”Tag an der Grenze…”

Den västtyske gränsvakten i sin grönfläckiga Bundesgrenzschutz-uniform räcker över sin tunga kikare till mig, ”jetzt, guck mal…”. Jag kan se hur de tre östtyska vakterna ler och vinkar åt oss från sin patrullbåt på Elbe. Men genom kikaren ser jag nu också något mer. Bakom de tre leende männen i grått hukar en fjärde vakt och han vinkar inte. Han håller en kamera med det längsta objektiv jag dittills sett. Östtysken zoomar in oss och tar kort på kort.

grenze_444_350

Det är första veckan i september 1985. Vi befinner oss vid Elbe, då gränsflod mellan Öst- och Västtyskland, ca 50 km sydöst om Hamburg nära Lauenburg, DDR, den Tyska Demokratiska Republiken. För den hette ju faktiskt så trots att den östtyska diktaturen inte hade något med demokrati att göra. De hade spärrat in sin befolkning bakom en mur och ett dödligt ingenmansland av taggtråd, minor och vakktorn, en järnridå. Det hela var bara en liten vardaglig episod en gråmulen septemberdag för 24 år sedan, men jag minns än hur illa berörd jag som 17-åring blev av denna obetydliga kontakt med kalla kriget.

Jag hade just början tvåan i gymnasiet och befann mig på en veckas skolutbyte mellan Brännkyrka Gymnasium i Stockholm och Wilhelm Raabeschule  i Lüneburg, Västtyskland. Det var en mycket givande, spännande och trevlig upplevelse att få bo hemma hos en tysk familj. Jag minns ännu de generösa frukostarna hemma hos familjen Köppe på In der süssen Heide.  Jag minns självklart också besöket på Europas då näst största discotek, Galactica, men även tydligt programaktiviten ”Tag an der Grenze”. Det var nyttigt för oss att få se denna lilla del av den världspolitiska verklighet som vi då alla var en del av.

Några månader tidigare, i maj samma år, har jag varit i Leningrad i Sovjetunionen med min orkester på en konsertresa. När vi passerar gränsstationen vid Vaalimaa nära Virolahti står de sovjetryska vakterna och ler och vinkar de med. Det ser trevligt ut. Men de håller ena handen bakom ryggen för att dölja sina AK 47 Kalashnikovs. I den mörka jorden vid gränsstationen har de med vita stenar skrivit samma ord på alla tänkbara språk: Peace, Frieden, Mir, Rauha, Paix, Fred, Pax, Paz… Efter att ha passerat ingenmanslandets sandade minfält, taggtrådsstängsel och höga vakktorn känns det hela i lika delar cyniskt och groteskt.

Iron curtain no mans land

Jag tänker på detta eftersom det nu imorgon är precis 20 år sedan Berlinmuren öppnades och vi fick ett slut på det förtryck som järnridån och muren stått för. Jag var ett av de obetydliga vittnen som fick se något av hur detta förtryck kunde se ut. Och då fick jag bara se den officiella bilden; den var obehaglig nog. Jag glömmer det aldrig.


”Walled in” – en suveränt animerad och intressant presenterad dokumentärfilm om Berlinmuren

Ett svar to “”Tag an der Grenze…””

  1. Bra skrivet.. Du sprang fort till pendeln imorse, såg dig nog..

    🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: