Arkiv för februari, 2010

Tankar från Egypten

Posted in musik, Resa on 28 februari, 2010 by japetus

Klockan är 06.00 och jag sitter med en svindyr macka och en dito mugg té ute på Arlanda i gryningen den 16 februari 2010 och läser. Bredvid mig på bordet ligger mitt handbagage bestående av min ryggsäck och min relativt stora CD-spelare. Plötsligt hör jag en röst: ”Hörru var har du platt-TV’n nånstans grabben?”

Jag tittar upp och får se en kufisk burkplockande gubbe som saknar en och annan tand i det svagsinta flinet. Undrar hur han kommit in innanför säkerhetskontrollerna på Arlanda, tänker jag  och svarar, litet lätt full i skratt eftersom jag faktiskt tycker att han ställt en skoj fråga: ”Nej du, här är det fortfarande tjock-TV som gäller! Men nästa resa, då jävlar…” (Det är ju ett känt faktum att jag har Sveriges sista tjock-tv, åtminstone känns det så.)

Jag hade en på det hela taget mycket behaglig vecka i Egypten. Det blev en lyckad kombination av vila, god mat, träning, läsande, meditation och sightseeing. Det finns en hel uppsjö med händelser från den gångna veckan som jag kanske kommer berätta om här. En del vackert, en del dråpligt, en del tänkvärt. Det är ganska fantastiskt egentligen hur mycket som kan hända på en semestervecka i en artificiell semesterby som Hurghada… Vi får se om, när de här berättelserna tar form. När andan faller på. Här kommer först en sammanfattning.

Hotellet jag bodde på, Grand Resort, var vackert och stämningsfullt. De hade ett fint poolområde och ville man gå till havet var det bara att gå över gatan till Grand Hotel där Grand Resorts gäster också var välkomna. Personalen var det litet si och så med. En del var väldigt trevliga och serviceminded, andra var lätt påfrestande, påflugna och/eller t o m trista i attityden. Men generellt sett var det bra.

Jag promenerade mycket i omgivningarna, i hettan och det starka solskenet, förundrad över att jag ännu inte kommit mig för att skaffa slipade solglasögon. Nu gör jag det när som helst. Alldeles speciellt spännande blev en avstickare ut i öknen bort till den militära flygplatsen där jag stoppades vid ett taggtrådsstängsel och gömde mig för vakterna i ett dike som liknade en skyttegrav strax utanför taggtråden. En märklig och smått surrealistisk upplevelse, helt i min stil och långt bort från de vanliga charter-upplevelserna. Kul med litet äventyr, så brukar det bli när jag är ute och reser…  

Jag följde också med på en mycket intressant dagsutflykt till Luxor, Karnak-templet och Konungarnas dal. Bussen gick vid 05.00 på morgonen och vi var tillbaka vid ca 22.00 på kvällen. Det var en lång, men mycket intressant dag.  Vi hade turen att ha med oss en riktigt bra Ving-guide.

Jag hade också gott om tid för eftertanke. Funderingar kring jobb och relationer kom och gick. Vad var rätt, vad var fel? Vilken väg kommer jag att välja nu? I och med att jag läste ”The Secret” fick jag anledning att åter fundera över vägval och medvetna affirmationer som ska hjälpa mig vidare i rätt riktning.

Musikaliskt bjöd veckan också på mycket ny lyssning, jag hade ju köpt med mig ett antal nya plattor. Jag trodde jag skulle komma att lyssna väldigt mycket på Sades nya platta ”Soldier of love”, men det blev inte så. Den kändes väldigt mollstämd och påminde mig alltför mycket om min f d flickvän… Hjärtat sjönk i bröstet och mungiporna likaså. Jag tryckte på ”paus” och tänkte, det här får vi ta senare, inte nu. Kents nya platta ”Röd” föll inte heller riktigt i smaken, tyckte inte alls att den var lika bra som den förra. Nej jag fick ingen känsla för den. Förstår inte riktigt vad det är för kantig musik de gör nu, blir varken rock eller synth av det hela.

Istället visade det sig bli mycket Melissa Horn och Fibes oh fibes. Och så Anette Carlströms ”Moola mantra meditationer”. Det var vad som snurrade mest hela tiden i den gamla CD-spelaren. Den låt som jag allra mest kommer att förknippa med resan visade sig därför oväntat bli en Fibes oh fibes-låt, nämligen denna: 

Annonser

Riot in Liljeholmen, Lidl öppnade idag

Posted in Vardagligt with tags , , on 25 februari, 2010 by japetus

Säkerhetsvakten gör förtvivlade försök att lugna folkmassan som försöker tränga sig in genom dörrarna. Innanför fönstren kan man ana horder av människor som trängs och tränger sig fram och tillbaka.

Vad är detta? Är det Backstreet Boys på Globen februari ’97? Är det löningshelg i Ullared? Är det upploppet i tisdagskväll i Liljeholmens bussterminal?

Nej, det är naturligtvis Lidl som så slutligen idag öppnat i Liljeholmen. Med nöd och näppe klarade jag mig från att bli nedtrampad när jag passerade utanför på vägen hem. Det var nästan upplopp, snacka om riot…

Under de gångna månaderna har jag kunnat se att min tidigare ironiska nonsens-blogg om Lidl varit en av de mest lästa. Uppenbarligen tilldrager sig Lidls öppnande i Liljeholmen ett oerhört stort intresse. Det är väldigt tydligt att de har ett fungerande och efterfrågat koncept. Detta måste vara en succé för Lidl att döma av intresset.

Nu är det ett faktum. Lidl finns i Liljeholmen. Watch out!

PS: Jag landade sent, sent i tisdagskväll efter en minnesvärd och härlig vecka i Egypten… Ännu en ”charter-retreat” my way, återkommer med något från det äventyret närsomhelst…

Ready to go…

Posted in Litteratur, musik, Resa on 16 februari, 2010 by japetus

Klockan är nu strax över ett (01.00) denna natt mellan måndag och tisdag. Om tre timmar går taxin härifrån. Får se om det blir nån sömn inatt innan taxin tar mig iväg ut till Arlanda…

Jag vill passa på att tacka alla som kommit med bra boktips! Så här ser nu listorna ut FYI…

Litteratur (i bokform):
Rhonda Byrne: The Secret
Jack Canfield: The Success Principles
Deborah Curtis: Beröring långt ifrån (Joy Division & Ian Curtis)
Håkan Lahger: Den vassa eggen, Ulf Lundells kreativa kaos
Dennis Lehane: Shutter island
Haruki Murakami: Kafka på stranden
Leif GW Persson: Faller fritt som i en dröm
Niclas Sennerteg: Nionde arméns undergång
Fredrik Strage: Fans
Markus Zusak: The book thief

Litteratur (som ljudbok på MP3):
Jack Cornfield: After the ecstacy the laundry

Musik för just detta tillfälle:
Fibes, oh fibes: 1987 (2009)
Kent: Röd (2009)
Melissa Horn: Säg ingenting till mig (2009)
Sade: Soldier of love (2010)
Yello: Touch (2009)

Musik som alltid är med på charter-resan, så även denna gång:
The Police: The Singles
Yello: The new mix in one go

Charter-retreat, hälsoresa på mitt sätt

Posted in musik, Personlig utveckling, Resa on 14 februari, 2010 by japetus

”Att resa ensam på charter kan man inte. Då är man en pinsam loser! Beställa bord för en och sitta med dumstrut i ett hörn på restaurangen…” Det är sommaren 1996 och jag konstaterar att ingen av mina vänner har möjlighet att hänga med mig på den utlandsresa jag vill göra denna sommar. Ska jag ställa in resan? Ska jag åka? Kan jag åka ensam? För visst är man en pinsam loser om man tvingas resa ensam på charter!?

Det börjar luta åt att ställa in resan.  Men jag hör också, för första gången, en annan röst inom mig. Den säger saker i stil med ”I can’t I must!” och ”Do it differently!” Jag har gått en kurs i personlig utveckling, min första, tidigare detta år. Jag kan nu förstå att jag står på gränsen av min 28-åriga bekvämlighetszon som just då i juli 1996 inte var större än att tanken på att åka ensam på en charterresa kändes som ett övermäktigt hinder.

Men på kursen hade jag fått lära mig att våga utmana och gå framåt i de situationer då det tog emot, att inte göra mig till ett offer för olika situationer – att jag skulle ta ansvar och göra medvetna val. Att jag skulle sätta mig i framsätet och styra istället för att sitta i bak och klaga på att bilen så ofta for i diket…

Jag ser nu att jag håller på att göra mig till ett offer för en massa föreställningar som inte har nån bärighet i verkligheten. Alltså reser jag själv på en charter-resa för första gången i mitt liv och resan går till den månlandskapsliknande kanarieön Lanzarote. Ett koncept börjar ta form. Planen är att jag åtminstone under första hälften av resan ska gå i retreat, dvs hålla mig strikt för mig själv och inte prata med någon annan. Det blir en bra övning för mig, ett möte med mig själv. Med mig har jag min CD-spelare, kameran samt ett stort antal skivor och böcker. Jag ska vila, sova, träna, äta, meditera, affirmera och ”ta hand om mig själv”.

Här på planet till Lanzarote uppstod också två traditioner som blivit återkommande; tomatjuicen och Tangerine Dream… Av misstag fick jag tomatjuice av flygvärdinnan, äckligt tyckte jag först, men ändrade mig efter att ha gett den jolmiga drycken en chans. Det var ju ganska gott på sitt sätt. Nu beställer jag alltid minst en tomatjuice när jag flyger. Eftersom jag aldrig dricker tomatjuice annars har detta blivit en stark betingning, en smak av förväntan och äventyr… Ha ha! Och så var det Tangerine Dream. Närmare bestämt en låt som heter ”Virtually Fields” från ”Dream mixes”-plattan de släppte 1995.

Bloody Mary
Finns det inte ren tomatjuice så har de alltid alternativt ”Mr & Mrs T’s Bloody Mary mix” ombord på planen

När jag hörde den första gången associerade jag direkt till att flyga, den lät adrenalinstinn och häftig på hög volym i bra anläggning. Ja litet som att starta med ett flygplan. För detta att starta med ett flygplan, ja att flyga överhuvudtaget, gör mig fortfarande lika exalterad. Jag känner adrenalinet varje gång maskinen vänder upp på startrakan och piloten ger full gas. Den här gången spetsade jag upplevelsen med denna låt. Det funkade perfekt. Betingningen satt som en smäck. Jag kan inte höra den här låten utan att känna accelerationen…

Och hur gick själva resa den gången 1996? Jo bra, riktigt bra. Jag fick en väldigt fin, spännande och vacker upplevelse i detta nya möte med mig själv och jag kom hem som en litet starkare och klokare man. Dumstrutarna lyste med sin frånvaro och det kändes aldrig obekvämt när jag åt mina middagar i de varma kanariska kvällarna. De första tre dagarna var jag i total tystnad, sen träffade jag ett par jättetrevliga killar från Tibro som jag hängde med resten av veckan.  Det här är snart 14 år sedan och det har med tiden blivit fler resor. Trygghetszonen har vuxit en aning; äventyren har blivit många och jag har fått se mycket vackert. Här är listan över retreat-resorna och några snapshots från dem. Tomatjuicen och Tangerine Dream hänger fortfarande med…

1996 juli: Playa Blanca/Lanzarote, Kanariöarna Jag minns särskilt kattfamiljen som flyttade in på min balkong som jag matade med grädde och korvar. Och så vulkangrillen, de konstgjorda gejsrarna och så bestigningen av den slocknade vulkanen Montaña Roja.


Ett ögonblick i vinden nånstans mitt i det mycket speciella landskapet på Lanzarote; här tränade de amerikanska astronauterna inför rymdfärderna

1999 mars: Playa del Ingles/Gran Canaria, Kanarieöarna En resa med mycket hög meditations- och träningsdisciplin veckan innan jag skulle börja jobba på Passagen/SOL. Helpension på Sunwing, tränade och åt som en galning. Blev en medlemsblogg på Passagen om detta, fast begreppet blogg ännu inte fanns då. Skrattade gott när jag hamnade i nudist-zonen på Maspalomas stranden och plötsligt hade ett gäng medelålders överviktiga holländare och tyskar efter mig bland sanddynerna… Hmmm, gick därifrån. Snabbt. Och så gymmet med de härliga håriga macho-latino killarna där jag tränade. I omklädningsrummet såg jag sedan flera värvningsaffischer till lokala gay-barer. De sökte manliga muskulösa servitörer – ”dance for the customers”! Det var nåt som inte hängde ihop här med mina tidigare fördomar om macho-latino-superhetero män; nu fick jag nya fördomar…


”Rippad och deffad”; revanschen efter alla år som spinkis med komplex på badstränderna –  vältränad ung man som nyss fyllt 31, här på Sunwings balkong, Gran Canaria 1999

2000 juli: Marmaris, Turkiet Varmaste resan hittills. Temperaturen låg runt 40 plus. Minns särskilt vansinnesklättringen upp på Marmarisbergets topp med 1 liter (!) vatten i 43 graders värme, genom ett område där en skogsbrand lämnat svart ångande aska efter sig. Ingen visste var jag var. När jag satt uppe på toppen och tittade ned över den magiskt vackra Marmarisviken insåg jag hur otroligt dum och våghalsig  jag varit. Vattnet var slut och jag var trött och medtagen. Jag valde att chansa genom att halvspringa nedför berget hela vägen. Benen darrade som spaghetti när jag uttorkad och dyngsur av svett kom ned igen till civilisationen, svimfärdig. Hemma på hotellet drack jag snabbt två liter vatten på stående fot och sov sedan middag i ett par timmar… Don’t try that (at home or anywhere)!

Medtagen, omskakad, lätt chockad och dyngsur av svett tar jag det här fotot på hotellbalkongen när jag precis återvänt efter ”vansinnesklättringen” i Marmaris…

2002 december: Los Cristianos/Teneriffa, Kanarieöarna Långa vandringar och joggingturer längsmed stränderna och så ännu en intressant bergsbestigning. Alla turisterna rör sig söderut mot stranden, men jag börjar på förmiddagen klättra norrut mot toppen av Roque del Conde, 1 005 meter, en mäktig utslocknad vulkan med enorm utsikt milsvitt över Atlanten. Det tar tid. Jag äter lunchen ca 3/4 upp längs med bergssidan. Klättrar uppför ett brant överhäng och fortsätter i den våldsamma stigningen, steg för steg. Inser dock ca 200 höjdmeter under toppen att skymningen är i annalkande, att jag har varken rep, klätterkamrat eller ficklampa. Alltså fattar jag ett klokt beslut och vänder.

Det visar sig dock att överhänget är mycket svårare att ta sig nedför en uppför. Jag går nån kilometer med tilltagande oro längs kanten innan jag inser att jag måste våga ett chansartat hopp. Gör till slut ett ca 3,5 meters hopp ned i branten. Allt går overkligt bra. Lättad skyndar jag nedför berget i det tilltagande mörkret. Fånigt nog rasar jag omkull med bara ca 100 meter kvar till semesterbyn och hotellet. Båda handflatorna spricker när jag tar emot och blodet rinner som om jag var stigmatiserad… Nere på hotellet blir jag omplåstrad av en vänlig medelålders spanjorska i receptionen som spärrar upp ögonen och mumlar nåt om ”loco sueco” när hon förstår att jag kommer direkt från vulkanberget…
Roque del Conde, 1 005 tuffa mäktiga höjdmeter då den ligger alldeles intill havet – jag nådde aldrig toppen, men fick ett riktigt äventyr på kuppen och en otrolig utsikt över Atlanten och Los Cristianos/Playa de las Americas

2007 januari: Playa del Aguila/Gran Canaria, Kanarieöarna Tillbaka i Maspalomas där jag denna gång helt undvek nudiststranden, inte min grej. Mycket jogging denna gång och jag minns de underbara guidade meditationerna då jag varje morgon lyssnade på Franciska ”Kali” von Koch. Följde denna gång med en organiserad gruppbestigning av Gran Canarias högsta berg, Pico de las Nieves, en topp på 1 949 meter som liksom alla de kanariska bergen känns ännu högre och mer dramatiska eftersom de ligger direkt invid havet. Valde (förstås) den tuffaste gruppen av tre möjliga och kände mig litet stolt när jag fick äran att gå som ”ankare”, den som går sist och håller koll på de andra som vandrar, klättrar framför.


Vid foten av Pico de las Nieves, vandringen/klättringen har just börjat… Nu blev det mycket äventyr och strapatser. Förutom dessa har det också alltid varit mycket vila och avkoppling på resorna. Så ska det bli även denna gång nu i veckan! Tangerine Dream: ”Virtually fields” från Dream Mixes-plattan, 1995 – adrenalinet rusar fortfarande i mig när jag hör den…

Eldstormen över Dresden, 13 februari 1945

Posted in Historia with tags , , , , , on 13 februari, 2010 by japetus

Natten mellan den 13:e och 14:e februari 1945, för nu prick 65 år sedan, förstördes den tyska kulturstaden Dresden, ”Tysklands Florens”, i en förödande eldstorm värre än den som drabbat Hamburg i juli 1943. Denna bombräd har gått till historien som det mest tveksamma inslaget i den allierade bomboffensiven mot Tyskland då dels antalet döda civila blev så högt, dels att Dresden inte betraktades som ett militärt mål.

Orsaken till att staden anfölls kan spåras till det allierade toppmötet i Jalta 4-11 februari 45 då Churchill och Roosevelt känt sig tvingade att tillmötesgå det allierade Sovjetunionen och stödja Stalins trupper i deras förestående anfall mot tyska Oderlinjen. De allierades bombräder i öster skulle slå sönder tyska järnvägsknutar och transportresurser och därmed avlasta ryssarna från tyska förstärkningar. Jaltamötet hann knappt börja förrän den sovjetiska delegationen krävde att deras västallierade skulle bidra med luftinsatser som skulle slå ut  knutpunkterna Berlin, Leipzig och Dresden.

Dresden hade före kriget cirka 650 000 invånare och i början av 1945 hade mängder av flyktingar som flytt undan de framryckande sovjetiska trupperna strömmat in i staden. Befolkningen kan ha närmat sig en miljon. Tusentals flyktingar hade skaffat sig en sovplats inne i Hauptbahnhof, centralstationen, strax söder om den gamla stadskärnan.

På kvällen den 13:e februari 1945 går flyglarmet i Dresden och strax efter klockan 22.00 inleder RAF Bomber Command sitt anfall mot staden. En första våg av s k ”pathfinders”, brittiska Mosquito-plan, fäller lysgranater för att märka ut målområdet för kollegorna i de större Lancaster-bombarna som är på ingång. Staden visar sig vara oförsvarad. Tyskt luftvärn och jaktflyg lyser med sin frånvaro. Målområdet är stadens centrum söder om Elbe – Altstadt. Lancasterbombarna som brukade gå in på ca 7 000 – 9 000 meters höjd för att skydda sig från det finkalibriga luftvärnet gick nu in på 4 000 meters höjd mot målet. Så blev precisionen mycket högre.


Avro Lancaster – RAF Bomber Commands fyrmotoriga arbetshäst kunde lasta imponerande 8 ton bomber

Över 200 Lancasters flyger in över det upplysta målområdet och släpper sin last, en kombination av högexplosiva sprängbomber, som slår sönder hustaken, och brandbomber, första generationens bensin-fosforbomber  som tränger in i huskropparna och antänder dem med hjälp av luftdraget. Efter tjugo minuter är den första attacken över. Brandkår och räddningstjänst anländer för att göra vad som göras kan. Människor vågar sig ut ur skyddsrummen för att söka sina anhöriga.


Tysk journalfilm som skildrar inte bara luftvärnets och nattjaktplanens kamp mot den engelska bomboffensiven, utan även samhällets åtgärder för att hjälpa de civila drabbade

Då, strax efter klockan 01.00 på natten, kommer den andra bombvågen. Dubbelt så många plan är i luften, 550 Lancasters. Nya bomber och nya bränder. Allt går som planerat. Bränderna förenar sig och skapar en uppåtgående luftström – en eldstorm – som rasar genom gatorna och antänder asfalten. Människor dör i hettan eller i skyddsrummen av kolosförgiftning. Branden täcker nu även området kring Hauptbahnhof.

Bränderna var så intensiva att personer och fordon stående ute på gatan sögs in i brinnande huskroppar. Utomhustemperaturen i de svårast drabbade delarna steg till 500 grader celsius och bombplansbesättningarna på 4 000 meters höjd kände av värmen i flygplanen. Folk som tog skydd i fontäner och dammar i stadsdelen Altmarkt blev bokstavligt talat kokade levande. Den 14 februari mitt på dagen följer så den tredje attacken, utförd av US Army Air Force, men nu handlar det om precisionsbombning mot bangårdsområdena, inte den urskiljningslösa ”area bombing” som RAF ägnade sig åt.

En formation Lancasters, en av de få bilder i färg som finns från krigsåren

Dödssiffran i Dresden har på sina håll mycket överdrivits och realistiska källor,  Frederick Taylors ”Dresden: Tuesday 13 February 1945″  stannar för en skattning på 25 000-40 000, där den lägre siffran står för antalet officiellt registrerade dödsfall. Den ökände engelske historikern David Irving har i sin bok ”The destruction of Dresden” (1963) hävdat 135 000 döda. I 1995 års nätupplaga av sin bok har Irving sänkt antalet till 100 000. Irving hade gott rykte som historiker fram till 1963, innan han började ifrågasätta om Förintelsen verkligen inträffat, och hans höga dödssiffror har länge åberopats i debatten. I dag används de politiskt av nynazistiska krafter i Tyskland som vill relativisera nazismens folkmord.


Ett avsnitt ur en engelsk journalfilm i färg från Dresden-räden

Oavsett vilket dödstal man landar på kan det konstateras att nästan alla offer var civila. Enligt dagens internationella juridik måste militära beslutsfattare göra en proportionalitetsbedömning, där den militära nyttan av anfallen vägs mot civila förluster och lidanden. Om beräknad civil förstörelse är för hög, eller antalet civila offer är för många i en sådan bedömning, rör det sig om folkrättsbrott.

Jag har själv läst mycket genom åren om den allierade bomboffensiven över Tyskland, om den engelske flygmarskalken Arthur ”Bomber” Harris som förde befäl över RAF Bomber Command från 1942 till krigets slut. Harris är en mycket kontroversiell person pga den ”area bombing”-strategi han förespråkade, dvs ren terrorbombning av civilbefolkningen.


Air Chief Marshal sir Arthur ”Bomber” Harris 1892-1984

När man kritiserar Harris måste man ändå komma ihåg att besluten fattades på grundval av den information som fanns då. Under de tidiga krigsåren var också bomboffensiven mot Tyskland de västallierades enda möjlighet att slå direkt mot sin huvudfiende, en vidrig terrorregim. Harris trodde han kunde avgöra kriget genom att knäcka den tyska civilbefolkningens moral och krigsvilja genom att bomba dem till kapitulation – ”the bomber dream” –  redan vintern 1943/1944 skulle detta ske då hans bomboffensiv mot Berlin genomfördes. Tanken var att ingen landstigning med efterföljande markstrider skulle behövas  för att besegra Tyskland.


”The bomber dream”

Men Harris misslyckades med detta, tyvärr får man väl säga. Så blev han också skandaliserad för den roll han spelade som ansvarig för det mest brutala inslaget i den engelska bomboffensiven mot Tyskland – eldstormen över Dresden.


I detta berömda foto taget från rådhustornet i Dresden 1945 skådar August Schreitmüllers staty ”Godheten” ned över den ödelagda och sönderbrända staden

Lång natts färd mot dag

Posted in Flyg, Resa on 9 februari, 2010 by japetus

Den här vintern har varit den kallaste på 23 år. Inte sedan vintern 86/87 har det varit så kallt, så länge. Och så mycket snö. Snön bidrar utan tvekan till att lysa upp i mörkret, men kylan tycker jag varit riktigt jobbig.

Visserligen har det ju blivit mildare sista veckan och det börjar märkas både på mornar och kvällar att ljuset är på väg tillbaka, men ändå. Det har varit tungt. Lägg därtill en riktigt tuff arbetsbelastning, en del trubbel privat och en semester som skjutits upp gång på gång. Resultatet är den slitna känsla jag känner inombords nu. Det känns också i huden att det varit mycket mörker och kyla på sistone, men lyckligvis inte alls så illa som just 86/87.

I andra vågskålen ligger det faktum att jag både tränat hårt och ätit riktigt bra och rätt de senaste 6 veckorna. Det har givit resultat. OCH så det faktum att en utlandsresa nu äntligen är bokad. Nu är det dags att möta ljuset igen. Jag flyger ut i svinottan dagen efter födelsedagen. Det ska bli otroligt skönt.


Ser fram mot att simma varje morgon i denna miljö…

Det blir det klassiska upplägget, dvs jag reser själv. Det gick inte att få med nån kompis med så kort varsel; de som har råd har inte tid och de som har tid har inte råd. Men det är verkligen ingen fara, jag börjar få rutin på det här upplägget. Det är sjätte ensamresan. Det blir min vanliga variant av tyst retreat med träning, meditation, böcker, god mat, bra musik och havshorisontsvila. Och all-inclusive. OCH SOLLJUS! En mycket verksam antidepressiv behandling. Det är nu definitivt dags att återuppstå!


Dags igen! Snart. Det blir en Airbus 321 från Thomas Cook Airlines den här gången…

Ber att få återkomma till detta ämne.

Om smoothies och blenders

Posted in musik, Vardagligt on 7 februari, 2010 by japetus

En god vana jag lagt mig till med i detta år är att börja dagen med en rejäl nyttig frukt- och protein smoothie. De brukar se ut ungefär så här: jag mixar vaniljyoughurt, äppeljuice, banan, apelsinklyftor, frysta blåbär och så häller jag på en påse nutrilett-proteinpulver. Det här blir inte bara väldigt nyttigt utan även väldigt gott. Väldigt gott!

Dessvärre fick jag stopp i produktionen i förra veckan då jag gjorde misstaget att hälla riktigt hett vatten, nästan kokande, i blendern då jag ville diska den riktigt ordentligt. Det skulle jag inte gjort. Då sprack glaskannan och lossnade tvärt från knivhuvudet i botten. Jag kontaktade leverantören och fick reda på att och var jag kunde köpa en ny bägare. När jag kom hem med den nya bägaren igår visade det sig att även själva motorn kortslutits. Det knastrade och luktade bränt. Uj! Bara att stänga av.

Jag hade alltså fortsatt göra smoothies tre mornar med sprucken kanna. Med mycket god vilja och kraftigt tryck ovanifrån gick det att hålla ihop kannan hjälpligt. Men i fredagsmorse kan man nästa säga att det sprack. Det rann smoothie ned över själva motordelen. Tyvärr måste en del av det ha runnit in i motorn.

Så nu uppgraderar jag till en något större och starkare blender. Jag ser mycket fram mot att snart kunna fixa smoothies igen. Det här har verkligen blivit en ny passion för mig. Så enkelt, så gott, så nyttigt! Fler recept på goda smoothies är varmt välkomna!

En elegant och praktisk blender från OBH Nordica; 6647 heter den och är numret större än den förra. Hoppas det ska gå bättre den här gången!


Yello var tidigt ute och förklarade sin kärlek till fenomenet ”blender”, så skedde redan 1991 på plattan ”Baby”. Det verkar, som vanligt, mer än lovligt spännande när Dieter Meier beskriver vad som kan hända när han säljer blenders…