Arkiv för oktober, 2009

”Wide open road…” Tankar kring The Triffids och David McComb

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , , , on 31 oktober, 2009 by japetus

Har haft ett fint möte med en återfunnen gammal musikalisk tonårskärlek i Allhelgonahelgen. Efter att badrum och toa blivit färdigrenoverade målade jag och gamle vännen S om hallen igår. I spelaren gick ”Born sandy devotional” och ”Calenture” på repeat…

album-born-sandy-devotional
The Triffids: ”Born Sandy Devotional”, 1986

Känns titlarna igen? Troligen inte. Det beror på när du är född. Det är nog inte många i den yngre publiken idag som känner till The Triffids, men deras musik håller än och måste sägas till största del ha åldrats med värdighet. Melodierna är ofta fantastiska och därmed tidlösa. Det är storslaget, mäktigt, episkt – som landskapet i Western Australia vid Jerdacuttup där sångare David McComb kom ifrån. Texterna tyckte jag var genomgående bra; de berörde mig och McCombs mörka, suggestiva röst var ett känsligt och uttrycksfullt instrument. Det finns en vacker folkrockskänsla i musiken och kanske litet country också genom steelguitar och fiol som då och då gör sig hörda i arrangemangen.

The Triffids hade ett monumentalt genombrott 1986 med LPn Born sandy devotional som jag minns hajpades av kritikerna och dominerade de coolare skivaffärernas skyltfönster den sommaren. Vännen J, som alltid hade koll, kom hem från ett utbytesår i USA sommaren 86 och han snackade förstås mycket om Triffids…  Jag såg dem också på första Hultsfredsfestivalen i augusti 1986 även om det var Reeperbahns återförening som var det egentliga skälet till att jag var där. I David McComb hade bandet en karismatisk frontfigur som blev en idol. Han var mäktigt cool där han lång och svart stod och svajade på scen. Men det var egentligen först 87 med plattan Calenture som jag verkligen trillade dit och blev ett stort fan. Låten ”Trick of the light” är fortfarande en av mina största popfavoriter. Vilken pärla!

Triffids Calenture 1987
The Triffids: ”Calenture”, 1987 (”Calenture is an old name for heatstroke, particularly that experienced by sailors in tropical climates…”)

Det verkade som att Triffids kunde bli hur stora som helst, förutsättningarna verkade så goda, men kommersiellt ville det sig inte riktigt. När plattan ”Black swan” kom 1989 motsvarade den varken bandets eller skivbolaget Islands förhoppningar. Hösten 1989 tog man en paus från det intensiva och slitsamma turnerandet, en paus som visade sig bli definitiv. 1990 uppfyllde bandet sina förpliktelser mot Island och gav ut liveplattan ”Stockholm” som mycket riktigt också var inspelad här. Triffids hade också en hängiven publik i Sverige.

David McComb försökte sig på en solokarriär, men plattan ”Love of will” från 1994 blev inte heller den någon framgång. Varför? Jag förstår inte att denne begåvade sångare och låtskrivare inte kunde leva på sin musik? Det hela blev så mycket mer tragiskt när jag 1999 nåddes av dödsbudet. Det hade varit en bilolycka i Melbourne, men i bakgrunden fanns också ett drog- och alkoholmissbruk och en hjärttransplantation. Tragiskt.

Den storslagne sångaren, berättaren och låtskrivaren David McComb gick bort i februari 1999 bara några dagar före sin 37-årsdag. Det är 10 år sen nu, men jag får fortfarande samma känsla av slöseri och meningslöshet när jag tänker på det. Davids aska spriddes för vinden ”under the pines” på familjens gård Woodstock i Jerdacuttup, ca 22 km norr om Hopetoun, Western Australia.

David McComb portrait
David McComb (1962-1999)


Videon till vackra ”Wide open road”, 1986


Videon till min personliga favorit ”Trick of the light”, 1987 (starka känslor för mig att höra den igen)

Och här är faktiskt bandets officiella webbsida:
http://www.thetriffids.com/

Smakfullt SVT om Allhelgonahelgen

Posted in Personlig kommentar with tags , , , on 29 oktober, 2009 by japetus

Imorse fick jag ännu ett bevis på varför jag föredrar SVT framför TV4.

SVT hade i sin morgonsändning smakfullt nog valt att intervjua prästen Olle Carlsson om vad Allhelgonahelgen står för, om varför vi firar/högtidlighåller Alla helgons dag i Sverige. Det var en finstämd och eftertänksam intervju.

