Tack (Agnetha Fältskog) för en underbar vanlig dag!

Hade den trevliga upplevelsen att vinna pris i en tävling på Passagen häromveckan. Jag vann Carl Magnus Palms utmärkta Abba-biografi ”ABBA the story – berättelsen om supergruppen. Har börjat läsa i den och fascineras över hur mycket gamla fragment som bubblar upp från djupet ur minnets brunn. Jag var 6 år när Abba vann i Brighton i maj 1974, en helfrälst fan av dem, och det är just de där tidiga Abba-åren i mitten av 70-talet som visat sig rymma så mycket mer än jag trodde jag mindes.

Har haft en riktigt bra måndag. Valde att flexa ut tidigt från jobbet idag och har gjort ärenden på stan, städat hemma och t o m bakat. När jag gick från jobbet lät t o m ”saxofonmarodören” bra och solen stod lågt som en gigantisk scenstrålkastare och färgade hela Flemingsberg i ett särskilt magiskt gyllene ljus. Jag hittade vad jag letade efter, bl a den där speciella lilla halogenspotten som saknats i ljusarmaturen i vardagsrummet i månader, den som varit så svår att hitta.

Som ni hör har det varit en alldeles fantastiskt fin måndag och här har vi nu kopplingen till inledningen om Abba. Agnetha Fältskog gjorde en del små musikaliska pärlor under sin solokarriär på 70-talet. Såna jag minns från helgerna hemma för länge sen med svensktoppen i radion och legobitarna på golvet framför mig. Musikminnen kan för mig vara lika starka som doft- och smakminnen, som ju sägs vara de starkaste minnesbärarna. Så hade jag varit Marcel Proust hade detta varit en riktig upplevelse av den där berömda madeleinekakan. Den låt jag själv nu lyssnat  på som fått minnena att bubbla upp är den av Agnethas låtar jag minns att jag tyckte bäst om; en låt som kunde varit ett soundtrack till den här dagen.

Troligen hade väl Agnetha själv haft en liknande upplevelse när hon skrev denna chosefria enkla, positiva och genuint goda lilla låt. Den har en gulligt naiv charm som jag verkligen älskar. Dessutom en låt som väldigt praktiskt sätter fingret på frågan om vilket perspektiv vi väljer i livet, ser vi det halvfulla eller det halvtomma glaset? Det kan kännas befriande att få höra ett så positivt budskap i dessa kristider. Det är ju dessutom så mycket enklare att anamma en gnällig neggo-attityd. Men icke Agnetha.

Det här är dessutom en låt som A och jag pratat litet om; hon visade sig också ha fina minnen till den. Den ska vi lyssna på tillsammans ikväll. Ett stycke rent, fint och harmoniskt 70-tal precis så som det kändes för sjuåringen på vardagsrumsgolvet 1975 när låten kom…


Agnetha Fältskog ur ett klipp med ovanligt bra ljudkvalitet från SvT, låten ”Tack för en underbar, vanlig dag” från LPn ”Elva kvinnor i ett hus”, 1975.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: