En reva i tidens väv – Drama över Schweinfurt och Regensburg, 17 aug 1943

”For the first time, I think my 19-year old mind grasped the fact that operations were NOT a piece of cake…”

Den 17 augusti är ett historiskt datum. Men ett ganska okänt sådant. Det är åter dags att göra ett språng 65 år tillbaka i tiden och se en glimt av ett historiskt skeende och två personer som var en del av det, ett mycket dramatiskt skeende, en av många i ett stort krig som kom att förändra världen… Är ni med?

. . .

Klockan är 16.30 på eftermiddagen den 17 augusti 1943. Det är en vacker sommardag i Europa. Vi befinner oss på ca 8 000 meters höjd över gränstrakterna mellan Tyskland och Belgien, ungefär över Aachen, Maastricht och Liége. Löjtnant Edwin Frost, navigatör i ett av de amerikanska bombplanen i 381st Bomb Group  i 1st Bombardment Wing, US 8th Air Force pustar ut. Han har just sett en mycket efterlängtad syn. De små prickarna han nu äntligen ser vid horisonten innebär räddningen. Räddningen efter ett uppdrag som för honom och övriga amerikanska besättningsmedlemmar varit det svåraste och den i särklass mest traumatiska upplevelsen i deras liv. De kan alla sägas vara offer för den amerikanska bombdoktrinen om den ”självförsvarande bombplansformeringen”. De har sänts ut på det hittills längsta uppdraget under kriget. De har flugit långt in över Tyskland, utan jakteskort, för att bomba avlägsna mål.

Luckor i formeringen, rykande motorer, sönderskjutna flygplan visar att de varit med om något fruktansvärt och att långtifrån alla kommit tillbaka. Tillbaka hit till den punkt där de äntligen kan räkna med att få eskort av eget jaktflyg. De små prickarna vid horisonten är därför just vad de väntat på. Äntligen kan de andas ut efter uppdraget som fört dem hela vägen till Schweinfurt i Bajern i södra Tyskland.

376 amerikanska Boeing B-17 ”Flygande fästningar” har under morgonen och förmiddagen startat från sina baser i engelska East Anglia.  146 av dem, 4th Bombardment Wing, har den tyska staden Regensburg som mål; de resterande 230, 1st Bombardment Wing, flyger mot Schweinfurt. Tillsammans utgör dessa 376 tunga bombplan det samlade amerikanska strategiska bombflyget i Europa, US 8th Air Force, eller ”The Mighty 8th” som de hade kommit att kallas. Denna flygarmada bemannas av närmare 3 800 besättningsmän, 10 man per bombplan, de flesta mellan 19 och 25 år gamla. Eller jag borde säga ”unga”.


Boeing B-17 ”Flygande Fästning”

Målet i Regensburg är Messerschmitts jaktplansfabriker. I Schweinfurt är målet kullagerfabrikerna. Båda dessa strategiska mål är högt på den amerikanska ledningens prio-lista. Så viktiga att man bedömt det värt risken att göra en ”maximum effort”, sätta in alla tillgängliga bombplan mot dessa mål. Det är en oerhört viktig dag för de amerikanska flygofficerarna som koordinerar bomboffensiven mot Tyskland.

Det är idag 17 augusti 1943 precis ett år sedan ”The Mighty 8th” flög sitt första skarpa uppdrag då 25 B-17 plan gjort en kort räd mot Rouen i norra Frankrike. Nu har de vuxit till 376 stycken tunga bombplansbesättningar som fått ett uppdrag som fört dem långt, långt in över Tyskland. Och de avlägsna målen innebär långa perioder av ensam flygning utan eskort av egna jaktplan. Men det ska enligt den amerikanska doktrinen inte vara några problem. De Flygande Fästningarna är tungt bestyckade med kulsprutor och ska kunna bita ifrån sig, ca 10 tunga kulsprutor per plan. De har också fått lära sig att flyga tätt tillsammans i tighta formeringar, s k boxar, för att samla så mycket defensiv eldkraft som möjligt.

Det ska helt enkelt vara oerhört obehagligt, tillräckligt livsfarligt, för fientliga jaktplan att närma sig dessa tredimensionella kluster av amerikanska bombplan. Den som närmar sig märker snart att han är inom räckvidd för ett obehagligt stort antal tunga kulsprutor som pumpar spårljus och bly mot honom, ”en icke-vanebildande och nervpåfrestande upplevelse”. Ändå finns det fiender som vågar göra detta. Gång på gång.


B-17 bombare i tight formering. Det var oerhört krävande för piloterna att timme efter timme hålla så här korta avstånd, men det kunde vara livsavgörande. Jaktplanen brukade välja att anfalla de lösaste formeringarna

Hursomhelst, denna amerikanska taktik, s k doktrin, om den självförsvarande bombformationen hoppas kunna leda till seger för de allierade. Man ska helt enkelt kunna bomba Tyskland till underkastelse. Ingen landstigning ska behöva göras. Bombningarna pågår dygnet runt. Engelsmännen bombar de tyska städerna på nätterna. Amerikanerna precisionsbombar militärt strategiska mål på dagtid. Det kom att kallas ”the bomber dream”, denna idé att kunna vinna kriget genom välplanerade bombningar. Idag den 17 augusti 1943 kommer denna filosofi att testas fullt ut för första gången. På allvar…


17 augusti 1943, US 8th Air Force flyger in mot Schweinfurt

På andra sidan Nordsjön och Engelska kanalen förbereder sig det tyska luftförsvaret att ta emot ännu en anfallande våg av bombplan. Tyskland är inne på sitt fjärde krigsår och som jag konstaterat i många tidigare bloggar här är det tydligt för dem som har information av helhetsläget att man är på väg att förlora kriget. Något som den tyska propagandan förstås inte på något sätt vill erkänna.

Det tyska flygvapnet, Luftwaffe, är sedan länge tvingade på defensiven och har att hantera konsekvenserna av en inkompetent strategisk ledning. Man har tvingats flytta hem många jaktförband från fronterna i Sovjet och Italien för att skydda hemlandet som sakta håller på att bombas sönder och samman. Kvantitativt sett är Tyskland hopplöst underlägset de allierande men kvalitativt sett är kompetensen hos de tyska jaktflygarna ännu högre än hos de allierade. De tyska piloterna har inga begränsade ”tours of operations” på 25 uppdrag, utan här får man bokstavligen uttryckt flyga tills man antingen såras, stupar eller helt enkelt blir exceptionellt duktig (eller bara har en enorm tur och hänger med på uppdrag efter uppdrag utan att bli nedskjuten och dödad).

De tyska jaktledarna i sina kontrollrum förvånas över att styrkan som anfaller denna dag dels är splittrad i två grupper, dels kommer in med så långt mellanrum att många tyska plan hinner landa och tanka om. Det har blivit så oturligt pga att vädret hållit Schweinfurt-styrkan kvar på marken mycket längre än planerat. Och kanske mest för att de flyger så långt in över Tyskland – utan jakteskort… Det innebär att tyskarna kan koncentrera allt de har på att anfalla bombarna. Ingen energi behöver läggas på att undvika fientliga jaktplan, naturligtvis sker anfallen under den period då bombarna inte har nåt jaktskydd. I princip allt och alla som kan flyga och anfalla ett bombplan i luften kan sättas in. Och detta är just vad som sker.

Från flygfält över hela Tyskland, Danmark, Belgien, Frankrike och Holland har tyska jaktplan koordinerats och flugit till baser längsmed den tänkta flygrutten för de amerikanske bombarna. På Woensdrecht i Holland är det därför denna strålande sommardag oväntat gott om tyska jaktplan. För ovanlighetens skull är det ”de jagade” som känner sig starka. Inte sedan Slaget om Storbritannien tre långa år tidigare har man sett så många jaktplan samlade, redo för start. Det är många handskakningar och ryggdunkningar mellan vänner från olika jakteskadrar som inte mötts på länge. För många av dem är det också de sista mötena.

Men just idag, för ovanlighetens skull, har de en känsla av styrka de inte känt på länge. Man måste förstå deras situation. Sammanbitna i försvaret av sitt land som de ser sakta håller på att bombas sönder, stad för stad, lurade och vilseledda av den nazistiska propagandan. Från Woensdrechts solstekta startbanor och från många andra baser lyfter Messerschmitt- och Focke Wulf-jaktplanen i våg efter våg. Det är en mycket speciell dag som veteranerna mindes långt efteråt. En tysk pilot kan ha kommit att göra så mycket som 800 – 1 000 uppdrag under kriget. Men vissa dagar skulle komma att stå kvar i minnet länge efteråt. Det här var en sådan dag.


Amerikanskt journalfilm med några utmärkta klipp på tyska jaktplan och kommentarer till situationen i luften över Europa hösten 1943

Och den kombinerade effekten av de tyska jaktplanens anfall, luftvärnet och rena tekniska krångel tar sin tull av den amerikanska bombarmadan. Bombplanens besättningar kunde i praktiken se de tyska jaktplanen samlas i luftrummet framför dem när de egna jaktplanen tvingas vända pga bränslebrist i höjd med tyska gränsen. Sedan bröt helvetet löst. Som mest var det nästan 200 tyska jaktplan som samtidigt opererade mot bombplanen. Av de 230 amerikanska bompplan som startat mot Schweinfurt nådde drygt 180 målområdet. Av de 146 plan som flugit mot Regensburg är det drygt 120 som når fram och kan fälla sina bomber.


Amerikanska B-17 ”Flygande Fästningar” ur 92nd BG, 8th Air Force attackeras av tyska Me 109:or

Och i glasnosen på sin B-17 sitter navigatören Edwin Frost under inflygningen mot målet i Schweinfurt. Han och bombfällaren Robert Black hade bra sikt framåt och ser de tyska jaktplanen samlas. Sedan anföll de, i våg efter våg. Det var något fruktansvärt som Frost fick uppleva:

”It was just sheer pandemonium. It seemed that every gun on the ship was firing at once and the noise was terrific. I don’t know how long it went on for, it just seemed endless. Most of them were coming in straight at us, tear-assing right through us. I didn’t actually see the whites of their eyes but our bombardier accused me of throwing myself down behind him for cover. It was just an instinctive reaction; I had never seen them that close. Never before did I see such incessant action. That was the apex of my operational carreer and the most horrible experience of my life”

Tre andra amerikanska vittnesmål berättar om den grymt brutala luftstrid som nu rasade:

”Some of our pilots were good, but I really saw some fine flying by the Germans that day. Sometimes they came in really close, actually firing as they rolled, even firing while upside down. You could see the cannons firing like little red blinker systems going. As we got deeper into Germany they seemed even more desperate. I did the full operational tour of 25 missions but I never saw more determined fighter attacks. This was the only time that I ever swore, cursed and prayed at the same time.”

. . .

I never flew a mission that was even close in intensity and duration of fighter attacks as this one. At one point, I saw an Me-109 turning into a head on attack on my bomber. As he neared, 20 mm cannon bursts began to ”walk” right into the cockpit. I remember counting about four bursts and knowing that the next one would be right in the windshield. But the 109-pilot just didn’t squeeze off that fifth round. That’s why I survived to tell this story I guess. I never flew a another mission that compared to Schweinfurt.”

. . .

”I witnessed something that mankind will never see again. It was rare to see hundreds and hundreds of aircraft in the sky at one time. It looked like a parachute invasion of Germany. There were planes in flat spins, planes in big wide spins. Planes were going down so often that it became useless to try to report them. My God, I had never seen anything like that before. Even Hollywood could never match that. It is still a very vivid scene to me.”


Dramatiska, autentiska dokumentärfilmssekvenser i färg av luftstrid över Europa 1943

. . .

Med den traumatiska upplevelsen i ryggsäcken kan man förstå att Edwin Frost pustade ut av lättnad när han såg prickarna vid horisonten den eftermiddagen. Just vid den plats över belgiska gränsen dit eskortens räckvidd nådde. Nu kunde han och kamraterna andas ut…

Men… Vänta nu??? Prickarna vid horisonten uppför sig underligt. Att de växer är naturligt när de kommer närmare, men de beter sig inte som eskortjaktplanen brukar göra. De är inte på väg att ta plats ovanför och strax bakom bombplanen. De beter sig som erfarna tyska jaktplanspiloter som formerar sig för ännu ett ”head on”-anfall. Det ser ut som riktiga veteraner. Nybörjare klarar inte den här taktiken.

Och precis så är det. Den tyske majoren Wilhelm-Ferdinand Galland, av sina vänner kallad ”Wutz”, är med sina 28 år inte bara en av ”gamlingarna” i den berömda och av amerikanerna så fruktade tyska 26:e jakteskadern, Jagdgeschwader 26, JG26, ”the Abbeville boys”. Han har mer än 2 års erfarenhet av luftstriderna över Frankrike, Holland och Belgien. ”Wutz ”Galland är veteran och flygaräss med 55 bekräftade nedskjutna motståndare och nu chef för andra gruppen (II/JG 26)) inom sin eskader, drygt 30 tyska Focke Wulf 190 jaktplan.

”Wutz” är en mycket skicklig jaktstridsledare och har nu den 17 augusti vid ca 16.40 på eftermiddagen åter lyckats med det som är hans jobb i detta krig, att leda och positionera sin grupp på bästa sätt för anfall mot de amerikanska bombplanen. Major Galland har hunnit före den amerikanska jakteskorten och ger nu order till sina piloter att anfalla. Han ser litet bister ut på bilden här nedan, men han var känd som en ovanligt omtänksam, omtyckt och liberal ”chef” som inte höll på den militära gamla kutymen att distansera sig från sin personal. Överlevande kamrater minns fortfarande festerna han brukade ordna. Han hade ett mycket gott rykte. Men nu är det allvar. Han har just gett order att anfalla de amerikanska bombplanen och flyger själv med stabsgruppens tre plan i spetsen för sin Gruppe. 


Major Wilhelm-Ferdinand ”Wutz” Galland (1915-1943) (med sitt nyvunna riddarkors om halsen, sommaren 1943)

Och det är inte fråga om några halvhjärtade försök, Galland leder sin grupp med den taktik som visat sig effektivast, ”head on”, dvs rakt på. I fruktansvärd hastighet dyker de tyska jaktplanen rakt in mot de amerikanska bombarna, det handlar om en ”closing speed” på 800 – 1 000 km/h.  Det är ett mycket nervpåfrestande ”chicken race” som kräver stor flygskicklighet och dödsföraktande mod; på båda sidor. Det krävs erfarenhet och mycket träning för att bemästra denna taktik. Det är inget för nybörjare.

För amerikanerna gäller det att hålla den tighta formeringen och inte vika ur kurs. För tyskarna handlar det om att ta sikte på ett individuellt bombplan i mängden, flyga rätt mot det, skjuta i den sekund då bombaren fyller siktet och sedan blixtsnabbt dyka under eller stiga över målet annars blir det frontalkrock. Och tyskarna sysslade inte med kamikaze-anfall…


”Head on”, en journalfilmssekvens från målkameran i ett tyska jaktplan som anfaller amerikanska B-17 ”Flygande Fästningar”, 1943. De stora svarta rökpuffarna är tyskt luftvärn som öppnat eld.


En grupp tyska FW-190 jaktplan gör sig redo för anfall mot amerikanska bombplan

Major Gallands jaktplansformering dyker rakt in och genom den amerikanska bombplansformeringen. Åter spänns nerverna till bristningsgränsen för Edwin Frost och de andra amerikanska besättningsmedlemmarna när ytterligare en tysk anfallsvåg sveper fram emot dem och den här gången är det åter ett ”gäng” som går in hela vägen och inte viker ur kurs. Löjtnant Frosts plan klarar sig än en gång, men han ser ännu en B-17 träffas svårt, ännu en kamrat girar ur kurs, faller ur formeringen medan fallskärmarna från de hoppande besättningsmedlemmerna sakta öppnar sig en efter en:. ”1, 2, 3, 4, 5…???” Hur många skärmar är det? Hur många har klarat sig? Ska detta aldrig ta slut?

Men det gör det. Jo det är precis nu det gör det. ”Wutz” Galland spakar sin FW-190 åt sidan och försöker återsamla sina piloter och leda dem tillbaka för att göra ännu ett anfall mot bombplanen. Men då…  Plötsligt faller himlen ned över de tyska jaktplanspiloterna, 60 amerikanska P47 Thunderbolt-jaktplan ur 56th Fighter Group är plötsligt över allt runt omkring dem. Den amerikanska jakteskorten har till slut hunnit fram och det är nu deras tur att överraska tyskarna. En kaosartat förbittrad luftstrid, dogfight, rasar mellan jaktplanen medan de plågade bombplanen kan fortsätta sin kurs tillbaka mot England och tryggheten… Det har varit en fruktansvärd dag för US 8th Air Force. Bara Edwin Frosts 381st Bomb Group har förlorat 9 av 20 plan, det är 90 av 200 man. En svår förlust för gruppen.

b17-contrails
Formation av amerikanska B-17 bombare på hög höjd, vita kondensstrimmor över himlen

. . .

Hur gick det med ”drömmen” om att bomba Tyskland till underkastelse?

Ja tyvärr blev den inte verklighet. Annars hade den säkert, totalt sett, kunnat spara människoliv på vägen mot segern över Tyskland. Amerikanerna förlorade hela 60 nedskjutna bombplan i räderna mot Schweinfurt och Regensburg 17 augusti, vilket motsvarade 16% av de tillgängliga resurserna. Det var de värsta förlusterna hittills. Det var långt högre förluster än vad man kunde tåla. Men man tänkte att det nog ändå var en engångsföreteelse beroende på otur med planering, väderförhållanden och kraftsplittringen mot två mål istället för ett. Så man gjorde om det.

Efter att ha återhämtat sig återvände US 8th Air Force till Schweinfurt 14 oktober 1943. Och resultatet blev det samma. Den här gången förlorades hela 66 plan eller 22% av styrkan. Drömmen bleknade… Andra uppdrag långt in i Tyskland utan jakteskort vid samma tid drog också på sig oacceptabelt höga förluster. Det var i o m detta tydligt att taktiken måste läggas om, att det tyska luftförsvaret fortfarande kunde bita ifrån sig med kraft och att det skulle krävas en ny generation amerikanska jaktplan, med lång räckvidd. Det skulle visa sig att det inte gick att bomba Tyskland till underkastelse med konventionella vapen. Kanske hade atombomberna kunnat ändra på den saken, men lyckligtvis gick det aldrig så långt.

Som bekant genomfördes den stora landstigningen i Normande i juni 1944 och de allierade styrkorna fick utkämpa ett konventionella fälttåg i Europa på vägen mot den slutliga segern över Nazityskland i maj 1945.

Hur gick det då för löjtnant Frost och major Galland?

Löjtnant Edwin Frost överlevde det fruktansvärda uppdraget till Schweinfurt 17 augusti 1943. Den 8 oktober 1943 var Edwin Frost och bombfällaren Black uppe igen, men den här gången klarade de sig inte hem. Deras B-17 sköts ned på väg mot Bremen. Robert Black stupade, men Frost klarade sig och hamnade i fångläger, Stalag Luft III. Edwin Frost överlevde kriget och återvände sedan hem till USA.

Major Wilhelm-Ferdinand Galland, däremot, försvann när de amerikanska jaktplanen anföll. Ingen såg vad som hände honom. Det var en svår chock och stor sorg för eskadern att förlora en av sina inte bara bästa utan dessutom allra mest omtyckta ledare. Galland var en ”kändis” och respekterad motståndare även på den allierade sidan. Tyskarna provade till och med den ovanliga åtgärden att fråga över den öppna frekvensen på radion om de allierade visste något. Vad hade egentligen hänt?

Efter två månader fick man svar. Då återfanns ”Wutz” Gallands kropp på fyra meters djup i resterna av den sönderskjutna FW-190:an som störtat i sank mark i Hees-Vlijtingen i Belgien 5 km väster om holländska Maastricht. Major Galland hade flugit först i sin formering och det är därför helt naturligt att de amerikanska P47:orna först siktade på just honom. Uppdraget den 17 augusti mot de återvändande bombplanen från Schweinfurt blev hans sista. Ett av många meningslösa offer för en fruktansvärd regim och en förlorad sak. (Det var fyra bröder Galland som alla var piloter i kriget. Tre av dem flög i samma eskader, JG26; storebror Adolf var den mest kände, blev general och chef för tyska jaktflyget och överlevde, medan mellanbror ”Wutz” och lillebror Paul båda stupade i luftstrid. Äldste bror Fritz flög i ett spaningsförband och överlevde även han kriget.)


”Wutz” Galland sommaren 1943, han blev 28 år gammal

De överlevande piloterna och besättningsmännen skulle aldrig glömma den 17 augusti 1943. Minnena och sviterna av upplevelserna skulle komma att stanna hos dem för resten av deras liv. Jag låter en av de amerikanska besättningsmännen få sista ordet:

”By the time of the Schweinfurt-Regensburg mission I had been in combat several times and was a seasoned war veteran. I had turned 23 and matured far beyond my age. The memories never go away… I have visited my old airfield several times. The silcence is deafening and the tears uncontrollable”

Källor:
Caldwell, Donald: ”The JG26 War Diary”, 1992
Middlebrook, Martin: ”The Schweinfurt-Regensburg mission”, 1983
Smedberg, Marco: ”Om luftkriget”, 1998

381st Bomb Groups officiella webbsida:
http://www.381st.org/Home/tabid/114/Default.aspx

US 8th Air Force, hemsida:
http://mighty8thaf.preller.us/

Jagdgeschwader 26 officiella webbsida:
http://www.lesbutler.ip3.co.uk/jg26/schlageter.htm

Wilhelm-Ferdinand Galland, webbsida:
http://www.luftwaffe.cz/gallandw.html

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: