I skymningen vid Kyrksjön i Bromma

Jo det var en sak till jag ville berätta…

Jag upplevde något stämningsfullt, fint och faktiskt en aning kusligt i fredags. Det hände sig efter att jag klivit av pendeltåget vid Karlberg och konstaterat att jag just läst ut den kanske längsta bokserie jag nånsin kommer läsa, Stephen Kings ”The Dark Tower”. Hursomhelst, jag tog tunnelbanans gröna linje från St Eriksplan mot Bromma för jag skulle på middag till vännen F som bor i Ängby.

Det är en bit att åka längs Gröna Linjen. Uppe på Tranebergsbron tittade jag som vanligt ned mot Svartviksvägen och huset vid småbåtshamnen där jag bodde ’95-’96. Fint! Jag satt där och fredagsmyste och funderade på vilken väg jag skulle välja när jag kom fram. ”Kliv av vid Ängbyplan och följ Vultejusvägen… osv”, var instruktionen från den välorganiserade F. Men nu hade jag kommit att åka med ett tåg som stannade vid stationen innan, Åkeshov. Så där stod jag så på den öppna perrongen när skymningen började falla.

Varför vänta in ett nytt tåg, jag kunde ju gå härifrån också. Hmmm… Det verkade vara en spännande väg att gå vägen förbi Kyrksjön i Bromma genom Kyrksjölötens naturreservat, kanske blev det litet längre? Men jag såg på kartan vid Åkeshovs station att det gick flera gångvägar längs sjön. Här hade jag ju dessutom inte varit tidigare. Jag mindes ändå svagt att jag läst om det nånstans, men var? Det här verkade litet vardagsspännande…

Jag skyndande mig genom tunneln under den stora Bergslagsvägen, genade över Nya Elementars skolgård och var sedan snabbt vid skogsbrynet. Det såg ut som fin lövskog framför mig. Klockan var runt 18 och det började skymma mer och mer. Jag fick syn på ett elljusspår och följde det. Så befann jag mig plötsligt i ett av mina små vardagsäventyr. Det visade sig vara en mycket vacker plats med rikt fågelliv och en särskild ro trots att det ligger så inklämt mellan stora trafikleder.

Och här på den vackra naturstigen i Kyrksjölötens naturreservat vandrar jag i skymningen fram med fallande höstlöv i luften omkring och många fler på marken. Det är höst. Väldigt mycket höst. Det är helt folktomt. Jag är för mig själv. Det var alldeles bedövande stämningsfullt och vackert,  litet samma känsla som lövskogen vid Ölands södra udde där jag varit på en liknande promenad tio år tidigare. Stämningen var smått magisk vid båda tillfällena och kanske en liten gnutta kuslig. Det kändes som att det hade varit den mest naturliga sak i världen om Legolas, Gandalf eller Aragorn plötsligt kommit gående eller ridande mot mig på stigen, en vit alvhäst med svagt klingande bjällror i skumrasket…

Dem fick jag nu tyvärr inte se, men väl en troligen bloddopad übermodig pensionär som höstbadade i det alltmer tilltagande höstmörkret på en brygga jag passerade. Jag stannade till, kollade till höger, och mycket riktigt, det var en gubbe som stod där ute med handduk. Otroligt! Jag ökade stegen och kom till slut ut ur lövskogen vid Vultejusvägen efter att ha gått längs Kyrksjöns södra sida.

Badbryggan kyrksjön Bromma
Badbryggan vid Kyrksjön i Bromma

Och då i lyktskenet när jag såg vägskylten kom jag ihåg det, Vultejusvägen. Plötsligt mindes jag den gamla spökhistoria ur Åke Ohlmarks ”Övernaturligt” (med fantastiska illustrationer av Hans Arnold), ”Prosten Vultejus klocka”, som jag en gång läst… Den gamle prosten Vultejus hade vankat fram längs Kyrksjöns strand i mars 1700, djupt oroad över nyheterna om att tre länder, Ryssland, Polen och Danmark, slutit ett lömskt anfallsförbund och förklarat Sverige krig; de tyckte sig ha en bra chans att slå till mot det instabila stormaktsbygget och dess unge oprövade kung, Karl XII.


Prosten Vultejus klocka (klicka för mycket större bild)

Den gamle prästen Vultejus var, med rätta, djupt oroad över situationen och satt med sitt stora tickande ur på en tuva vid strandkanten och suckade och stånkade och ojade sig. 61 års ålder var en hög ålder för en 1600-talsman. Det var också där i skymningen vid Kyrksjöns strand han fick den hjärtattack som ändade hans liv. Jag ryste till litet i oktoberrusket när jag mindes sammanhanget och skyndade mig den sista biten hem till F och en trevlig väntande middag med vännerna.

PS: Hans Arnolds (1925- ) hemsida:
http://www.hansarnold.se/

PPS: Det var Åke Ohlmarks (1911-1984) som gjorde den första svenska översättningen av ”Sagan om Ringen” i slutet av 60-talet. Ohlmarks fick kritik för att han gjorde en ganska självständig översättning som ansågs ligga ganska långt från originalet. Det kommenterades också om många rena slarvfel. Det kan ha haft att göra med att Ohlmarks var otroligt produktiv. Han jobbade snabbt.

Det har också gjorts en ny översättning av ”Sagan om Ringen” till svenska, men jag måste säga att jag fortfarande tycker att Ohlmarks översättning är den bättre. Jag tycker han har en fantastisk förmåga att hitta en känsla i språket och i egen- och ortsnamn, inte minst är poesin och sångerna mycket väl översatta. Heja Ohlmarks! Du var bra!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: