Arkiv för mars, 2009

Ritz Reunion Party – med tidsmaskinen tillbaka till 1987

Posted in musik with tags , , , , , , , , , on 22 mars, 2009 by japetus

Så hände det sig igår att kära gamla Ritz fick återuppstå för en kväll. Med tanke på att ursprungliga herrar DJs Micke Goulos och Peter Lindgren höll i spakarna kände jag mig trygg med att gå dit. Det här skulle säkert funka. Och konsert skulle det bli också, vad kunde man hoppas på? Det var 17 år sedan sist så nog kändes det speciellt. Mycket speciellt att sitta hemma igen en lördagkväll och dricka litet vin, lyssna på ”Ritz-musik” och sedan dra ut.

Och det var uppenbarligen många som tyckte det var en bra idé att gå dit. Alla biljetterna var slutsålda redan någon dag innan. Kul att intresset var så stort. Samtidigt synd om dem som försökte i dörren, men inte fick chansen.

Och så var jag plötsligt där inne igen. Det var som att ta en tripp med tidsmaskinen och kliva tillbaka i tiden rätt in i 1987. För det visade sig att det just var de som en gång hängde på Ritz som var där. Det var reunion. Och inte en massa kids, inte den vanliga yngre Debaser-publiken. En fascinerande känsla för mig att nu i ett sånt här sammanhang inte tillhöra den äldre klicken, utan snarare vara en av de yngre. Med tanke på att jag vare sig blivit fet, tappat håret eller blivit av med all kondis så kände jag mig ungdomlig ikväll. Ha ha! Inte så att det inte var drag på dansgolvet, för det var det verkligen. Det var tjockt med folk.

2009-03-21-22-ritz-reunion-party-0173
NagNagNag – this is what you want! Med den tidstypiska Keith Haring-inspirerade tecknade gubben…

Jag tycker de hade riggat det hela bra med känsla för både helhet och detaljer. Snyggt ljus och bra ljud och åtminstone en del av den klassiska RÖK som alltid tycktes vara närvarande på Ritz då förr. Här fanns också RITZ-planscher (This is what you want!) och den obetalbara RITZ-skylten satt uppe vid DJ-båset där Goulos och Lindgren värmde upp redan tidigt under kvällen. När jag såg RITZ-skylten vid DJ-båset pirrade det till. Det kändes att det var nåt speciellt på gång. Musiken på dansgolvet skulle visa sig komma att bli en värdig blandning av klubbarna NagNagNag och Zanzibar. Men framförallt var det ju konsert…

Det började med att Martin Rössel spelade på lilla scenen en trappa upp; en trevlig spelning för en litet mindre publik på lilla scenen. Här var det både nyskrivna låtar och äldre material. Jag satt och myste och njöt när jag fick höra fina ”My eyes” som jag var så förtjust i då när den kom 1987.  Covern på Talking Heads ”Heaven” var också väldigt fin. När det visade sig att den förtjusande körtjejen var Rössels dotter påmindes jag om att det hunnit hända en del sen jag senast såg Rössel live – vilket ju för övrigt också var på RITZ 1987.

Nere vid stora scenen började det dra ihop sig och plötsligt stod så Jean-Paul Wall och Kayo på scenen med ett band bakom sig som innehöll ett och annat bekant ansikte, bl a Erik Häusler, Nils Tanaka, Mats Wigerdal och Anders Ericsson. Tungt! Det var Surfturf som började spelningen och sedan förändrades konstellationerna fram och tillbaka beroende på vem som körade och vem som sjöng lead under en fantastisk spelning som bjöd på Zzang Tumb och systrarna Schultz återförenade på scen (”Dans”, ”En gång till”), Urban Reese (”En blå dag”), Johan Kinde (”Han går bakom din rygg”), Lustans Lakejer (”Begärets dunkla mål”), Ratata (”Jackie”), Orup (”Är du redo?”) och så en hejdundrande avslutning med coverbandet Nevermindtheorchestra som körde Commodores-hitten ”Brick House” och Talking Heads ”Burning down the house”, då sist med en skön och galen Mats Wigerdal vid leadmikrofonen.

2009-03-21-22-ritz-reunion-party-113
”Burning down the house!” Idde Schultz, Irma Schultz, Urban Reese, Mats Wigerdal (!), Jean-Paul Wall, Orup, Johan Kinde  och Kayo


”Brick house” med Nevermindtheorchestra modell 2009…

Jag måste också säga att Orup var härligt kul som publikdomptör när han under ”Är du redo?” körde alternativa versioner för ”stofilerna” i publiken – ”Är ni gamla?”, ”Är ni feta?”, ”Är ni flintis?”, ”Är ni fulla?”, ”Har ni färdtjänst?”. Jag tyckte det var sjukt kul. Sjukt kul var också att det faktiskt stod en rullator och väntade vid garderoben när jag skulle hämta ut ytterkläderna vid 02.15.

Det får sägas ha varit en smått historisk spelning. Inte minst med tanke på att t ex Ratata inte gett någon konsert sedan december 1989. Ja det här var utan tvivel en mycket speciell kväll; jag tror rent av vi kan slå fast att det här var årets kultigaste svenska musikhappening i Stockholm. Och jag fick med mig nästan 200 foton från kvällen så det kommer mer här längre fram. Timmen är sen nu denna söndag och jag måste tänka på arbetsveckan. All work and no play…


”Jackie” med Ratata modell 2009

Annonser

Vårdagjämning igen

Posted in Natur och årstider, Vardagligt on 20 mars, 2009 by japetus

Det är alldeles underbart att konstatera att det idag 20 mars åter är dags för vårdagjämning. Närmare bestämt kl 12.44 svensk tid idag står natt och dag i perfekt balans.
Sedan väger det över, mot ljuset…

Och så väntar jag på det ögonblick när jag känner att det åter är dags för Stravinskijs ”Våroffer”. Any day now, any day now… Det här är en magisk tid.

R I T Z . . . RITZ Reunion party!

Posted in Hyllningar, musik on 17 mars, 2009 by japetus

De vita ljusarmarna sveper suggestivt varv på varv genom den kraftiga röken som sakta fyller lokalen, blixtbollarna pumpar ut staccatostrålar av vitt ljus, röd-grön-gul-blåa vågor pulserar genom panelerna på väggarna…

En kraftig baston ljuder genom lokalen, gång på gång, en suggestiv signal. Peter Gabriels ”Birdy’s flight” får hela lokalen att vibrera och skaka. En psykedelisk upplevelse. En fullkomligt hänförande och närmast hypnotisk upplevelse.

Stämningen är så tät att man nästan kan ta på den… Vilket ljud, vilket ljus, vilka DJs, vilket dansgolv… Nykter eller berusad spelade ingen roll, det var en oerhört stark suggestiv – för att inte säga religiös – upplevelse för 18-åringen som satt där vid något av de små svarta borden i den stora svarta lokalen då nån gång våren 1986… ritz

För er som minns RITZ och likaväl för er som bara hört om det – ta chansen och gå på RITZ/Debaser på lördag 21 mars. Det här är mer än bara nostalgi. Det här är en vitaliserande kulturhändelse. Har förstått att det blir bra livemusik från scen också, i vanlig ordning… K U L T !

Kalla mig nostalgisk romantisk IDIOT, men 41- åringen som sitter och skriver det här denna tisdagkväll har gåshud från topp till tå när tonerna av det klassiska introt strömmar ut ur högtalarna i min lägenhet. Hoppas vi ses på lördag 21 mars på RITZ!

Peter Gabriels ”Birdy’s flight” ur Alan Parkers film ”Birdy” från 1984. En mycket vacker och mycket sorglig film som jag minns den.

http://www.debaser.se/kalender/1482/ Info från Debaser om detta förtjusande evenemang.

RITZ reklam från 1986, ger en liten uppfattning om det imponerande ljusresurserna i lokalen… In till denna dag är de ännu inte överträffade i Stockholms nöjesnatt. RITZ rules!

Avplastad!

Posted in Vardagligt on 14 mars, 2009 by japetus

Så hände det sig till slut efter mer än 3 månaders hukande bakom byggplasten framför fönstren.

I fredags, igår, när jag kom hem från jobbet var jag äntligen ”avplastad”. Åter kunde ljuset hitta in i mitt vardagsrum och jag kunde åter njuta av anblicken av mina drömmars stad…

Det känns verkligen otroligt skönt att slippa den här grådaskiga halvdagern jag haft så länge, alltför länge. Nu ljusnar det!

Spraydio; Piccadilly in memoriam

Posted in Electronica, Hyllningar, musik with tags , , , , , , , on 13 mars, 2009 by japetus

Så blev det då officiellt idag, det som vi redaktörer känt till sedan några veckor. SprayPassagen kommer inte att behålla Spraydio.com, utan väljer att lägga ned webbradiokanalen. Den 8 april stängs Spraydio ned för all användning efter 10 år. Här är den officiella info som kom idag:

http://list.be3a.com/webview.html?key=1579.1935151.280939.6263396811760250857.de

Det här känns naturligtvis sorgligt på många sätt. Jag har inte varit med från allra första början, men började lyssna på Spraydio nån gång 2001/2002. Började skriva musikrecensioner och engagerade mig mer och mer i Spraydio och då särskilt 80-talskanalen Piccadilly. Min gamla paroll ”Rör inte mitt 80-tal” var något jag även ville tillämpa här, mångfald istället för enfald. Jag tyckte utbudet på kanalen då 2002 var mer än lovligt fantasilöst och trist. Precis så ospännande och fyrkantig som den stereotypa schablonartade nidbild av 80-talet som alltför ofta fått dominera i media. Jag skrev flera mejl till redaktionen med synpunkter på den då redaktörslösa kanalen.

piccadilly

Jag ville förstås lyfta fram den litet mer intressanta musiken från 80-talet, den som jag lyssnat så mycket på; fokus låg då på synth, indie, new wave och electronica. Mainstreamfåran ville jag inte fokusera på, den var det ändå redan så många andra som basunerade ut. Och så kom det sig att jag hösten 2003 erbjöds att ta över som redaktör på Piccadilly. Under dryga fem år kom jag sedan, med god hjälp av många av lyssnarna, att lägga in hundratals alster på kanalen. Många av plattorna var riktiga rariteter, mycket svåra att få tag på. Många, många till antalet blev också med tiden musikrecensionerna av signaturen ”Japetus”. Det känns gott att ha slagit så många slag för spridandet av litet god musikkultur genom åren. Men nu är det alltså oåterkalleligen slut. Det gör mig faktiskt riktigt vemodig.

Egentligen är det helt fantastiskt att kanalen kunde överleva från 2001 till 2009 utan några layoutmässiga- eller tekniska förändringar. Samma gamla funktioner. Räknat som man räknade internetår på den ”gamla goda tiden” skulle detta motsvara nästan 60 år utan uppdateringar. Fascinerande. Det berodde förstås på att vi var ett gäng redaktörer som jobbade ideellt och hela tiden tillförde mer innehåll, fler och fler plattor, när ägarna för längesedan slutat investera i kanalen. Men Spraydio tjänade inga pengar. Därför är detta slut nu oundvikligt. Den nya sammanslagna webbplatsen SprayPassagen har gått igenom vilka kanaler man ska satsa på och vilka man ska lägga ned. Tyvärr är alltså Spraydio en av de sistnämnda.

indochine
Ett av mina favoritomslag från den aktuella perioden…

Kanske är ändå det bästa med kanalen alla de trevliga människor jag lärt känna via Spraydio genom åren. Och dem har jag ju kvar! Och minnena från alla roliga mejldiskussioner och frågor om låtar, grupper, sångare, producenter och konserter. Här har min nördkompetens kunnat komma till stor nytta. Och så tänker jag förstås med glädje på alla härliga kvällar som gänget var ute på klubbar som Tech Noir och, förstås, 80s.

Visst har det varit mycket nostalgi, men inte bara. Det är också många nya plattor med idag verksamma artister inom de aktuella genrerna som fått chansen.

Vad rundar jag av med nu då? Jo, det finns bara en låt som jag kan välja i det här läget. Den som jag brukat spela varje fredag eftermiddag och önska lyssnarna en riktigt trevlig helg med. En låt som hade en speciell symbolisk betydelse som en inofficiell frihetsfanfar för den förtryckta subkulturen när det begav sig ”synthvintern” 84-85 hemma i Älvsjö. Låten vi brukade lyssna på som allra sista spår innan vi tog bussen och tunnelbanan in till stan på väg till legendariska (jodå, i alla för oss i målgruppen som då var ca 15-18 år) synthdiscot Rip Off på helgerna…

”Shine on Liberty!”  lol

– – –
Japetus är inte bara en flitig SPRAYdio -besökare, utan även en stor popfantast och musikälskare som hjälper oss välja vad som ska spelas i Piccadilly. Läs gärna hans musikrecensioner och skriv en rad till honom om du har tips, frågor eller reaktioner. Skriv till Japetus.

Vinter på övertid, ljuset i antågande

Posted in Vardagligt on 11 mars, 2009 by japetus

Jag har haft och har mycket omkring mig nu och det märks då jag inte hinner ägna så mycket tid åt bloggen. Här är jag igen!

Snön har fallit i Stockholm de senaste dygnen. Jag se ut över ett vintrigt landskap – en just nu ovälkommen syn – som hade varit härlig till jul, men som uteblev då och just nu står mig upp i halsen. Nu känns det som att vintern är här på övertid och jag hoppas all snö snart är borta. Begone!

Om mindre än 2 veckor är det vårdagjämning igen och det är ju alltid ett härligt vårtecken när ljuset är i antågande. Träningen funkar åter som den ska. Hantverkarna är nu också äntligen klara i min lägenhet, ventilerna är åter på plats och tätningslisterna sitter åter där de ska. Sammantaget innebär detta en normaliserad livskvalitet. Konkret innebär det att jag åter har en normal rumstemperatur i mitt hem och att jag slipper sova med mössa på…

Och alldeles, alldeles snart ska också AVPLASTNINGEN vara ett faktum. Den mycket efterlängtade dagen då byggplasten försvinner från fönstren, byggställningarna försvinner från husfasaden och jag återfår min utsikt över stan, återfår ljuset. Plasten har suttit sen oktober så det är säkert inte svårt att föreställa sig hur skönt det ska bli. Ljus, ljus, ljus ! ! !

Triumfens ögonblick!

Posted in musik, Träning, Vardagligt on 3 mars, 2009 by japetus

Efter tre veckors segdragen kamp mot viruset från helvetet verkar det som att jag äntligen segrat!

Jag har styrketränat och simmat idag för första gången på över tre veckor – utan att bli kallsvettig. Harklar mig då och då gör jag fortfarande, men det hör väl gubbåldern till?

Med bestämda steg gick jag åter in i Centralbadets gym, körde min vanliga uppvärmning och sedan det vanliga styrketräningspasset, låt vara med litet mindre vikter och några färre reps per moment.
Men jag gjorde det och jag blev inte kallsvettig. Jag kände mig stark igen. Triumfens ögonblick! Efter de sega virus-veckor som varit efter födelsedagen kändes det fantastiskt bra.

Jag simmade sedan fyra längder i bassägen, dök som självaste Kapten Nemo, och tog mig fram utan större problem från den tidigare krånglande höften och triumfen var nu total. När jag sedan spänstigt var på väg upp ur bassängen hörde jag plötsligt musiken spela, Vangelis ”Chariots of Fire” klingar ut i simhallen. Ett av världens mest pompösa och storslaget grandiosa musikstycken. Jag älskar det oförbehållet av hela mitt hjärta.  

centralbadet

Jag sträckte på mig och gick med stolta 41-årigt atletiska steg genom salen. Att de spelade just för mig var självklart för undertecknad men kanske inte lika uppenbart för övriga badgäster… Det gäller att ta till vara på de små ögonblick av triumf som vardagen erbjuder. I min lilla värld blir det inte så mycket bättre än så här…

Så här bjuder jag er på den bästa inspelningen jag känner till av denna gamla favorit som ursprungligen var filmmusik från flerfaldigt Oscars-belönade filmen med samma namn från 1981, ”Chariots of fire”, om två engelska löpare som en gång tävlade i sommarolympiaden i Paris 1924… Här i en upptagning från Athen 2001 med Vangelis själv vid pianot, uppbackad av stor symfoniorkester, harpor och pukor. I love it!