Samtidigt på Tv4 rapporterades det om Halloween, karvande i flinande pumpor, ”trick or treat”, en orgie i krimskrams och all den vulgärkommersiella amerikanska skräpkultur som en allt större del av den svenska befolkningen tror att den här helgen står för.

Smaklöst TV4. Smakfullt SVT.

Allhelgonahelgen
Alla helgons dag

Liljeholmstorgets galleria: invigning, sushi och brandlarm

Posted in Vardagligt on 22 oktober, 2009 by japetus

Nu har jag varit där inne! För första gången. I ett väldigt vimmel av köpglada kunder vimlade jag runt en stund och kollade in så mycket jag kunde av nya Liljeholmen centrum – Liljeholmstorgets galleria. Plan 2 och plan 3 hann jag kolla in, bottenplanets jättelika ICA Kvantum var ingen idé att ens försöka med. Det var för mycket folk. Inte så konstigt med tanke på att samtliga affärer hade så mycket rabatter och erbjudanden; samtliga klädaffärer verkade ha mellan 20 och 40% rea.   

Det är en kraftigt fascinerande känsla att äntligen, efter nästan två och ett halvt år av byggnation, få se resultatet. Jag tycker det känns både lyxigt och bekvämt att ha en så pass stor galleria, 90 butiker, på ca 100 meters gångavstånd. Det är helt enkelt overkligt.

Det var ”VIP-invigning” redan igårkväll, men dit var jag inte bjuden. Det slog mig att det på nåt sätt varit en ganska snygg och flott gest  av nya gallerians ledning om de till VIP-kvällen bjudit oss boende i den absoluta närzonen. Vi som haft mest obehag av bygget. Vi som fått våra lägenheter skadade av de våldsamma sprängningarna. Där missades en chans att visa litet omtanke och kanske tjäna in litet goodwill. Jag hörde också några damer i hissbanan besviket kommentera detta. Det var säkert fler än jag som reflekterade över detta. Nåja, jag kan leva med det!

Efter en intensiv halvtimme i gallerian åt vi middag på japanska ”Take a sushi”. Viss förvirring rådde i serveringen och det blev inte bättre av att högtalarsystemets automatiska speaker-röst med jämna mellanrum först sände ut kryptiska meddelanden till alla anställda och sedan övergick till brandlarm som uppmanade samtliga personer att lämna gallerian. Vi såg hundratals människor välla ut ur centrum, men tog själva risken att brinna inne och avslutade vår sushi.

loggaLiljeholmen

Vi konstaterade att det var ett falskt brandalarm men framförallt att sushin, misosoppan och den japanska soppan med ”dumplings” var utsökt god. Den var värd att riskera livet för. Litet röra i serveringen på invigningsdagen är inga problem när maten är så god. Härligt med ett sushiställe på gångavstånd hemifrån.

Vilket lyft för Liljeholmen allt detta blir! Att idag ens försöka föreställa sig det gamla Liljeholmen, 70-talets och 80-talets Liljeholmen innan ens Liljeholmsberget hade bebyggts på 90-talet, känns nu nästan omöjligt. Det är overkligt hur förändrat allt blivit, förändrat till det bättre. Den öppna, blåsiga tunnelbaneperrongen. Den stora grusgropen som var en ödslig parkeringsplats. Det övergivna lilla torget där bussarna kom och gick. Det enkla, grå, trista, blåsiga Liljeholmen i skuggan av det då ännu orenoverade massivt berlinmursgråa Nybohov. Allt detta är nu borta och svårt att tydligt föreställa sig.

Men jag minns särskilt sommaren 1986 när jag cyklade runt där i Hägersten och fotade en del svartvitt. Fotona från Liljeholmen visar en annan värld. Denna gråa trista plats som en gång var Liljeholmen. Jag minns också vad jag lyssnade på i freestylen, nånting som verkligen sätter ord på känslan jag fick idag. Några rader ur Peter Gabriels ”Mercy street” från LPn ” So” som kom just 1986:

All of the buildings, all of those cars
were once just a dream
in somebody’s head
…”

Nu är den drömmen verklighet.

Liljeholmstorgets gallerias gamla hemsida:
http://www.liljeholmstorget.net/

Liljeholmstorgets gallerias nya hemsida:
http://www.liljeholmstorget.se:8080/web/liljeholmstorget/

”Self-fish saw-fish” – jag gnolar på en Niels Jensen-dänga

Posted in Hyllningar, musik with tags , on 21 oktober, 2009 by japetus

Kommer då och då på mig själv med att gå och nynna på denna underfundiga låt med Niels Jensen från plattan ”Rum” anno 1983. Idag hände det igen.

Rum

Niels Jensen gjorde, och gör fortfarande, utmärkt musik med tänkvärda, eftertänksamma, starka och smarta texter. ”Rum”-plattan är min favorit och innehåller klassiker som ”Businessman”, ”Klaustro von Fobi”, ”Inom mej” och denna som jag gnolade på idag. Med på plattan medverkade såväl Mauro Scocco som Olle Ljungström. Inte konstigt att jag fick upp ögonen för Niels J.

Att Niels bara var 19 år gammal när han släppte denna platta gör det hela desto större. En brådmogen ung man som inte väjde för att ta upp svåra och problematiska ämnen i sina texter. De håller än att lyssna på snart 30 år senare. Kvalitet!

Niels skivdebuterade redan som 15-åring 1979 med singeln ”Mobbingbarn”. Det var tydligt att han gillade och inspirerades av punk och David Bowie och man kan helt klart säga att han hade en stor publik särskilt bland tjejer. Han var ju så stilig.

Niels jobbade med musik och film parallellt och hade en enormt kreativ period i 80-talets första hälft. Minns honom särskilt från ”Sova räv” (1982), ”Mannen från Mallorca” (1984) och naturligtvis från den minnesvärda och litet större rollen i klassiska  ”G” som alla ungdomar i min ålder såg då 1983.

Niels Jensen nutid
Niels Jensen i nutid (1964- )


”Klaustro von Fobi”, Niels Jensen i tidstypisk kostymering hoppar runt med sitt intensiva dramatiska utspel, live på Måndagsbörsen 1983

Lidl i Liljeholmen?

Posted in Vardagligt on 18 oktober, 2009 by japetus

De sista dagarna innan nya centrum öppnar stiger spänningen i Liljeholmen. Arbetena pågår dygnet runt; leveranserna till de nya butikerna sker utan avbrott. Män i fägglada overaller som smitit ut från centrumbygget dominerar gatubilden. Nyfikna människor svärmar runt centrumområdet och försöker titta in genom de stora glasade fasaderna. Vilka är de 90 butikerna som ska öppna? Ska Deichmann in? Är det ”Loket” som ska tala vid öppningsceremonin? Är det han som genrepar där inne?

Det hetaste ryktet säger att  Lidl ska öppna sin 147:e svenska butik i Systembolagets gamla lokaler. Är det därför containrar från gamla Östtyskland dykt upp här och var i Liljeholmen? Är det Stasis montörer (utan färgglada overaller) som är igång för att rigga övervakningsutrustning? Är mannen med ”Lidl-kassen” en av dem? Ska jag snart börja använda Lidl-kasse på vardagmornarna?

Lidl

Frågorna är många. Jag hoppas på svar på torsdag då nya Liljeholmen Centrum öppnar…

Sista kranen demonteras i Liljeholmens Centrum

Posted in Vardagligt on 16 oktober, 2009 by japetus

Imorse när jag gick till jobbet var det något som inte stämde med vyn in mot stan. Den var… annorlunda. Snart såg jag vad det handlade om. Den största och sist kvarvarande kranen i Liljeholmens Centrum höll på att demonteras. Siluetten som i ganska precis ett år dominerat utsikten in mot stan var på väg att försvinna.

Jag noterade att det var i oktober för nästan exakt ett år sedan som denna den största av de då ca åtta kranarna byggdes upp. Så fick jag också förklaringen till hur man kunde plocka ned den. En gigantisk mobilkran hade parkerat intill. Bit för bit, som ett jättelikt meccano-bygge, plockades den stora kranen isär och firades ned. När jag kommer hem idag kommer den att vara borta.

Så är det nu också mindre än en vecka tills dessa att nya Liljeholmens centrum invigs. 22 oktober är det magiska datum vi väntat på så länge. I över två år har arbetena pågått, oftast sju dar i veckan. Nu på slutet dygnet runt.

Det känns väldigt, väldigt bra att saker och ting i grannskapet äntligen kan normaliseras. Bl a blir det åter kortare väg ned till tunnelbanan och skönt att slippa kryssa fram försiktigt mellan alla entreprenadmaskiner, lyftande kranar, hål i marken, asfaltskokare och ångvältar. Ja i själva verket blir ju detta ett enormt lyft för området och särskilt för oss som bor här. Det ska bli så spännande att äntligen få titta in i nya centrum och se vad det erbjuder! Det är alltså inte mindre än 90 butiker som väntar på oss där inne…

PS: Och ryktet säger att Lidl ska flytta in i gamla Systembolagets lokaler. Då kanske jag äntligen får en egen Lidl-kasse att använda när jag ska till jobbet…

”Lustrum” – Robert Harris tillbaka med andra romanen i serien om Cicero

Posted in Historia, Litteratur on 13 oktober, 2009 by japetus

När jag tittade förbi på Akademibokhandeln i fredags och ställde den återkommande frågan om Robert Harris fortsättning på romanen Imperium utkommit, fick jag äntligen det efterlängtade positiva svaret!

Berättelsen om Cicero som inleddes med romanen ”Imperium”, som jag läste när den kom 2006, fortsätter. Den andra delen, ”Lustrum”, återberättar den kanske mest dramatiska perioden i Ciceros liv då han som konsul utmanas av upprorsmakaren och psykopaten Catilina. Jag har med stort intresse börjat läsa den. Jag har inte blivit besviken. Glädjen över att få fortsätta följa Ciceros spännande historia, återberättad av slaven Tiro, är stor. Detta är spänning på hög nivå.

Tiro har gått till historien som den som uppfann stenografin och han fick därför i rollen som Ciceros sekreterare närvara såväl vid senatens sammanträden som alla Ciceros privata möten. På så vis kom han att möta alla de stora historiska personerna från den här tiden: Caesar, Crassus, Catilina, Pompejus, Cato och Lucullus för att bara nämna några. När Tiro återberättar sin historia är han en mycket gammal man som ännu minns det han berättar fast det hände för mer än 50 år sedan – ”…all these great figures from the past who roost like bats in my memory and flutter from their caves at night to disturb my dreams.”

Lustrum - Harris
”Lustrum” är en period på fem år. Det avsåg ursprungligen det reningsoffer som förrättades av Roms censorer på Marsfältet i samband med att de avslutade sin femåriga ämbetsperiod. Lustrum kan också betyda ”the lair of a wild beast”.

Jag är sedan länge väldigt förtjust i Robert Harris historiska romaner. Han är en av min absoluta favoriter, om inte den störste favoriten. Det är därför fascinerande när han tar sig an att återberätta den dramatiska historien om Roms sista tid som republik. Samma historia som HBO-serien ”Rome” gav oss. Samma historia som den amerikanske historikern Steven Saylor givit oss i sin romanserie ”Roma sub rosa” om privatdetektiven ”Gordianus the Finder”.

Antiken, och då särskilt den romerska, har intresserat mig så länge jag kan minnas. Redan för mer än 25 år sedan försökte jag traggla mig igenom Ciceros brev och tal översatta till svenska i Forum-bibliotekets klassiska pocket-utgåvor. Det gick inte så bra… Cicero kändes tråkig och omständlig. Jag hade som 15-åring tagit mig vatten över huvudet när jag försökte läsa Ciceros originaltexter. Det funkade helt enkelt inte då.

Hösten 2006 skrev jag en mycket engagerad recension om ”Imperium”, Harris första roman om Cicero. Den är så bra att den förtjänar att synas här…

– – –

När jag nu läser Robert Harris nya bok om Cicero, återberättad av hans personlige sekreterare slaven Tiro, blir resultatet något helt annat. Jag blir mycket snabbt fullständigt fascinerad, uppäten av boken och kan inte släppa den förrän jag läst ut den. När den är slut och vi lämnar huvudpersonen uppe på takterassen på Esquilinen i Rom under stjärnorna kvällen efter hans största framgång i livet som nyvald konsul, känns det sorgligt. Det är sorgligt att tvingas släppa kontakten med Cicero, hans familj, vänner och fiender. Separationsångesten är svår. Men… Lyckligtvis verkar det som att Harris planerar en fortsättning, troligen ska detta bli en trilogi. Jag hoppas verkligen det!

Jag har nu läst det mesta skönlitterära Robert Harris skrivit sedan (den skönlitterära) debuten med ”Fatherland” 1992. För mig befäster han med ”Imperium” sin ställning som den historiska thrillerns, historiska deckarberättelsens absolute mästare. Efter ”Pompeii” har Harris valt att jobba vidare med antikens Rom som bakgrund för sin berättelse. Det tror jag var ett lyckokast. Harris är sedan tidigare, som vanligt, oerhört väl påläst och berättartekniken är lysande. Genom slaven Tiros fiktiva dagboksberättelse blir Marcus Tullius Cicero både levande och underhållande. Det är en stark och medryckande berättelse.

Utan tvivel framstår Cicero som en mycket självklar och supersympatisk hjälte, vilken utan pengar, adelskap eller militär bakgrund (självklara framgångsfaktorer i politiken på den tiden) efter många års hårt arbete och övermänskligt motstånd lyckas nå sitt mål. Det allra finaste och högsta ämbete man kunde nå i republikens Rom, det demokratiska Rom, Cicero blir konsul, dvs ungefär landets statsminister. Vad har då Cicero som framgångsfaktorer? Hur klarar han detta? Jo han är begåvad med en oerhörd vältalighet, en närmast övermänsklig intelligens och politisk slughet samt några trogna och omutliga medarbetare. Kommer festligt nog att tänka på hjältarna i filmen ”De omutbara” från den tiden då Kevin Costner ännu inte kunde göra något fel…

Cicero framstår som så extra sympatisk eftersom han som advokat och politiker kämpar mot klassiska osundheter som korruption, maktmissbruk, giriga intriger och nepotism. Det politiska spelet i Rom vid denna tid, ca 70 – 50 f Kr var fullt av den varan… Cicero är en frisk och sund fläkt under de sista åren av Roms republik när den nya tidens militära maktmänniskor lurar i kulisserna och intrigerar för att ta över och göra Rom till diktatur (Caesar, Pompejus, Crassus, Catilina).

Cicero
Marcus Tullius Cicero (106 – 43 f Kr)

Cicero hamnar i till synes hopplösa situationer, inringad av sina många mäktiga och rika motståndare men lyckas tack vare sin briljanta retorik vid rättegångarna och i senaten alltid reda ut situationerna. Harris skriver så att man som läsare ömsom suckar och ömsom jublar när problemen hopar sig över Cicero, frun Terentia skäller ut honom, adelsmännen (patricierna) konspirerar mot honom, försöker krossa honom och röja honom ur vägen.

Jag vill påpeka att boken ändå inte bara ger en endimensionell bild av personen Cicero som någon övermänniska. Allt han gör är inte heligt och lovvärt. Han är en politiker och tvingas ibland kompromissa en aning med sin övertygelse för att nå sitt mål, men det är, som sagt, bara ibland. Tillräckligt sällan för att vi ska ha överseende. Cicero är ändå en stor hjälte och som läsare önskar man honom all framgång i världen efter det han går igenom. Man vill inget hellre än att han ska kunna besegra och överlista de reaktionära adelsmännen som föraktar honom som en den uppkomling de ser honom som.

Boken är också bitvis väldigt rolig och psykologisk intressant. Slaven Tiro är perfekt som iakttagare och berättare. Han är slav, en icke-person i dåtidens samhälle, och hans närvaro är litet som flugan på väggens; ofta pågår skeendet runt honom som om han inte var där. Men det är han ju. Han blir ögonvittne till allt från de dramatiska debatterna i senaten till det vardagliga gnabbet i hemmet mellan makarna Cicero. Tiro och Ciceros samarbete blir med tiden egentligen mer och mer av en vanlig arbetsrelation även om den grundläggande härskar-slav-förutsättningen kvarstår genom hela romanen. Cicero skulle inte ha klarat sig utan Tiro och det förstår läsaren att Cicero själv förstår. Cicero framstår som en människa av kött och blod, fåfäng, rädd och orolig, men alltid med ett stort hjärta och en osviklig fighter-inställning att trots till synes omöjliga odds aldrig ge upp. Cicero är en mycket inspirerande och imponerande person.

Cicero funderar över vad människor ska säga om honom i framtiden: ”Tiro, vad ska de säga om mig om tusen år? Ska de minnas oss?” Utan tvekan måste Cicero närmast rodna av stolthet när han efter mer än 2 000 år fortfarande är ihågkommen som den hjälte han var, är. ”Imperium” är en exceptionellt smart och välskriven berättelse. Läs den!