På väg till retreat i Vadstena

”Blåklintsbussen” rusar fram genom det kompakta novembermörkret. Klockan är strax efter 23 denna fredagkväll och jag börjar närma mig resans mål. Klockans röda lysdioder visar 23.16 och strax under kan jag se att det är 3 plusgrader utanför, men det verkar ännu kyligare för det ihållande regnet som mötte redan vid Norrköping har nu övergått i snöglopp. Det kallas expressbuss, men resan tar dryga tre och en halv timme trots att den här turen dessutom går utan raster. Om mindre än 10 minuter ska vi vara framme, men jag ser ännu ingenting mer än avlägsna ljus nånstans långt borta i mörkret. Jag vet egentligen inte var vi är, bara att vi tydligen inte behövt stanna i Borensberg och att det bör vara mindre än 10 minuter kvar till resans mål.

Men jag ska verkligen inte klaga. I själva verket gillar jag det här. Den här känslan av att vara på väg nånstans, min egen novemberkulna roadmovie. På väg till en plats jag inte varit på tidigare, åtminstone inte i vuxen ålder. Att komma till cityterminalen på fredagkvällen, slå sig ned ensam vid ett bord på ett fik med en apelsin-mango smoothie och en macka, läsa en stund. Titta på människorna som passerar förbi. Läsa litet mer. Andas djupt och långsamt. Härligt avstressande. Det här är kult!

250px-Cityterminalen-interior_1
Cityterminalen – inte känd som Stockholms mysigaste fikamiljö, men underskattad som sådan enligt mig

Och så är det dags att kliva på bussen, ta sig upp till avgångspiren en trappa upp och plocka fram de billiga 180 kr resan kostar. Chauffören visar sig vara av den ovanligt trevliga sorten. Han småpratar litet med oss alla som köper biljetter, får ett och annat skratt. Som sig bör avslöjar den östgötska dialekten var det lokala bussföretaget Blåklintsbuss rekryterar sina förare. Det känns betryggande. Bussen blir knappt halvfull. Snart har jag hittat en plats för mig själv, anpassat klädseln och boat in mig i ett hörn med jackan och nya jättelånga svarta halsduken som extra kudde. Snart rullar också bussen söderut i mörkret. Det är en tyst och suggestiv upplevelse.

Stoppen i Nyköping och Norrköping är välbekanta sedan många år då pappa med familj bott i Linköping sedan 1991. Otaliga gånger har jag gjort den här resan. Men den här gången ska jag resa litet längre.  Jag känner mig väldigt nöjd med det impulsbeslut jag fattade på väg hem från jobbet denna eftermiddag. Jag ska tillbringa helgen i retreat på birgittinernunnornas gästhem i Vadstena. En vän till mig är volontär i klostret och jag ska också passa på att hälsa på honom.

Det pittoreska lilla Vadstena ligger mycket vackert vid Vättern och liknar mest ett Astrid Lindgren-land. Den lilla staden domineras av små färgglada trähus i varma färgtoner, men kanske allra mest av klosterområdets byggnader. Här finns det gott om söta småbutiker, gallerier och kulturbyggnader med rika möjligheter att shoppa kläder, prylar, hantverk, konst och mat. Knyppling är en stor lokal specialitet.

År 1346 grundade Heliga Birgitta Vadstena kloster, som gjort staden känd. Det syns och känns att Vadstena är en mycket gammal stad med äldsta anor från 1 000-talet. Den känslan får jag när jag kl 23.23  kliver av bussen tillsammans med två andra medpassagerare. Så är bussen tom. Den sista biten till Mjölby får föraren köra ensam; han lyfter ut medpassagerarnas väskor, hälsar glatt och kliver tillbaka in i värmen. Snart är bussen försvunnen i mörkret och likaså mina medpassagerare som vet precis vart det ska.

Jag står kvar i det ymniga snöfallet och ser mig omkring.  Jag känner mig ruggig och kulen på det sätt man känner när man suttit stilla i tre och en halvtimme och plötsligt kliver ut i nollgradigt väder och snöglopp. Nu är det mening att jag ska se kyrktornen och gå åt det hållet. Men jag ser ingenting i mörkret och snöyran. Jag börjar gå åt det håll som verkar vara rätt.

Och det är verkligen en promenad genom ett riktigt fint litet Astrid Lindgren-land. Med min bag på ena axeln går jag långsamt gatan fram och spanar efter gatuskyltar. Det ska stå Klosterledsgatan. Men skyltarna lyser med sin frånvaro. Jag kan titta in i fönstren i de små trähusen där det lyser och ser mysigt ut, men försöker i görligaste mån att inte göra det. Det känns litet ohyfsat.

Nu har jag snart gått i tio minuter. Fortfarande ingen Klosterledsgata. Klockan är över halv tolv och snöfallet visar inga tecken på att avta. Till vänster om mig har jag en stor kyrkoliknande byggnad med trappgavlar som kyrkorna i Skåne. Jag står på ett litet torg och på andra sidan torget ser jag ett par små tvåvånings vitkalkade hus i nån sorts fransk-spansk-italiensk stil framför mig. Mitt på torget ser också en liten staty som inte kan vara någon annan än Heliga Birgitta. Sveriges i särklass mest kända helgon.

Jag vet inte var jag är. Hmmm… Jag berömmer mig själv av att vara duktig på att hitta, men nu måste jag ge upp. Jag tar upp mobilen och ringer till min vän. Han svarar snabbt. Han påstår att han kan se mig, att han iakttagit mig en stund och att han vinkar till mig. Så ser jag plötsligt en vinkande gestalt i det vänstra fönstret på andra våningen i det vänstra av de vita små husen. Jag förstår att det jag ser är Mariagården, Birgittinernunnornas gästhem i Vadstena. Jag är äntligen framme!

mariagarden72
Så här hade det sett ut om jag kommit till Mariagården en solig sommardag i juni

Annonser

2 svar to “På väg till retreat i Vadstena”

  1. Det går nästan inte att misslyckas med spontanresor, men din verkar ha varit osedvanligt lyckad. ;D

    • Ja den här spontanresan var verkligen något extra. Fotona jag tog den där helgen i Vadstena hör till de vackraste höstbilder jag nånsin tagit. Det var en oförglömlig resa…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: