Vintersaga

Igårkväll och under natten till idag har temperaturen sjunkit ned till -20 grader. Jag kan inte på rak arm minnas när vi hade så här pass kallt i Stockholm sist. Det är längesen. Men detta är långtifrån det kallaste temperaturer jag upplevt.

Det är härligt med riktig vinter och snö. Inte minst får det mig att minnas barndomens och tonårens årliga besök uppe hos farmor och farfar i Tornedalen. Då hände det att temperaturen i extrema fall sjönk så lågt som till -43 grader. Det är den allra extremaste kyla jag någonsin upplevt.

Där uppe, norr om polcirkeln, när det knäpper till rejält och blir isande kallt förvandlas hela intrycket till ett helt annat än här. Dels blir aldrig dagsljuset lika starkt eftersom solen inte orkar upp över horisonten under den mörkaste perioden, dels är det som att hela skapelsen tystnar och håller andan. Allt är stilla. Allt vilar. Det enda man hör är de egna knarrande fotstegen i den torra gnistrande snön. En mycket speciell upplevelse i en blåaktig halvskymning/halvdager som aldrig orkar bli ljusan dag. När mörkret sedan snabbt faller, spelar snart det magiska och, som jag minns det, litet kusliga norrskenet…

Jag hade tänkt skriva om vintersolståndet och den här speciella perioden, midvintern strax innan jul, men hann inte då.  Det blir några tankar kring denna midvinter, denna vintersaga nu istället. Nu när vi åter är som allra djupast insvepta i det stora nordiska vintermörkret. Denna vinter har ju dessutom blivit en riktig midvinter tack vare de låga temperaturerna och den snö som detta år fått ligga kvar.

Det jag tänker på särskilt är alla de långa bilresorna från Stockholm upp till den lilla byn strax norr om Pajala där farmor och farfar bodde; resor som oftast gjordes vintertid. Det var dryga 120 mil längs med en E4: a som då inte alls var så utbyggd som den är idag. Den här resan gjorde vi flera gånger per år under många års tid. Det började förstås innan jag ens själv har minnen av det och pågick ända upp till det att jag var 19, då farfar sedan flera år inte längre var kvar i livet och farmor flyttats söderut för vård och för att finnas närmare merparten av sin familj. Jag inser nu att jag säkert kom att göra den här resan 30-40 gånger i medveten ålder.

Men det är egentligen inte bilresorna i sig jag tänker på, utan de vackra och suggestiva ögonblicksbilder de bjöd på. Inte sällan med ackompanjemang av musik eftersom radion nästan alltid stod på. Jag försökte naturligtvis själv påverka musikvalet genom att erbjuda mina kassettband med Twice a Man, Mockba Music, Viva, Tangerine Dream, J-M  Jarre och Kraftwerk, men hade då endast begränsad och i bästa fall demokratiskt fördelad framgång…

Jag brukade annars försöka sova så mycket som möjligt eftersom vi ofta körde hela sträckan i ett svep och inte sällan nattetid. Det var en resa som då tog ca 10-11 timmar, och som framförallt byggde på pappas exceptionella förmåga att orka sitta fokuserad och köra så fort så länge under dessa tuffa vinterförhållanden. Det är ett bevis på vilken duktig och säker förare han är att vi aldrig råkade ut för några olyckor eller tillbud.  Tack för det pappa!

Då och då vaknade jag till, invirad i vinterjacka och filt, och fick en yrvaken glimt av det förbirusande vinterlandskapet med en lång rad ortsnamn som etsat sig fast i minnet: Tierp, Hille, Norrbränningen, Jättendal, Klockestrand, Docksta, Skuleberget, Nordmaling, Ratan, Lövånger, Ljusvattnet, Jävrebodarna, Töre, Överkalix, Korpilombolo. Det är i princip en checklista för E4 norrut genom Sverige.

Särskilt minns jag då också den gång då jag en sådan natt hörde Ted Ströms vackra ”Vintersaga” i Monica Törnells klassiska version, en oerhört suggestiv upplevelse. Det här är vacker musik i kombination med en uttrycksfull poesi som förmår måla upp stämningarna och känslan i den ”vintersaga” jag befann mig, känslan då midvintern håller hela Sverige i sitt iskalla grepp. Särskilt då i de norra delar av landet som vår resa gick igenom.

Ögonblicksbilden sitter kvar, klockan har för evigt stannat i detta lilla stycke frusna tid av tidigt 80-tal; Mamma sover i framsätet till höger, lillebror invirad i täckjackan halvligger i baksätet till vänster, pappa med båda händerna på ratten i förarsätet är svagt upplyst i det blåaktiga ljuset från instrumentpanelen när vår vinröda Saab 900 EMS rusar fram genom snöröken; utanför är skogen snötyngd och milsvid, ovanför spelar norrskenets mäktiga flammor…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: