jobb lär det inte finnas tid för bloggande i den omfattningen.

Men nu är det dags att fräscha upp sig och åka in till stan. Mina vänner är där inne på Kulturfestivalen. Skönt att komma loss härifrån igen. Skönt att komma ut. Tyvärr blir det inget lopp ikväll. Men jag kommer igen…

Om lugnet i kinesiska trädgården vid Östasiatiska muséet

Posted in Fundersamt, Tävla with tags , on 15 augusti, 2008 by japetus

Igår besökte jag Stockholms vackra Östasiatiska museum. Ett skönt andningshål och smultronställe i den stora staden. Där har man nu inrett en kinesisk trädgård – ett under av smakfullhet och balans –  skyddad från omvärldens vindar och blickar. En mycket harmonisk plats med intressanta växter, sorlet från vattnet, loja karpar som simmar rofyllt, broar över vattenytorna, skuggor, mångskiftande stenläggning, månportarna i den omgärdande muren och så den lilla kinesiska paviljongen. Det var skönt att sitta där en stund och tänka.

B_pagod_004

Jag tänkte på allt möjligt. Veckan har minst sagt varit händelserik. Tänk att man kan få så många starka intryck på en vecka… En av de mindre viktiga sakerna var att jag bestämde mig för att inte springa Midnattsloppet på lördag. Min kiropraktor A hade avrått mig från att göra det i år eftersom knät krånglade igen i veckan efter bara 15 minuters lätt jogg. Men så hörde en kompis av sig och berättade att han skulle springa, efter inspiration från mig.

Hmm… Jag ändrade mig då och försökte genast boka in mig själv. ”Jodå, en mil kan jag alltid kuta även om det gör litet ont…”. Men bokningen via nätet verkade stängd. Jag har nu ringt i två dagar flera gånger, men inte kommit fram. Nej det är inte meningen i år. Nej jag måste ta tag i det där på ett grundligare sett. Min Midnattsloppssvit bryts nu, tyvärr. Men det är ingen katastrof. Det kan hända värre saker i livet.

Jag har tänkt på det flera gånger i veckan, hur oerhört trött jag är på trängseln, knuffandet och stressen i lokaltrafiken här i stan. Kanske är det därför jag njuter så mycket när jag kommer till en liten kinesisk trädgård en torsdag i augusti och finner en plats att vila på?

PS: Den kinesiska trädgården på Skeppsholmen vid Östasiatiska kommer att finnas kvar till 14 september. Tyvärr är den inte permanent, vilket jag först trodde.

PPS: Idag 15 augusti är det prick ett år sedan jag till slut började blogga… Det var den där bloggen om belgiska Telex klassiska framträdande på Eurovion song contest 1980. 1-årsjubileum idag således för mitt bloggande. Det har blivit över 130 bloggar på ett år, många av dem ganska långa (vilket en och annan läsare säkerligen noterat). Det har varit spännande. Kanske blir det inte lika mycket och lika långt under året som kommer. Men det fortsätter, var så säker!

Hemma i stan igen

Posted in Fest, Resa, Vardagligt on 10 augusti, 2008 by japetus

Flög hem från Skåne igår och är nu hemma igen i stan. Var på kusin Ps 40-årsfest igårkväll. Hemma igen efter en intensiv resa med stopp hos vänner och familj i Småland, Halland och Skåne. Nu utbryter det stora sköna lugnet. Tre veckor kvar innan jag börjar jobba för min nya arbetsgivare 1 september.

Bröllopet i Växjö var mycket vackert och jag är glad att Johan och Sara som rest så långt, hela vägen från Sydney, fick en så härlig dag där solen sprack fram just i lagom tid för vigselceremonin nere vid Helgasjöns strand i Kronobergs gamla stämningsfulla slottsruin. Det var en ära att få agera toastmaster på detta grandiosa bröllop och en utmaning att hinna få in alla 20 talare i programmet. Jag fick tampas litet med den cateringansvarige mannen som hade en annan idé om hur talarna skulle hanteras än jag och brudparet (märklig attityd), men det gick bra! När heliumballongerna med våra önskningar steg mot natthimlen kände jag mig väldigt glad å brudparets vägnar och även å mina egna. Det hade varit en fantastisk kväll!

Jag sa hej till Herman vid busstationen i Växjö i hällregn dagen efter då en lokalbuss skulle föra mig vidare på tvärsan genom Sverige till Halmstad. Föraren tog inte kort så det var tur att H hade cash så jag kom med den dagen. Dåligt där Kronobergstrafiken! Det borde ni informerat om och jag som t o m ringde er innan för att kolla upp vad som gällde! Resan var vacker och ofrivilligt festlig med stopp i varje vägskäl då en röst på skönaste småländska mycket långsamt och tydligt uttalade ALLA namnen på platserna vi passerade.

Våldsamma regnstormar i Skåne med avblåsta kraftledningar på Hallandsåsen resulterande i stillastående tåg som sedan höll mig kvar i Halmstad tills bussen förde mig vidare dagen efter. Ett fint besök i Tyringe väntade. Alltid starkt att komma dit.

Skönt att sedan ta det riktigt lugnt på Österlen. Sova ut. Äta ordentligt. Promenera med A. Fint. Fick litet bra vitamin-coachning där också. Skönt att vara frisk igen. Ordentligt frisk. Inget är viktigare.


En liten del av underbara Sandhammaren, Sveriges vackraste sandstrand

Jag har bestämt mig för att ställa upp i Midnattsloppet i år igen, trots att jag detta år knappt kunna träna någon löpning. Tyvärr är det så. Men att springa igenom loppet i en långsammare startgrupp för att hålla sviten uppe är inga problem. Grundkondisen är det inget fel på. Midnattsloppet är en fantastiskt stämningsfull upplevelse! Prova själv!