Arkiv för oktober, 2008

The Creeps återuppstår på Berns på fredag…

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , on 28 oktober, 2008 by japetus

… och jag missar det hela! Förjävligt!

Det hade verkligen varit kul att åter få se ett av Sverige bästa liverockband genom tiderna. Det är å andra sidan få svenska rockband jag haft glädjen, och faktiskt även i viss mån äran, att se så många gånger live. Från den allra första gången på Ritz 88 fram till sista gången på Gino ’97. Däremellan kom det ett antal klubb- och festivalspelningar. Ja de var ju i själva verket några av mina allra största musikaliska favoriter under de här åren. De år då jag sprang på konserter, klubbar och festivaler som allra mest…

Bakgrund:
1980 bildade Robert Jelinek, Anders Johansson och Patrick ”Putte” Olsson punktrion Pillepops i Älmhult, Småland. Namnbytet till The Creeps kom 1983 och bandet utvecklades från punk till ett melodiöst och ösigt garagerockband med starka 60-talsinfluenser. (Garagerock – denna härliga genre som var så stor på festivalscenerna under de åren i mitten och slutet av 80-talet.) 1985 tillkom Hasse Ingemansson på orgel och så var den kanske mest typiska The Creeps-ingrediensen på plats – hammondorgeln!

Första skivan ”Enjoy the Creeps” (1986) gav bandet möjlighet att komma ut och spela på rockklubbar i Europa. Andra plattan ”Now dig this” (1988) förstärkte den framgången och etablerade bandet som ett av Sveriges bästa liveband. Oj vad det snackades om The Creeps. Det var vid den här perioden, 1988, jag äntligen kom iväg och såg dem live första gången och det skedde naturligtvis på anrika och ack så saknade rockklubben Ritz vid Medborgarplatsen i Stockholm.

The Creeps stora publika genombrott kom med tredje skivan ”Blue tomato” 1990. Då hände nånting, eller det var kanske då det började hända, att den här typen av icke mainstreamrock plötsligt blev jättestor kommersiellt och bandets antimode plötsligt blev högsta mode och, förstås, singeln ”Ooh – I like it!” med de starka stilbildande färgerna en stor hit. Inte minst på MTV. Eller snarare framförallt just där.


Robert Jelinek med sin Gibson ”Les Paul”

Men bandet kunde, eller ville, inte följa upp den stora framgången 1990. Uppföljarplattan ”Seriouslessness”  kom därför först 1993. Det var istället andra band som red vidare och kapitaliserade på den våg som Creeps dragit igång, framförallt ”Atomic Swing” som det i o f s egentligen inte är nåt fel på, men som jag själv ändå upplevde som renommésnyltande hajpare då de gjorde stor succé med The Creeps ”grej” i hiten ”Stone me into the groove” 1992. Plötsligt gick det inte att slå på TVn eller gå på en rockklubb utan att ”Atomic Swing” syntes. (Ja det här är litet samma fenomen som jag upplever och känner inför konstellationerna Iggy Pop – Billy Idol och Eggstone – The Cardigans. Men mer om det fenomenet i en senare blogg.)

Nu är ”Seriouslessness” en alldeles utmärkt rockplatta och konserterna på Gino jag såg med The Creeps 1996-1997 visade verkligen hur grymt bra de fortfarande var på scen. Det var verkligen ett j-la drag. Sista plattan ”Mr Freedom now” (1996) var nån sorts antiplatta som inte var gjord för att sälja. Herrarna hade deklarerat att de inte ville bli några rockgubbar så de la följdriktigt av strax efter 30.

Men nu fredag 31 okt återförenas de alltså för en spelning på Berns i Stockholm. Det blir spelningar i Göteborg 30/10 och Malmö 1/11 också, men mer än så blir det inte. Så om du har möjlighet, gå och se dem! De har en helt fantastisk magi live! Den måste, som det heter, upplevas för att kunna förstås…

Så gå och se The Creeps nu när chansen finns; skriv sen här och berätta för mig om hur bra det var!

Aftonbladet berättar om konserten:
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article3279275.ab

Läs också gärna Stefan Stenudds trevliga intervju med Creeps från februari 1990, Stenudd var rockskribent på DN 88-92 och gjorde bl a den här artikeln om Creeps när bandet precis stod på gränsen till det stora publika genombrottet…
http://www.stenudd.se/rockmusik/creeps-intervju.htm


Nej jag vill inte lägga upp sönderspelade ”Ooh I like it!” här utan lyckas efter visst letande på YouTube hitta fantastiska ”Don’t go away” från 1988. Trots den här bisarra och ofokuserade upptagningen med diverse falsk stämsång från fotografens sida går det inte att undgå att det är och förblir en grym låt!

Och jag kan nu även bidra med den här enkelt lekfulla, sköna och litet Beatles-inspirerade promo-videon från 1988 med just ”Don’t go away”:

Liljeholmens ensammaste man

Posted in Vardagligt on 27 oktober, 2008 by japetus

På kvällarna, framförallt på helgerna, i skymningen nu i slutet av oktober sveper stora flockar av svarta kajor in mellan husen i Nybohov. Jag brukar kunna få se dem landa på de höga punkthusen här runtomkring där jag bor. De rör sig likt mörka moln som strömmar mellan hustaken. Det är som om flocken inte riktigt kan komma till ro nånstans. De finns något otåligt över hela sceneriet. För när de sista kajorna har landat på ett ställe börjar de första redan lyfta för att hitta nästa plats att vila på. Så håller det på.

I år har de hittat ett nytt ställe att trivas i. Den högsta kranen här i bygget som tronar över Liljeholmen. De svarta fåglarna strömmar in och slår sig ned i långa, långa rader längs med den overkligt långa horisontella gula kranarmen.  Det är ett vackert och suggestivt skådespel.


En kraftigt högupplöst bild som det går att titta mycket närmare på

Och då och då tänker jag på honom, han som väl kan sägas vara Liljeholmens ensammaste man. Kranföraren där uppe i den högsta kranen. Ett märkligt jobb, att sitta där högt uppe för sig själv hela dagarna.

Vilket fick mig att associera till nåt så totalt bortglömt som gamla mystiska symfonirockarna Klaatu och deras pekoral ”So said the lighthouse keeper”:

”I am the very loneliest of creatures in the Universe…”

Existentiellt, del 1

Posted in Fundersamt, Vardagligt on 26 oktober, 2008 by japetus

Plats: Nybohovs Hissbana
Tid: Söndag 26 okt kl 15.05

En kraftigt berusad man i 60-årsåldern står och svajar i Hissbanan som just ska starta på sin väg upp mot Nybohovstorget.

”Oj, oj, oj…
Den som förstod sig på livets game ändå…
Oj, oj, oj…”

Sällan har jag hört det existentiella grundproblemet så kristallklart formulerat. Fortsättning följer… I bästa fall.

”Även fast”

Posted in Personlig kommentar on 25 oktober, 2008 by japetus

Nej! Det heter ”trots att” eller möjligen ”även om”. Så är det, och hör sen!

Saxofonmarodören i Flemingsberg

Posted in musik, Vardagligt on 24 oktober, 2008 by japetus

Jag ökar på stegen och tittar ned. Jag vill inte ha med honom att göra. Han ska alltid hälsa uppfordrande och påträngande på mig. Varför gör han det? Av alla tusentals människor som strömmar förbi honom där han sitter och tutar i sin saxofon vid Flemingsbergs pendeltågsstation har han valt ut mig. Vad har jag gjort mig skyldig till för brott för att få detta straff?!

Grejen är den att han inte är bra. Nej han spelar faktiskt inte bra. Och han spelar hela tiden samma korta enerverande trudelutter; några takter från ”Habaneran” ur Carmen, litet ur filmmusiken till Gudfadern och så en snutt ur ”Petite Fleur” jag minns från svenska filmklassikern ”Saxofonhallicken”. Iförd nån märklig grön pälsmössa i fuskpäls sitter han där och tutar. Nej jag har inte tittar nära så jag är egentligen inte säker på om det är fuskmaterial. Det är nåt jag bara intuitivt vet. Vad jag också vet är att han inte spelar bra. Jag har spelat själv och framför allt hört andra spela som verkligen är bra.

Poängen är inte den att man måste vara Sidney Bechet eller David Sanborn för att få sitta vid Flemingsbergs pendeltågsstation och tuta i saxofon. Poängen är den att man måste respektera att inte alla har lust att stanna och lyssna och hiva pengar i skålen. Och eftersom han inte är bra har jag ingen lust att slänga pengar till honom. Jag tittar åt ett annat håll och går förbi. Och så hör jag hur han ropar åt mig. Olustigt. Och smått irriterande. De som känner mig väl vet att jag har en förmåga att hamna i situationer där jag konfronteras med personer jag inte vill träffa. Säkert för att jag medvetet undviker dem. Och envist fortsätter jag med min envetna undvikarstrategi.

När jag varit nere i Pressbyrån och köpt frimärken och lagt mina kort på brevlådan måste jag gå tillbaka förbi honom igen. Där sitter han och glor och tutar då och då i sin lur. Jag får en märklig association till Kalle Sändares toktutande i saxofonen (frid över hans minne!). Jag går förbi och jag har ingen lust att lägga några pengar. Har det plötsligt blivit obligatoriskt? Och så hälsar han igen med ett stort flin. Är det nån form av skuldbombning månne?

Nu j-lar! Jag stannar upp framför honom och presterar en djup hovbugning med sirliga viftande överdrivna gester och hälsar tillbaka. Vi ser helt säkert ut som pajasar båda två nu. Särskilt jag. Kanske får jag vara ifred nu?

Såja, då rundar vi av med litet skön, smörig David Sanborn-sax här…

Dubbel inplastning nära

Posted in Vardagligt on 17 oktober, 2008 by japetus

När jag kom hem sent igår på torsdagskvällen hade det hänt nåt märkligt. Det såg ut som att det satt galler framför vardagsrumsfönstret…

Byggställningen på baksidan av huset hade nått hela vägen upp till mina fönster. Plasten sitter inte där än, men ställningen är på plats. Jag hade hoppats att de skulle göra klart på framsidan innan de plastade in även baksidan. Dubbel inplastning är inte något jag ser fram emot.

Min lägenhet lever väldigt mycket på utsikten in mot stan. Stänger man av den fullständigt börjar det likna den gamla i Kransen, ja eller som en extrem version av den. Ingen utsikt, fullständig insyn. Och här finns inga persienner att dra ned. Det känns som att bo i ett akvarium här nu. Jag har utvecklat en stark sympati för akvariefiskar.

Å andra sidan ser jag väldigt mycket fram emot att få en uppfräschad fasad, ny balkong och förhoppningsvis även en ny och betydligt angenämare färg på fasaden. Men det beror ju hur det går med överklagandet av vårt bygglov… En ”skönande” boende i grannföreningen har ju överklagat vårt bygglov att efter 45 gråa år på Nybohov få måla om fasaden (känd som ”Berlinmuren” i folkmun, i en varmare) rödbrun nyans. En nyans som godkänts av en arkitekt som var med och ritade husen en gång. Det var en av de färger man ursprungligen valde mellan.

Så har jag otur får föreningen måla om fasaden en gång till när den nuvarande renoveringen väl är klar. Hmmm… Det skulle jag tycka var olyckligt – och onödigt. Ett skrämmande exempel på extremt minoritetsvälde. Mer om detta en annan gång.

Lugnare nu i nya Liljeholmen Centrum – kranarnas förlovade land

Posted in Vardagligt on 13 oktober, 2008 by japetus

Det är lugnare här nu kring Liljeholmen, mycket lugnare än förra hösten och vintern. Då skrev jag ett par riktigt vassa bloggar om hur stökig och jobbig hela upplevelsen att bo här kändes.

Nu är sprängningarna äntligen över. Borrandet, geggandet och de jättelika lastbilarna som körde undan sprängstenen i parti och minut är borta. Nu byggs det. Eller snarare, nu kranas det. Och vi snackar inte ur bag-in-box…

Nu har kranarna tagit över och den här fasen av byggandet är mer angenäm. Byggelementen lyfts in en efter en och saktar växer de gråa betongfundament fram som ska bli det nya Liljeholmen Centrum. Det finns nu inte mindre 8 mer eller mindre gigantiska kranar runt ”riksgropen” här nedanför mitt fönster.

En efter en har de rest sina profiler mot stadssiluetten. Jag undrar ibland över hur det egentligen går till att bygga ihop en sån där bauta-kran. Det ser ut som en meccano-byggsats i supersize.

Kolla in den här första bilden så får ni en uppfattning om hur gigantisk den största, gula, kranen är.

Och där uppe stod två män helt befriade från höjdrädsla, inga säkringslinor tycktes de ha, huuuu… Hur gick detta till? Hade de knaprat i sig en näve Rohypnol och rundat av med ett par järn innan de tog den lilla specialbyggda hissen upp i kranen?

Ja kolla in här hur motvikterna till kranen lyfts upp och hängs på en efter en. Klickar ni på bilderna får ni se dem i betydligt större format. Det är galet högt uppe, galet högt. Det här är samma typ av bauta-kran som jag hoppade bungy från. Sinnessjukt högt. Men utsikten måste å andra sidan vara fullkomligt bedövande grandios, över hela stan. Helt klart, detta är män som icke veta vad höjdrädsla är!

Och det tycks mig paradoxalt. För att bygga en sådan här kran i 50 – 70 metersklassen verkar det behövas en något större kran för att lyfta upp de stora byggdelarna. En del av dem ser ut att vara enormt stora och tunga. Hur går det till? Kranen intill verkar inte kunna lyfta så stora delar. Ett mysterium…