Om tystnaden efter en 1916-års man…

Ni som följt min blogg kanske minns när jag skrev om grannen i våningen under? Den sportige och musikintresserade gamle gentlemannen av årgång 1916 som efter fyllda 90 brukade ha på TVn på hög volym om kvällarna. Han lyssnade ofta på musikprogram som ”Så ska det låta” och ”Dobidoo”. Och så på sport. Jättemycket sport. Något som inte störde mig ett dugg, något jag ansåg att han förtjänade efter sitt långa och på flera sätt uppoffrande och anspråkslösa liv, något som t o m kunde kännas litet mysigt. https://japetus.wordpress.com/2007/08/23/nagonstans-i-sverige/

Så har då den dag kommit då den gamle mannen flyttade ut. Det kändes mycket vemodigt. Jag hade förstått veckorna innan att han hade problem eftersom jag hörde att hemsamariterna ropade på honom på högtalartelefonen olika tider på dygnet. 

Det var en fin höstdag när jag såg att hans ytterdörr stod öppen och jag förstod att han höll på att flytta ut. Jag klev på, hälsade på dottern i 55-årsåldern som jag känner sedan tidigare, och fick mig sen en liten pratstund med den gamle. Han verkade till freds med flytten. Jag kunde se att det såg stökigt ut i lägenheten. Det är inte lätt att bli väldigt gammal med allt vad det innebär. Det var bra att han fick flytta ut.

När han kom ut ur porten, fortfarande 190 cm lång och rak och satte sig i bilen som sedan åkte iväg, stod jag där i mitt köksfönster och kände ett stort vemod. Nu skulle det bli tyst i våningen under. Kanske var det för att den gamle var en spegelbild av mig? Hur det en gång kan komma att bli för mig? Det som väntar. Det som är livets gång. Pulsen som går, klockorna som slår. Och en dag har tiden gått. Det blir lätt att stapla schablonartade uttryck i de här sammanhangen. Men det är ju precis detta det handlar om. Det existentiella grundproblemet att livet inte är beständigt.

Ja det har sannerligen blivit tystare i huset sen han flyttade iväg, särskilt på söndageftermiddagarna och de tidiga fredagkvällarna. Det fanns en trygghet i att höra hur TVn stod på där nere. Musiken som strömmade upp till mig. De många skratten från TV-publiken och jublet från sportpubliken. Det fanns en trygghet i att höra de gamla repriserna av ”Raskens” och ”Emil i Lönneberga”. Och det känns litet vemodigt nu när det blivit så tyst.

”Change is the only constant”, så är det. Och den här förändringen har berört mig på ett djupare plan. Antagligen därför att jag känt igen mig själv i den gamle. Att det kunde ha varit jag. Att det kan vara jag om många år. Antagligen därför att det är naturligt att tänka sådana här tankar när man inser att man är medelålders och har fyllt 40. Jag inser att jag är medelålders och har fyllt 40. Faktiskt nästan precis lika gammal som min granne var när han flyttade in i huset här.

Nu är det nog så att jag började tänka sådana här tankar redan när jag var 16-17 år. De existentiella funderingarna kom tidigt. Jag har också nån sorts känsla av ett ”expanderande nu”. Att jag egentligen är alla mina åldrar samtidigt. Att 16-åringen finns kvar där inom mig och att jag kan få kontakt med honom. Och 29-åringen. Lika väl som att jag på nåt sätt kan få kontakt med den 90-åring som kanske kommer att finnas om 50 år. Det är en väldigt speciell känsla. Och den aktualiserades av kontakterna med min nu avflyttade gamle granne.

PS: Det blir ändå en fin avslutning på denna vemodiga blogg. Flytten hade uppenbarligen gått bra. Dottern berättade för mig att hennes pappa trivdes så bra på det ålderdomshem han flyttat till. Det var så vacker natur runtomkring och så slapp han vara ensam och isolerad. Det var t o m så att flera av de många äldre damer som fanns där hade blivit så förtjusta i den stilige gamle gentlemannen. De uppvaktade honom och skämde bort honom på olika sätt och vis… Han längtade inte hem. Han hade fått det bättre i sitt nya hem. Och jag blev så glad när jag fick höra det.  Därför kände jag nu att det var dags att skriva den här bloggen som ändå fick ett vackert slut!

Annonser

Ett svar to “Om tystnaden efter en 1916-års man…”

  1. Jättekul att läsa något positivt om ålderdomshemmen. Det är ju inte konstigt om man oroas över att bli gammal när man ser kvällstidningarnas skräcklöpsedlar över äldrevården ibland. Men som alltid så finns det (minst) två sidor av samma mynt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: