Om det osvenska, Tullamore Dew och ”Paris, Texas”

Diskussionen om människors avstängdhet här i Stockholm fortsätter. ”Stockholmssyndromet” har jag bl a sett det kallas, kanske främst av människor som inte bor här i stan. Det är ju ett allmänt känt fenomen/fördom att stockholmare är tillknäppta, skygga, svarar inte på tilltal och t o m dryga, etc.

Vad kan det vara som gör att vi i det här landet, den här staden inte så gärna vill småprata med främlingar? Att vi inte svarar på tilltal. Att vi är tillknäppta, tittar ned och istället går runt i våra egna bubblor. Och att detta tydligen är ett typiskt svenskt drag. Eller ett typiskt stockholmskt drag? Jag undrar jag…

Detta kan förstås bero på många saker. Själv vet jag att jag ibland helt enkelt inte orkar ta in fler intryck. Jag är trött, kanske på väg hem från jobbet och det vimlar av människor omkring mig. Då sluter jag mig i min bubbla, orkar inte ta in alla intryck. Om nån skulle hälsa på mig är det självklart att jag svarar, men jag skulle i det läget inte inleda nån konversation. Det beror då inte på att jag är en surpuppa eller generellt sett negativ människa. Det beror helt enkelt på att jag är trött.

Om jag är piggare kan jag däremot själv gärna småprata med folk och jag har blivit bättre på det med åren. Det handlar förstås i grund och botten om rädslor. Rädslan att störa andra människor, besvära dem när de kanske vill vara ifred. Rädslan för att verka konstig och skicka fel signaler genom att börja snacka med fel person vid fel tillfälle. Och så är det kanske också fråga om ett möjligen typiskt svenskt drag, att vara litet försiktig, litet lagom, inte för påträngande. Litet reserverad. Om detta trots allt bara är fördomar eller inte har jag inte vetenskapligt underlag att svara på. Det får sociologer eller folklivsforskare svara på.

Men ett känt fenomen som bryter tystnaden i Sverige är… Ja vadå? Alkohol förstås. På Centralbadet idag stod jag vid mitt skåp och torkade mig efter dagens träningspass och simtur. Vad händer? Jo en medelålders man, kanske 5-10 år äldre än jag, kommer instörtande och upptäcker att han har skåpet alldeles intill mig. Det är en klassiker som kan hanteras på olika sätt. ”Ursäkta mig” sa han. ”Välkommen!”, sa jag.

Min trevliga inställning betalade sig snabbt. Snart hade han halat fram en ”Tullamore Dew”, irländsk whisky, och ville bjuda mig på en hutt. Det är ju lördag idag och han skulle värma efter badet inför nån fest. Jag var på vippen att tacka nej, men tänkte, ”nej nu ska jag inte vara så försiktigt och avvisande svensk”. Så jag tog mig en hutt. Det var längesen jag drack whisky nu. Tullamore Dew är mild och ganska lättdrucken. Vårt samtal kom snabbt igång. Det var väldigt trevligt och ”osvenskt”.

Osvenskt är ju ett ord vi gärna använder när vi vill beskriva nåt som är förvånansvärt trevligt. Ganska märkligt egentligen och helt väsenskilt från många andra länder, särskilt USA… ”Unamerican” är förstås ett väldigt negativt ord i amerikanska språket. Då är man kraftigt suspekt. Är man ”osvensk” i Sverige är man trevlig, generös och social.

Apopå USA så sitter jag nu själv och skriver detta med det suggestiva soundtracket från Wim Wenders ”Paris, Texas” i bakgrunden denna tidiga lördagkväll. Filmen gick på SvT tidigare i veckan och jag påmindes om det underbart vackra soundtracket av Ry Cooder. Bilderna när Harry Dean Stanton försvinner in i det mäktiga amerikanska ökenlandskapet till tonerna av Cooders akustiska gitarr är fullkomligt klassiska. Ett bra exempel på  ”osvenska” bilder där det osvenska inte är någon nedvärdering av oss själva.


Ry Cooders och Wim Wenders: ”Paris/Texas”, 1984

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: