Arkiv för november, 2009

Orangutangfadder!

Posted in naturen, Personlig kommentar on 24 november, 2009 by japetus

Det är något mycket speciellt med orangutanger. Deras mimik, deras gester, deras lekfullhet och busiga upptåg kan få oss att känna igen oss själva. Så är de också Asiens enda människoapor. Orangutanger är intelligenta och sensitiva djur. Jag har nyligen läst mycket om orangutangerna och deras nu, sorgligt nog, alltmer hotade tillvaro.

Jag har blivit i lika delar ledsen, oroad och upprörd när jag alltmer satt mig in i orangutangernas svåra situation idag. Hur skövling av regnskogen, brutalt grym husdjursjakt och skogsbränder nu hotar att utrota orangutangen som djurart på Jorden. Det är någonting djupt inom mig som berörs så starkt när jag läser om hur ”oskäliga djur” lider pga människors girighet, kortsiktiga tänkande eller rena okunnighet. Jag har bestämt mig för att göra skillnad!

Därför har jag blivit orangutangfadder i både WWFs och BOS’ regi. WWF, World Wildlife Fund, tror jag de flesta känner till, men BOS är en yngre och mindre känd organisation som har fokuserat just på att hjälpa orangutangen att överleva. BOS står också för ”Borneo Orangutan Survival” och finns idag representerade i tio länder. De bedriver rehabiliteringscenter för orangutanger på Borneo.


Kesi, den lilla orangutangflickan på Borneo som jag nu adopterat!

Genom att stödja både WWF och BOS hjälper jag dels till att rädda övergivna orangutangungar att få en chans till överlevnad genom rehabiliteringscentren, dels att skydda själva regnskogen som inte bara är en förutsättning för orangutangernas liv men också så viktig för hela planetens bestånd. Den här satsningen jag nu gör är troligen det bästa jag gjort på många år…

Turligt nog slumpar det sig så att det nu på måndag 30 november hålls en intressant föreläsning på Clarion hotell om orangutangerna på Borneo av den världsberömde svenske naturfotografen Mattias Klum och danska Lone Dröscher Nielsen som driver rehabiliteringscenter för människoapor på Borneo. Jag ser fram mot att gå på detta evenemang och få lära mig mer om orangutangerna och bidra till att rädda dem! 

WWF:
http://www.wwf.se/insamlingsportal/show.php?id=1243792

BOS:
http://www.orangutanger.se/

Annonser

Ur general George Pattons synvinkel

Posted in Historia, Personlig kommentar on 21 november, 2009 by japetus

Den egocentriske amerikanske generalen George S Patton Jr var känd som en i lika delar handlingskraftig och politiskt inkorrekt man.

När han besökte ett militärsjukhus på Sicilien i augusti 1943, efter de allierades invasion av ön, slog han till en gråtande, granatchockad soldat. Patton hade frågat soldaten hur det var fatt med honom och när soldaten då svarade att hans nerver inte tålde granatbeskjutningen tappade Patton helt humöret, gav honom en utskällning där ”coward” var ett av de lättare tillmälena och slog sen den unge soldaten i huvudet. Efter detta omdömeslösa tilltag blev Patton fråntagen sitt befäl då hans chef Eisenhower såg sig tvungen att statuera ett exempel.

En konsekvens av detta var att Patton inte fick nåt aktivt befäl i samband med landstigningarna i Normandie i juni 1944, helt säkert en frustrerande upplevelse för honom. Det var först i augusti 1944 som han fick befäl över den tredje amerikanska armégruppen och raskt med sin okuvliga energi och drivkraft bidrog till att de allierade slog sig ur brohuvudet i Normandie och inringade starka tyska förband i Falaise-fickan.

När kriget närmade sig sitt slut, gjorde Patton ett, för honom typiskt, politiskt inkorrekt uttalande:  
”Civil life will be mighty dull, no cheering crowds, no flowers, no private airplanes. I am convinced that the best end for an officer is the last bullet of the war…”

Han borde istället ha kommit ihåg Hertigen av Wellingtons kloka ord mer än hundra år tidigare:
”Next to a battle lost, the greatest misery is a battle won…”

 


George S Patton Jr (1885-1945) med sina berömda revolvrar med pärlemorkolvar

Vad som är mindre känt är Pattons svenska kopplingar. Han deltog nämligen i olympiaden i Stockholm 1912, den berömda solsskensolympiaden, där Patton blev femma i modern femkamp. Men många, inklusive Patton själv, ansåg att han borde ha placerat sig högre i resultatlistan.

Patton ansåg att pistolskyttemomentet skulle avgöras med ”riktiga” grovkalibriga vapen. Pistolen han sköt med var av kaliber .38 till skillnad från övriga som sköt med kaliber .22. Pattons kraftiga kulor slog sönder måltavlans mitt och gjorde det svårt att avläsa hur pass väl han skjutit. Domarna kunde inte säkerställa att alla skotten träffat. Patton tilldömdes en ”miss” trots de övrigas åsikt att samtliga skott träffat mitt i prick. Resultatet blev att Patton hamnade på 27e plats i skyttet och fjärde plats totalt. Utan denna malör hade Patton blivit guldmedaljör.

Men Patton skulle få sin revansch till slut. Hösten 1945 var Patton åter bjuden på besök till Sverige. Dåvarande arméchefen general Archibald Douglas gav middag på Wallenbergarnas ”Täcka Udden” på Djurgården och Patton var i högform som den sällskapsmänniska han kunde vara.

Patton lär informellt ha besökt Gustav V på Tullgarn. Men Patton träffade också det svenska femkampslaget från 1912 och en ordentlig fest hade ordnats, troligen på Stallmästargården. Här medverkade också den svenske guldmedaljören i dressyr från OS 1912, ryttmästaren Carl Bonde. Under festen framtogs pistoler och en ”omskjutning” av OS-kampen gjordes. Patton fick tillfälle att nu avsevärt förbättra sitt resultat och medförde lycklig den nya måltavlan som minne av den glada kvällen som aldrig höll på att ta slut eftersom ”herrarna inte kunde slita sig från cigarrer och goda historier”.


En ung Patton tävlar i stockholmsolympiadens femkamp 1912


Ryttmästare Carl Bonde i modell/ä på sin vackra häst Emperor i olympiaden 1912

Patton blev bönhörd, han skulle slippa uppleva det tråkiga civila livet. Ett par veckor senare i december 1945 mötte så Patton sitt slutliga öde, inte i form av den krigets sista kula han funderat kring, utan i en trafikolycka utanför Heidelberg i Tyskland. Han må ha varit en politiskt inkorrekt, impulsiv och omdömeslös man. Men, till skillnad från sin överordnade, den diplomatiske men i vissa avseenden aningslöse Eisenhower, gjorde ”Old blood and guts”, liksom Churchill, tidigt en korrekt politisk bedömning av Stalin och Sovjetunionen.

Mitt liv som boktitel

Posted in Litteratur on 18 november, 2009 by japetus

Jag fick ett sånt där kedjemejl för några veckor sedan, ett man förväntas svara på och sedan skicka vidare, ett sånt som jag aldrig bryr mig om. Fast den här gången gjorde jag det ändå till slut. Jag tyckte det var en ganska trevlig idé, detta att besvara ett antal frågor om sig själv genom att använda titlar ur bokhyllan…

An instant in the wind

Här har vi alltså en litterär statusrapport för november 2009:

Är du man eller kvinna?
Ensamstående bildad herre

Beskriv din tonårsperiod?
Den som vandrar om natten

Hur mår du?
Varma rum och kalla

Beskriv stället du bor på?
Mina drömmars stad

Vart skulle du vilja resa?
Sunnanäng

Beskriv din bästa vän?
Ett moln i byxor

Vilken är din favoritfärg?
Svart som natten

Hurdant väder är det just nu?
Kinesisk höst

Vilken är din favoritårstid?
En midsommarnattsdröm

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Nothing by chance

Vad betyder livet för dig?
An instant in the wind

Hurdant är ditt parförhållande?
In search of a distant voice

Vad är du rädd för?
En dåres försvarstal

Vad drömmer du om?
Låt den rätte(a) komma in

Dagens aforism?
Stryk molnet från din panna

Vilket råd skulle du vilja ge?
Älska dig själv

Hur skulle du vilja dö?
The bridge across forever

Ditt motto?
The power of now

Vad gör dig riktigt ledsen?
Problemformuleringsprivilegiet

Vad gör dig riktigt glad?
Strändernas svall

Strändernas svall

På väg till retreat i Vadstena

Posted in Natur och årstider, Vardagligt with tags , , , , on 16 november, 2009 by japetus

”Blåklintsbussen” rusar fram genom det kompakta novembermörkret. Klockan är strax efter 23 denna fredagkväll och jag börjar närma mig resans mål. Klockans röda lysdioder visar 23.16 och strax under kan jag se att det är 3 plusgrader utanför, men det verkar ännu kyligare för det ihållande regnet som mötte redan vid Norrköping har nu övergått i snöglopp. Det kallas expressbuss, men resan tar dryga tre och en halv timme trots att den här turen dessutom går utan raster. Om mindre än 10 minuter ska vi vara framme, men jag ser ännu ingenting mer än avlägsna ljus nånstans långt borta i mörkret. Jag vet egentligen inte var vi är, bara att vi tydligen inte behövt stanna i Borensberg och att det bör vara mindre än 10 minuter kvar till resans mål.

Men jag ska verkligen inte klaga. I själva verket gillar jag det här. Den här känslan av att vara på väg nånstans, min egen novemberkulna roadmovie. På väg till en plats jag inte varit på tidigare, åtminstone inte i vuxen ålder. Att komma till cityterminalen på fredagkvällen, slå sig ned ensam vid ett bord på ett fik med en apelsin-mango smoothie och en macka, läsa en stund. Titta på människorna som passerar förbi. Läsa litet mer. Andas djupt och långsamt. Härligt avstressande. Det här är kult!

250px-Cityterminalen-interior_1
Cityterminalen – inte känd som Stockholms mysigaste fikamiljö, men underskattad som sådan enligt mig

Och så är det dags att kliva på bussen, ta sig upp till avgångspiren en trappa upp och plocka fram de billiga 180 kr resan kostar. Chauffören visar sig vara av den ovanligt trevliga sorten. Han småpratar litet med oss alla som köper biljetter, får ett och annat skratt. Som sig bör avslöjar den östgötska dialekten var det lokala bussföretaget Blåklintsbuss rekryterar sina förare. Det känns betryggande. Bussen blir knappt halvfull. Snart har jag hittat en plats för mig själv, anpassat klädseln och boat in mig i ett hörn med jackan och nya jättelånga svarta halsduken som extra kudde. Snart rullar också bussen söderut i mörkret. Det är en tyst och suggestiv upplevelse.

Stoppen i Nyköping och Norrköping är välbekanta sedan många år då pappa med familj bott i Linköping sedan 1991. Otaliga gånger har jag gjort den här resan. Men den här gången ska jag resa litet längre.  Jag känner mig väldigt nöjd med det impulsbeslut jag fattade på väg hem från jobbet denna eftermiddag. Jag ska tillbringa helgen i retreat på birgittinernunnornas gästhem i Vadstena. En vän till mig är volontär i klostret och jag ska också passa på att hälsa på honom.

Det pittoreska lilla Vadstena ligger mycket vackert vid Vättern och liknar mest ett Astrid Lindgren-land. Den lilla staden domineras av små färgglada trähus i varma färgtoner, men kanske allra mest av klosterområdets byggnader. Här finns det gott om söta småbutiker, gallerier och kulturbyggnader med rika möjligheter att shoppa kläder, prylar, hantverk, konst och mat. Knyppling är en stor lokal specialitet.

År 1346 grundade Heliga Birgitta Vadstena kloster, som gjort staden känd. Det syns och känns att Vadstena är en mycket gammal stad med äldsta anor från 1 000-talet. Den känslan får jag när jag kl 23.23  kliver av bussen tillsammans med två andra medpassagerare. Så är bussen tom. Den sista biten till Mjölby får föraren köra ensam; han lyfter ut medpassagerarnas väskor, hälsar glatt och kliver tillbaka in i värmen. Snart är bussen försvunnen i mörkret och likaså mina medpassagerare som vet precis vart det ska.

Jag står kvar i det ymniga snöfallet och ser mig omkring.  Jag känner mig ruggig och kulen på det sätt man känner när man suttit stilla i tre och en halvtimme och plötsligt kliver ut i nollgradigt väder och snöglopp. Nu är det mening att jag ska se kyrktornen och gå åt det hållet. Men jag ser ingenting i mörkret och snöyran. Jag börjar gå åt det håll som verkar vara rätt.

Och det är verkligen en promenad genom ett riktigt fint litet Astrid Lindgren-land. Med min bag på ena axeln går jag långsamt gatan fram och spanar efter gatuskyltar. Det ska stå Klosterledsgatan. Men skyltarna lyser med sin frånvaro. Jag kan titta in i fönstren i de små trähusen där det lyser och ser mysigt ut, men försöker i görligaste mån att inte göra det. Det känns litet ohyfsat.

Nu har jag snart gått i tio minuter. Fortfarande ingen Klosterledsgata. Klockan är över halv tolv och snöfallet visar inga tecken på att avta. Till vänster om mig har jag en stor kyrkoliknande byggnad med trappgavlar som kyrkorna i Skåne. Jag står på ett litet torg och på andra sidan torget ser jag ett par små tvåvånings vitkalkade hus i nån sorts fransk-spansk-italiensk stil framför mig. Mitt på torget ser också en liten staty som inte kan vara någon annan än Heliga Birgitta. Sveriges i särklass mest kända helgon.

Jag vet inte var jag är. Hmmm… Jag berömmer mig själv av att vara duktig på att hitta, men nu måste jag ge upp. Jag tar upp mobilen och ringer till min vän. Han svarar snabbt. Han påstår att han kan se mig, att han iakttagit mig en stund och att han vinkar till mig. Så ser jag plötsligt en vinkande gestalt i det vänstra fönstret på andra våningen i det vänstra av de vita små husen. Jag förstår att det jag ser är Mariagården, Birgittinernunnornas gästhem i Vadstena. Jag är äntligen framme!

mariagarden72
Så här hade det sett ut om jag kommit till Mariagården en solig sommardag i juni

Berlinmuren i Fruängen – kalla krigets slut

Posted in Historia with tags , , , on 9 november, 2009 by japetus

Att det idag är 20 år sedan Berlinmuren öppnades har knappast undgått någon. Efter 28 år som symbol för förtrycket i östblocket hände sig då det fantastiska att muren öppnades, ”föll” och de inlåsta östtyskarna kunde äntligen börja röra sig fritt. Än viktigare var förstås att diktaturen uphörde och med det Stasis angivarsamhälle, åsiktsförtrycket och enpartistaten.

Den konstruerade kommunistiska ”elitstaten” Östtyskland upphörde och de östra tyska landsdelarna kom att återförenas med det demokratiska Västtyskland. Det artificiella draget i konstruktionen Östtyskland blev än tydligare när man ser hur snabbt hela bygget rasade samman när raset väl börjat.  Ja inom ett par år skulle hela östblocksdiktaturen falla samman och de länder som Sovjet underkuvat och förtryckt som ett resultat av andra världskriget skulle så äntligen få sin frihet. Världshistoria!

Själv hade jag inte hört den stora nyheten den torsdagkvällen den 9 november 1989. Vid den tidpunkten gjorde jag min militärtjänst, ”låg i lumpen”, vid Stabs- och Sambandsskolan i Enköping. Vi hade ryckt in under pågående kallt krig sommaren 1989 och skulle komma att rycka ut i en annan värld sommaren 1990 – fast om det visste vi förstås ingenting vid den här tidpunkten i november 1989. Jag hade i själva verket varken sett eller hört några nyheter på torsdagkvällen.

Troligen hade jag efter traditionsenlig ärtsoppa och pannkaka till middag och min vanliga torsdagskvällsrutin med Talking Heads ”Little Creatures” i lurarna på biblioteket försjunkit framför MTV i TV-rummet den senare delen av kvällen. Att kunna se MTV obegränsat var en sensation för oss alla beväringar vid den här tiden. Fredagsförmiddagen bedrevs sedan med utbildning, fys, lunch och städning av logementet. Den vanliga fredagsrutinen.

Sedan följde åter den sedvanliga bussresan hem till Stockholm på eftermiddagen. En helt vanlig fredagseftermiddag i mitt liv som stabsassistent, trodde jag ännu. Vi släpptes av vid Norra Bantorget och jag lyckades komma hela vägen till Fruängen (!) innan jag slutligen såg en löpsedel… Jag minns de fullständigt otroliga bilderna på människor som klättrade på och hackade i muren. Hur kunde detta vara möjligt?

berlinmuren

Min minnesbild av den här nyheten kommer sig alltså av en löpsedel jag såg vid 16-tiden på eftermiddagen den 10 november. Men det var idag, ikväll för 20 år sedan det hände, som världshistoria skrevs. En av de största och mest betydelsefulla politiska händelserna under mitt liv, kalla krigets slut. Det är tveksamt om något lika stort kan hända under återstoden av mitt liv. Vad skulle det kunna vara?

”Tag an der Grenze…”

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , , , on 8 november, 2009 by japetus

Den västtyske gränsvakten i sin grönfläckiga Bundesgrenzschutz-uniform räcker över sin tunga kikare till mig och nickar ut mot floden, ”jetzt, guck mal…”. Jag har sett hur de tre östtyska vakterna ler och vinkar åt oss från sin patrullbåt på Elbe. Men genom kikaren ser jag nu också något mer. Bakom de tre leende männen i grått hukar en fjärde vakt och han vinkar inte. Han håller en kamera med det längsta objektiv jag dittills sett. Östtysken zoomar in oss och tar kort på kort.

grenze_444_350

Det är första veckan i september 1985. Vi befinner oss vid Elbe, då gränsflod mellan Öst- och Västtyskland, ca 50 km sydöst om Hamburg nära Lauenburg, DDR, den Tyska Demokratiska Republiken. För den hette ju faktiskt så trots att den östtyska diktaturen inte hade något med demokrati att göra. De hade spärrat in sin befolkning bakom en mur och ett dödligt ingenmansland av taggtråd, minor och vakttorn, en järnridå. Det hela var bara en liten vardaglig episod en gråmulen septemberdag för 24 år sedan, men jag minns än hur illa berörd jag som 17-åring blev av denna obetydliga kontakt med kalla kriget.

Jag hade just början tvåan i gymnasiet och befann mig på en veckas skolutbyte mellan Brännkyrka Gymnasium i Stockholm och Wilhelm Raabeschule  i Lüneburg, Västtyskland. Det var en mycket givande, spännande och trevlig upplevelse att få bo hemma hos en tysk familj tillsammans med en jämnårig tysk kompis. Jag minns ännu de generösa frukostarna hemma hos familjen Köppe på In der süssen Heide.  Jag minns självklart också besöket på Europas då näst största discotek, Galactica (där jag bl a hade glädjen att få höra Propagandas ”Duel” på det jättelika dansgolvet, en härlig upplevelse), men jag minns förstås även tydligt programaktiviten ”Tag an der Grenze”. Det var nyttigt för oss att få se denna lilla del av den världspolitiska verklighet som vi då alla var en del av.

Jag och mina klasskompisar gjorde fulare grimaser än matadoren när vi insåg att vi blev smygfotade av de brett leende  och entusiastiskt vinkande östtyska gränsvakterna. Har tänkt på det ibland efteråt att vi troligen hamnade i något av Stasis fotoregister som varnande exempel på dekadenta västungdomar.

Några månader tidigare, i maj samma år, har jag varit i Leningrad i Sovjetunionen med min orkester på en konsertresa. När vi passerar gränsstationen vid Vaalimaa nära Virolahti står de sovjetryska vakterna och ler och vinkar de med. Det ser trevligt ut. Men de håller ena handen bakom ryggen för att dölja sina AK 47 Kalashnikovs. I den mörka jorden vid gränsstationen har de med vita stenar skrivit samma ord på alla tänkbara språk: Peace, Frieden, Mir, Rauha, Paix, Fred, Pax, Paz… Efter att ha passerat ingenmanslandets sandade minfält, taggtrådsstängsel och höga vakttorn känns det hela i lika delar cyniskt och groteskt.

Iron curtain no mans land

Jag tänker på detta eftersom det nu imorgon är precis 20 år sedan Berlinmuren öppnades och vi fick ett slut på det förtryck som järnridån och muren stått för. Jag var ett av de obetydliga vittnen som fick se något av hur detta förtryck kunde se ut. Och då fick jag bara se den officiella bilden; den var obehaglig nog. Jag glömmer det aldrig.


”Walled in” – en suveränt animerad och intressant presenterad dokumentärfilm om Berlinmuren

Klar sikt denna novembermorgon

Posted in Vardagligt on 6 november, 2009 by japetus

Detta historiska datum till trots kunde jag se större delen av stan denna novembermorgon. Bakom ett litet täcke av dis kunde jag se gasklockan vid Ropsten och längre bort siluetten av höghusen i Larsberg på Lidingö. Annars var det en klar och ovanligt vacker morgon för att vara detta år i november. Inget regn, ingen blåst.

För precis ett år sen bloggade jag mer utförligt om dagens datum…
https://japetus.wordpress.com/2008/11/06/gustav-ii-adolf-pa-streiff-vid-lutzen/