”Om inte om varit”, Gustav II Adolf på Streiff i dimman vid Lützen 6 november 1632

Dagens datum, 6 november, är så historiskt att det är omöjligt för mig att inte skriva om det. Jag missade chansen förra året, men det händer inte i år. Ni vet hur det brukar vara i min blogg. Då och då öppnar sig en reva i tidens väv…

Det är vid 11-tiden på förmiddagen den 6 november 1632 och de så omtalade dimmorna börjar lätta på Lützens slagfält i Sachsen, strax utanför Leipzig i Tyskland. Ett av de mest omtalade slagen i den svenska historien tar sin början.

I ledningen för den protestantiska förenade svensk-sachsiska armén står den svenske kungen Gustav II Adolf. En historisk person som på liknande sätt, men inte lika starkt, som Karl XII värderats olika genom århundradena. I det tidiga 1900-talet fick ett tusental svenska elever svara på frågan om vilken man eller kvinna ur historien eller samtiden som de helst skulle vilja vara. Överlägsen vinnare bland både pojkar och flickor var Gustav II Adolf, hjältekonungen. Så var det då.

Annat skulle det bli senare när kungen utpekades som imperialist och krigshetsare. Men jag tycker det är olyckligt när man gör på det viset. Det blir så fel när människor värderas utifrån andra tiders normer. Historiska personer måste förstås utifrån den samtid de levde i, den historiska kontext de agerade i.

Den 6 november 1632 är kungen 38 år gammal. Gustav Adolf är den ledande gestalten i den protestantiska frihetskampen mot den katolske kejsaren i Wien. Gustav är en begåvad, driven och handlingskraftig man som tagit vid där danskarna misslyckats i sina försök att stoppa de kejserliga arméerna. God hjälp i utformandet av politiken har han av sin extremt kompetente rikskansler Axel Oxenstierna. Dessa två bildar ett sällsynt framgångsrikt och drivet radarpar i uppbyggandet av de svenska stormaktsambitionerna. Det svenska skedet i det som kommit att kallas det 30-åriga kriget inleds när kungen i juni 1630 landstiger på den tyska nordkusten. Kungen vinner också snart en stor seger vid Breitenfeld 1631 och har nu initiativet.


Gustav Adolf själv (1594-1632)

Ett år och mycket manövrerande senare står arméerna åter mot varandra. Vid Lützen… Och alla svenska läsare vet omedelbart vad som skall följa, för detta har alla hört och läst om.  Året 1632, platsen Lützen och personen Gustav II Adolf har vi fått inbankade i skolan.

Slaget böljar fram och tillbaka. Vid lunchtid sviktar den svenska linjen i centern och kungen som befinner sig på högra flygeln bestämmer sig för att ta ett personligt initiativ och, så att säga, styra upp situationen. Det var inget ovanligt, han hade gjort sådant tidigare. Han hade tagit sådana risker tidigare. Kungen beslöt att ingripa med kavalleri för att lätta på trycket för de svenska infanteristerna i centern. Med ett litet följe rider kungen fram längs med den svenska linjen mot centern. Där hittar han Smålands- och Östgöta ryttare som i viss förvirring efter att ha förlorat sina befäl dragit sig tillbaka över landsvägen, precis bakom stridslinjen.

Smålänningarnas chef överste Fredrik Stenbock är sårad (han hade fått en muskötkula i foten) och östgötarnas chef major Lennart Nilsson Bååt har stupat när han lett sina kavallerister i det första anfallet. Kungen tar nu själv befälet över dessa två kavalleriregementen och leder dem tillbaka över landsvägen mot fienden. Passagen där de tog sig över landsvägen var smal och de var därför tvungna att ta sig över i marschordning. Smålänningarna kommer över först och kungen rider upp i spetsen för dem och manar på dem mot fienden innan östgötarna hunnit över. Kungen på sin vackra stridshäst Streiff och hans lilla följe tar sedan täten och rider fram till attack.

Det har ofta påpekats hur dumdristigt det här var av kungen, detta att själv störta fram i spetsen för ett av sina kavalleriförband. Men man måste komma ihåg att kungen var en produkt av sin tid. Det var en stor risk, men kungens plötsliga uppdykande i första linjen kunde också vara den gnista som avgjorde slaget. Gustav hade gjort en snabb bedömning av situationen och agerade på den.

Kungens häst Streiff är en mycket stark och snabb häst, en sådan förstklassig häst som en kung har tillgång till. Tillsammans med sitt närmaste följe kommer kungen därför före de småländska ryttarna. Det är dimmigt och krutröken ligger tung över slagfältet, Gustav Adolf är närsynt och uppfattar inte att han kommit före sina män. Plötsligt dundrar de rakt in i ett tungt kejserligt kavalleriförband som tidigare drivits tillbaka av svenskarna, men nu åter är på väg framåt igen, Götz kyrassiärer.


Hästen Streiff, oldenburgaren som kungen red vid Lützen, Streiff finns nu på Livrustkammaren i Stockholm

Nu är vi framme vid den kända tragiska scenen från den berömda romantiserade målningen som en och annan kanske minns från skolans historieböcker. Det är nu lyckan sviker den modige Gustav Adolf. Han är nu hastigt väldigt illa ute, omsvärmad av kejserliga ryttare och med sig har han nu bara ett fåtal män. De kämpar mot övermakten av fiender. Enligt vissa källor var kungens följeslagare bara fyra man; stallmästaren von der Schulenberg, kammarjunkaren Truchsess, den 18-årige pagen Leubelfing och livknekten, livvakten, Anders Jönsson. 


Historisk dramatik – Gustav II Adolf stupar vid Lützen, romantiserad bataljmålning av Carl Wahlbom 1855 (klicka för större bild)

Nu går det fort. En kula träffar kungen ovan vänster armbåge och krossar benpipan. Streiff träffas i manken, blir rädd och bångstyrig och är svår att styra. Gustav griper tömmen med höger hand, försöker få kontroll över Streiff men tappar då sin värja. Ett skott till smäller av och träffar kungen i ryggen under höger skulderblad. Efter en tidigare skottskada i slaget vid Dirschau kan kungen inte längre bära harnesk. Han bär ett älghudskyller, som en skinnjacka av älgskinn, som inte förmår stoppa kulan som slår in i hans högra lunga. Kungen är nu svårt sårad och sjunker samman i sadeln. Livknekten Jönsson försöker stötta den sårade kungen och skydda honom från kyrassiärernas hugg, kämpar desperat och tappert mot övermakten, men huggs själv ned och stupar. Gustav faller av hästen och blir liggande på marken, Streiff galopperar bort med tom och blodig sadel mot de svenska linjerna.

Den unge pagen Leubelfing har stannat vid Gustav Adolfs sida och försöker få upp honom på sin häst för att rädda honom, men det är svårt för Gustav är tung och har vid det här laget troligen tappat medvetandet. Leubelfing träffas, såras allvarligt och faller till marken han med. Kejserliga ryttare, som helt säkert inte förstår vem det är de funnit, skjuter den hjälplöse kungen genom huvudet på nära håll. Kungen hade varit mer värd levande än död för dem. Men det är så här kung Gustav Adolf nu möter döden på slagfältet och klockan är strax före 13.00 på dagen. Det är en skoningslös och brutal affär.

När kungens kropp senare togs om hand kunde apotekaren som balsamerade Gustav II Adolf räkna till fem skottskador, två huggsår, ett värjstick och en krossad benpipa i vänster överarm. En skoningslös och brutal affär som sagt.

Återigen, detta skedde den 6 november 1632; det är nu 376 år sedan. Gustav II Adolf var en del i ett historiskt skeende och spelade sin roll ända till slutet. Det hade inte behövt gå så här. Litet otur hade han här, men han hade haft tur ett par gånger tidigare å andra sidan. Kungen hade tagit många risker, kalkylerade risker.

Om inte om hade varit… Om inte Streiff varit så snabb, om sikten varit bättre, om Smålands ryttare hunnit med kunde de säkert med kungen mitt ibland dem ha drivit tillbaka kyrassiärerna. Gustav Adolf kunde ha överlevt och än en gång triumferat och segrat i striden. Han hade blivit hyllad för sitt briljanta initiativ. Men ödet ville annorlunda. För Gustav Adolfs del ville det sig inte bättre än så här den 6 november för idag 376 år sedan. Återigen, precis som i fallet med Karl XII; det här var ännu ett genreriktigt slut för en person som kungen. Men han sörjdes djupt av alla dem som sett honom som protestanternas befriare i kampen mot den mäktige katolske kejsaren.

Men Streiff då… Hur gick det för honom? Han klarade sig genom slagets hemskheter, tog sig tillbaka till de svenska linjerna där han plåstrades om. Streiff var en oldenburgare, en hästras som ansågs vara kraftig och stark. Och Streiff var med i sorgetåget med Gustav Adolfs balsamerade kropp genom Norra Tyskland. Som mest deltog över tusen personer och lika många hästar.

Streiff dog i Wolgast 1633. Efter Streiffs död konserverades huden och monterades på en trästomme.  Streiff har sedan stått utställd sedan 1600-talet. Han är ett av de mest kända föremålen i Livrustkammaren och är avbildad i museets logotyp.

Om Streiff sörjde sin berömde ryttare vet vi inte. Men vi vet att den som sörjde kungen allra mest och på ett mycket personligt sätt, djupt och desperat, var Gustavs fru, drottning Maria Eleonora som blev närmast galen, sinnessjuk av sorg, men det är en annan historia…

5 svar to “”Om inte om varit”, Gustav II Adolf på Streiff i dimman vid Lützen 6 november 1632”

  1. Det var det jag visste…man kan dö av brustet hjärta… Vore kul att höra den historien berättas av dig också någon gång!

  2. Tomas Arendell Says:

    Hej jag heter Tomas Arendell jag skulle veta mer om
    livknekten Anders jönsson vart han är född och lite fakta
    om honom som pojke hette jag Tomas svennefiord att jag frågar är att jonas jönsson1797-1885 fick av petter jönsson motaga bettslet av streiff livknekten ANDERS JÖNSSON ÄR SLÄKT MED JONAS OCH PETTER JAG VILL VETA LITE MER OM Anders jönsson livknekt min pappa med 14 kusiner skänkte streiffs bettsel till livrustkammaren 25 oktober 2007 hoppas på svar TOMAS ARENDELL

    • Hej Tomas!
      Tack för din fråga! Så Streiffs betsel hade så att säga gått i arv i din familj sedan 1800-talet? Det var en fascinerande historia. Så fint av din far att han skänkte betslet till Livrustkammaren; det var verkligen rätt ställe för det att till slut hamna på, så fick det återförenas med Streiff som ju i uppstoppet skick finns där sedan länge…
      Jag önskar att jag kunde svara på din fråga. Det hade verkligen varit spännande. Jag har gjort många sökningar på nätet, googlat upprepade gånger, men hittar ingen mer information om Anders Jönsson. Men jag vet att det i de svenska kyrkböckerna inte ska vara ett problem att ”släktforska” sig tillbaka till 1600-talet. Om du vet var i Sverige som Petter och Jonas Jönsson kom ifrån så är det en ledtråd.

      Jag föreslår att du tar kontakt med de verkligen proffsen inom området, Sveriges släktforskarförbund, så kommer de att kunna hjälpa dig rätt. Det är jag övertygad. om. Här ser du länken till deras hemsida där du hittar kontaktuppgifter:
      http://www.genealogi.se/forbund/

  3. Göran Wilhelmsson Says:

    Petter Jönsson var riksdagsman och bodde i Nässjö, hans staty står i Hembygdsparken i Nässjö, det var han som fixade järnvägsknuten till Nässjö

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: