Liljeholmens ensammaste man

På kvällarna, framförallt på helgerna, i skymningen nu i slutet av oktober sveper stora flockar av svarta kajor in mellan husen i Nybohov. Jag brukar kunna få se dem landa på de höga punkthusen här runtomkring där jag bor. De rör sig likt mörka moln som strömmar mellan hustaken. Det är som om flocken inte riktigt kan komma till ro nånstans. De finns något otåligt över hela sceneriet. För när de sista kajorna har landat på ett ställe börjar de första redan lyfta för att hitta nästa plats att vila på. Så håller det på.

I år har de hittat ett nytt ställe att trivas i. Den högsta kranen här i bygget som tronar över Liljeholmen. De svarta fåglarna strömmar in och slår sig ned i långa, långa rader längs med den overkligt långa horisontella gula kranarmen.  Det är ett vackert och suggestivt skådespel.


En kraftigt högupplöst bild som det går att titta mycket närmare på

Och då och då tänker jag på honom, han som väl kan sägas vara Liljeholmens ensammaste man. Kranföraren där uppe i den högsta kranen. Ett märkligt jobb, att sitta där högt uppe för sig själv hela dagarna.

Vilket fick mig att associera till nåt så totalt bortglömt som gamla mystiska symfonirockarna Klaatu och deras pekoral ”So said the lighthouse keeper”:

”I am the very loneliest of creatures in the Universe…”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: