Kalabaliken i Bender, Peter Froms Karl XII-trilogi nu komplett

Söndagmorgonen den 1 februari 1713 hände en av de märkligare sakerna i den svenska historien. I den lilla byn Warnitza utanför staden Bender i nuvarande Moldavien, då en del av det turkiska osmanska riket, hade Karl XII och ett femtiotal soldater, kockar och skrivare, förskansat sig i sitt läger. Utanför hade 10 000 tatarer och turkiska soldater gjort sig redo för att storma lägret och ta kungen tillfånga. Efter fyra år hade sultanen fått nog av sin envise och bångstyrige gäst.

Författaren Peter From har med ”Kalabaliken i Bender – Karl XII:s turkiska äventyr” fullbordat sin trilogi om Karl XII. Den första, ”Karl XII:s död – gåtans lösning” som kom 2005, uppskattade jag mycket och bloggade tidigare om här på kungens dödsdag 30 nov 2007.

För det är ju så. Karl XII är fortfarande i högsta grad en person som engagerar. Och fascinerar. Jag har nu läst Froms tredje bok med stort intresse. Det är verkligen ett fascinerande skeende From berättar om.

bender_ny2b-184x300

Efter det svåra nederlaget vid Poltava 1709 var situationen mycket dyster för den tidigare obesegrade kungen. Allt det han kämpat för, tidigare vunna resultat var nu på väg att rasa samman.  August II och tsar Peter I hotade Polen och de återstående svenska östersjöprovinserna, och Danmark rustade åter för krig. Ledda av Karl XII flydde en liten spillra av den svenska armén, 1 500 karolinska veteraner, söderut mot Turkiet. Resten av kungens en gång så stora styrka hade dött på slagfältet eller gått i rysk fångenskap i och med Lewenhaupts kapitulation vid Perevolotjna.

Med överlägsna ryska förband hack i hälarna nådde Karl XII och hans män efter sin strapatsrika och dramatiska flykt till slut säkerheten och fick asyl i den turkiska utposten Bender. Där  tog den svenske kungen upp sin kamp mot fienden – nu med diplomatin som främsta vapen. Karl XII försökte nämligen förmå sultanen att gå i krig mot Ryssland. Tillsammans skulle de besegra den ryske tsarens arméer.

Peter From berättar i sin bok om dessa inte så väl kända år i Karl XII:s annars så väldokumenterade liv, åren i Turkiet 1709-1714. From berättar på ett populärvetenskapligt och tillgängligt sätt utan att tyngas av notapparat. Och det är en fantastiskt spännande och gripande berättelse om gränslöst mod, lika gränslös envishet och stolthet. Vi får en livfull inblick i de dramatiska händelser som inträffade under dessa år och kulminerade med den berömda kalabaliken. 

Jag fascineras av tanken på hur omtumlande det måste ha varit för de svenskar som då för 300 år sedan hade kommit hela den långa vägen från Sverige ned till Svarta havet och det osmanska riket. Den kulturkrock, det kulturmöte som måste ha uppstått mellan de lutheranska karolinerna och de muslimska turkarna måste ha varit speciell. Jag tänker på allt det vackra och färgstarka som dessa svenskar fick se när de mötte en så annorlunda och rik kultur. Det gläder mig i alla fall att de uppenbarligen ändå lyckades ganska väl i umgänget. Det var ju först efter många år som sultanen ansåg att han måste göra sig kvitt kungen. Och de turkar som stormade kungens läger för idag 296 år sedan hade order att inte skada kungen utan gripa honom levande.

Det jag själv fascineras mest över är ändå kungen själv. Denne otroligt envise och osmidiga person som trots sina många misslyckanden och egentligen förtvivlade position hela tiden upprätthöll modet och aldrig tappade humöret. Det är egentligen helt otroligt att han inte förtvivlade långt tidigare utan med ett sådant lugn och med ett sådant mod helat tiden fann nya vägar att envetet driva sin politik vidare. Och han kom alldeles otroligt nära att lyckas. Och hade han gjort det hade hela den svenska historien blivit en annan.

Karl XII hade uppviglat den turkiske sultanen att förklara Ryssland krig och i början av juli 1711 hade också turkarna omringat den övermodige tsar Peter och hans ryska armé. Men ryssarna lyckades förhandla sig ur situationen. Turkarna var vankelmodiga och lät tsaren komma mycket billigt undan. Hur kunde detta hända?

Karl XII hade av storvesiren Mehmet pascha erbjudits att följa med den turkiska armén, men av ståndsmässigt stolta skäl hade han valt att tacka nej. Kungen var ju en suverän konung, enväldig. Inte kunde han följa med som nån sorts simpel volontär utan befälsrätt i en främmande armé som dessutom leddes av en underhuggare till sultanen. Så kungen tackade nej. Detta var troligen ett av de största misstagen han gjorde i hela det nordiska kriget.

Hade kungen funnits med den turkiske befälhavaren Mehmet pascha hade han troligen ändå med sin omvittnat starka vilja kunnat påverka situationen så att tsaren tagits till fånga och förts till sultanen. Hade detta hänt skulle historien ha tagit en annan väg. En för Sveriges del helt annan väg som jag inte vill spekulera i, men på grund av kungens bördsstolthet och envishet blev det, på gott och ont, inte så. När kungen väl efter en snabb ritt kom fram till platsen för att ”styra upp” situationen var saken redan avgjord. Troligen förstod kungen redan då vilken enastående möjlighet som här gått honom förbi och vad den kunde ha inneburit, men han behöll som vanligt det utvändiga lugnet även om hans ord till den velande turkiske paschan var skarpa och fulla av, får man anta, mödosamt dold besvikelse.

220px-axel_sparre_-_karl_den_xii_1682-1718_kung_av_sverige
Karl XII i Bender, målning av Axel Sparre 1715

Istället fortsatte nu intrigerna vid det turkiska hovet några år till och Karl XII:s många försök att uppvigla sultanen till fler fientligheter mot ryssarna. Det hela ledde då slutligen fram till de dramatiska händelser som inträffade för idag 296 år sedan i det svenska lägret utanför Bender då kungen efter många timmars dramatisk belägring och brutalt handgemäng på liv och död i sitt hus slutligen fångades in. Han snubblade till sist på sina sporrar när han tillsammans med sina sista kvarvarande soldater rusade ut från det sedan länge övertända Kungshuset. 

Efter läsning av Froms mycket spännande skildring av den våldsamma striden med de instormande turkarna blir det åter igen omöjligt att förstå hur kungen kunde klara sig. Att han helt enkelt inte strök med långt tidigare. Bara just den här dagen var full av fullkomligt livsfarliga episoder då Karl gång på gång var nära att dödas. Det framgår ju inte bara i den här boken, utan i många, många andra jag tidigare läst att kungen, om han levt idag, säkert skulle kunnat jobba extra som stuntman. Det personliga modet, tåligheten och självkontrollen var ofattbar. Så kallade också turkarna honom för Demirbasch, ”järnhuvudet”.

Kungen tog mycket stryk, fysiskt och psykiskt, men klagade aldrig. Han var helt enkelt övermänskligt hård. Ett resultat av arv och miljö får man anta. Han var en produkt av sin tid och den uppfostran han fått. Lägg därtill de personliga egenskaper han hade. Men ändå… Det är svårt att förstå hur han kunde klara sig genom de 18 år som hans dramatiska fälttåg varade. I och med Peter Froms intressanta och medryckande bok om kalabaliken i Bender kan vi nu på ett lättillgängligt sätt lära oss mer om de fascinerande åren i Turkiet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: