Arkiv för januari, 2010

Med Speedogoggles i bassängen

Posted in Träning, Vardagligt on 24 januari, 2010 by japetus

Jag har simmat regelbundet i 11 år nu. Många gånger under den här tiden har jag tänkt tanken: ”Jag ska skaffa riktiga simglasögon!” Kloret i bassängen irriterar ögonen och jag kan bara öppna ögonen korta, korta stunder för att orientera mig när jag dyker. Ändå tog det alltså 11 år innan jag gjorde slag i saken. Idag.

Jag har köpt ett par simglasögon av märket Speedo. ”Active Essentials” heter de. Det låter betryggande.

Känslan att simma med dem på var mycket behaglig och gav mig också en del märkliga associationer. Å ena sidan såg jag hela tiden händerna framför mig som i ett ”1st player shooter” dataspel. Å andra sidan kändes det som om jag var Frodo och hade tagit på mig Ringen. Det var verkligen som att jag kunde titta in i en annan värld och se skepnader som rörde sig i den…

Annonser

Vintersaga

Posted in musik, Natur och årstider with tags , , , , on 6 januari, 2010 by japetus

Igårkväll och under natten till idag har temperaturen sjunkit ned till -20 grader. Jag kan inte på rak arm minnas när vi hade så här pass kallt i Stockholm sist. Det är längesen. Men detta är långtifrån det kallaste temperaturer jag upplevt.

Det är härligt med riktig vinter och snö. Inte minst får det mig att minnas barndomens och tonårens årliga besök uppe hos farmor och farfar i Tornedalen. Då hände det att temperaturen i extrema fall sjönk så lågt som till -43 grader. Det är den allra extremaste kyla jag någonsin upplevt.

Där uppe, norr om polcirkeln, när det knäpper till rejält och blir isande kallt förvandlas hela intrycket till ett helt annat än här. Dels blir aldrig dagsljuset lika starkt eftersom solen inte orkar upp över horisonten under den mörkaste perioden, dels är det som att hela skapelsen tystnar och håller andan. Allt är stilla. Allt vilar. Det enda man hör är de egna knarrande fotstegen i den torra gnistrande snön. En mycket speciell upplevelse i en blåaktig halvskymning/halvdager som aldrig orkar bli ljusan dag. När mörkret sedan snabbt faller, spelar snart det magiska och, som jag minns det, litet kusliga norrskenet…

Jag hade tänkt skriva om vintersolståndet och den här speciella perioden, midvintern strax innan jul, men hann inte då.  Det blir några tankar kring denna midvinter, denna vintersaga nu istället. Nu när vi åter är som allra djupast insvepta i det stora nordiska vintermörkret. Denna vinter har ju dessutom blivit en riktig midvinter tack vare de låga temperaturerna och den snö som detta år fått ligga kvar.

Det jag tänker på särskilt är alla de långa bilresorna från Stockholm upp till den lilla byn strax norr om Pajala där farmor och farfar bodde; resor som oftast gjordes vintertid. Det var dryga 120 mil längs med en E4: a som då inte alls var så utbyggd som den är idag. Den här resan gjorde vi flera gånger per år under många års tid. Det började förstås innan jag ens själv har minnen av det och pågick ända upp till det att jag var 19, då farfar sedan flera år inte längre var kvar i livet och farmor flyttats söderut för vård och för att finnas närmare merparten av sin familj. Jag inser nu att jag säkert kom att göra den här resan 30-40 gånger i medveten ålder.

Men det är egentligen inte bilresorna i sig jag tänker på, utan de vackra och suggestiva ögonblicksbilder de bjöd på. Inte sällan med ackompanjemang av musik eftersom radion nästan alltid stod på. Jag försökte naturligtvis själv påverka musikvalet genom att erbjuda mina kassettband med Twice a Man, Mockba Music, Viva, Tangerine Dream, J-M  Jarre och Kraftwerk, men hade då endast begränsad och i bästa fall demokratiskt fördelad framgång…

Jag brukade annars försöka sova så mycket som möjligt eftersom vi ofta körde hela sträckan i ett svep och inte sällan nattetid. Det var en resa som då tog ca 10-11 timmar, och som framförallt byggde på pappas exceptionella förmåga att orka sitta fokuserad och köra så fort så länge under dessa tuffa vinterförhållanden. Det är ett bevis på vilken duktig och säker förare han är att vi aldrig råkade ut för några olyckor eller tillbud.  Tack för det pappa!

Då och då vaknade jag till, invirad i vinterjacka och filt, och fick en yrvaken glimt av det förbirusande vinterlandskapet med en lång rad ortsnamn som etsat sig fast i minnet: Tierp, Hille, Norrbränningen, Jättendal, Klockestrand, Docksta, Skuleberget, Nordmaling, Ratan, Lövånger, Ljusvattnet, Jävrebodarna, Töre, Överkalix, Korpilombolo. Det är i princip en checklista för E4 norrut genom Sverige.

Särskilt minns jag då också den gång då jag en sådan natt hörde Ted Ströms vackra ”Vintersaga” i Monica Törnells klassiska version, en oerhört suggestiv upplevelse. Det här är vacker musik i kombination med en uttrycksfull poesi som förmår måla upp stämningarna och känslan i den ”vintersaga” jag befann mig, känslan då midvintern håller hela Sverige i sitt iskalla grepp. Särskilt då i de norra delar av landet som vår resa gick igenom.

Ögonblicksbilden sitter kvar, klockan har för evigt stannat i detta lilla stycke frusna tid av tidigt 80-tal; Mamma sover i framsätet till höger, lillebror invirad i täckjackan halvligger i baksätet till vänster, pappa med båda händerna på ratten i förarsätet är svagt upplyst i det blåaktiga ljuset från instrumentpanelen när vår vinröda Saab 900 EMS rusar fram genom snöröken; utanför är skogen snötyngd och milsvid, ovanför spelar norrskenets mäktiga flammor…

Yello tillbaka med ”Touch” efter 6 år

Posted in Electronica, Hyllningar, musik on 4 januari, 2010 by japetus

Efter en smakfull och ultracool inflygning i promotionvideon,  insvept i en omisskännlig ”yello-sk” baston med ambientfeeling, talar Dieter Meier åter till oss med ett nytt budskap… Han och Boris Blank har en ny platta. Efter 6 års väntan släpper Yello nu ”Touch”. Ja eller släppte plattan i oktober för att vara mer precis. Jag såg den inte förrän i mellandagarna. Hmmm… Trodde nog att jag hängde med bättre än så.

Yello har gjort en virtuell konsertfilm avbildande dem på en alldeles enormt stor scen i ett gigantiskt digitalt scenbygge. Det är så härligt överdrivet, så totalt megalomaniskt kitschigt… Så Yello! Ni får en aning av detta när ni tittar på promotionfilmen ovan. Gör det.

Efter de första genomlyssningarna kan jag konstatera att det här känns väldigt mycket som en riktig ”Yello-platta”. Detta i så mån att nästan alla låtarna är riktiga låtar med text. Och så avslutar de med ett tydligt längre instrumentalt ambient-spår. Precis som deras plattor brukade vara på 80- och 90-talen.

Med sig har de också, som de brukar, en ny gästsångerska, skönsjungande Heidi Happy, och en instrumentalist, den storslagne trumpetaren Till Brönner som spelar både flygelhorn och trumpet på plattan. Det låter väldigt bra, alldeles väldigt bra! Precis så elegant, distingerat och coolt som jag hoppats.

Att Yello åter stod på scen i Berlin i oktober i samband med att plattan släpptes var också det alldeles fantastiskt. Det har inte hänt många gånger, men så var det också 30 år sedan de började. Jag hade hoppats att de skulle komma till Sverige med sin konsertfilm, men det var förstås att hoppas för mycket. Det här är något för Tyskland, Österrike och Schweiz.

Sammanfattningsvis tycker jag det är väldigt trevligt och sympatiskt att två män i övre medelåldern (Dieter Meier fyller 65 nu under 2010) kan vara så kreativa och lekfulla. På det sättet är de fortfarande hjältar och förebilder!

”Avatar” – en bra start på det nya året

Posted in Film on 3 januari, 2010 by japetus

Hisnande visuella effekter, en närmast psykedeliskt generös färgpalett, förtrollande vackra miljöer och ett mycket viktigt budskap – det var den stora behållningen jag hade med mig hem igårkväll från James Camerons nya film ”Avatar”. Liksom Camerons förra film, ”Titanic”, sägs Avatar nu vara den dyraste film som gjorts. Kanske kommer den också, likt Titanic, att ta hem flertalet statyetter på Oscarsgalan?
På planeten Pandora

Det är ingen ny historia i sig, det är egentligen samma berättelse som i ”Dansar med vargar”, men nu förflyttad till år 2154 på planeten Pandora. Marinsoldaten Jake Sully kommer till Pandora för att infiltrera de lokala infödingarna, Na’vi-folket. Hans medvetande har överförts till en framodlad, konstgjord ”avatar”, en kopia av en Na’vi-varelse. Allt detta för att de giriga människorna, ”the sky-people”, ska kunna utnyttja de rika naturtillgångar som råkar finnas just på platsen där Na’vi-folket bor. Schaktmaskinerna väntar på att rullas fram och förstöra den heliga regnskogen – precis vad som pågår på Borneo just nu.

Men under resans gång får Jake anledning att omvärdera vad han håller på med. Hans sympatier glider alltmer över till dem han blivit utsänd för att spionera på och förråda. Han tas emot av Na’vi, lever med dem, utbildas i deras seder och bruk – and goes native! Som lärare får han den stolta och vackra krigarkvinnan Neytiri. Inte helt oväntat uppstår, efter en mycket trevande start, tycke dem emellan. Det är som sagt inte en särskilt originell berättelse, men den är helt fantastiskt effektfullt återberättad. Det är som när jag en gång såg Star Wars, Terminator 2 och Titanic – när det verkligen känns att tekniken tagit ett stort språng framåt.  


Neytiri

Det är en förtrollande vacker film och budskapet om att låta girigheten stå tillbaka för att rädda naturen och i slutänden själva förutsättningarna för livet kunde inte vara viktigare. Det blir väldigt tydligt när vi i filmen förstår att människorna år 2154 lyckats förstöra sin egen planet och nu är i full färd med att leta rätt på nya världar att utnyttja, suga ut och förstöra. Slutet blir kanske väl mycket pang-pang. Känns inte helt rätt. Men det övergripande budskapet är så rätt. Det känns väldigt bra att så många människor får en möjlighet att se filmen och kanske ta till sig av dess budskap.