Eldstormen över Dresden, 13 februari 1945

Natten mellan den 13:e och 14:e februari 1945, för nu prick 65 år sedan, förstördes den tyska kulturstaden Dresden, ”Tysklands Florens”, i en förödande eldstorm värre än den som drabbat Hamburg i juli 1943. Denna bombräd har gått till historien som det mest tveksamma inslaget i den allierade bomboffensiven mot Tyskland då dels antalet döda civila blev så högt, dels att Dresden inte betraktades som ett militärt mål.

Orsaken till att staden anfölls kan spåras till det allierade toppmötet i Jalta 4-11 februari 45 då Churchill och Roosevelt känt sig tvingade att tillmötesgå det allierade Sovjetunionen och stödja Stalins trupper i deras förestående anfall mot tyska Oderlinjen. De allierades bombräder i öster skulle slå sönder tyska järnvägsknutar och transportresurser och därmed avlasta ryssarna från tyska förstärkningar. Jaltamötet hann knappt börja förrän den sovjetiska delegationen krävde att deras västallierade skulle bidra med luftinsatser som skulle slå ut  knutpunkterna Berlin, Leipzig och Dresden.

Dresden hade före kriget cirka 650 000 invånare och i början av 1945 hade mängder av flyktingar som flytt undan de framryckande sovjetiska trupperna strömmat in i staden. Befolkningen kan ha närmat sig en miljon. Tusentals flyktingar hade skaffat sig en sovplats inne i Hauptbahnhof, centralstationen, strax söder om den gamla stadskärnan.

På kvällen den 13:e februari 1945 går flyglarmet i Dresden och strax efter klockan 22.00 inleder RAF Bomber Command sitt anfall mot staden. En första våg av s k ”pathfinders”, brittiska Mosquito-plan, fäller lysgranater för att märka ut målområdet för kollegorna i de större Lancaster-bombarna som är på ingång. Staden visar sig vara oförsvarad. Tyskt luftvärn och jaktflyg lyser med sin frånvaro. Målområdet är stadens centrum söder om Elbe – Altstadt. Lancasterbombarna som brukade gå in på ca 7 000 – 9 000 meters höjd för att skydda sig från det finkalibriga luftvärnet gick nu in på 4 000 meters höjd mot målet. Så blev precisionen mycket högre.


Avro Lancaster – RAF Bomber Commands fyrmotoriga arbetshäst kunde lasta imponerande 8 ton bomber

Över 200 Lancasters flyger in över det upplysta målområdet och släpper sin last, en kombination av högexplosiva sprängbomber, som slår sönder hustaken, och brandbomber, första generationens bensin-fosforbomber  som tränger in i huskropparna och antänder dem med hjälp av luftdraget. Efter tjugo minuter är den första attacken över. Brandkår och räddningstjänst anländer för att göra vad som göras kan. Människor vågar sig ut ur skyddsrummen för att söka sina anhöriga.


Tysk journalfilm som skildrar inte bara luftvärnets och nattjaktplanens kamp mot den engelska bomboffensiven, utan även samhällets åtgärder för att hjälpa de civila drabbade

Då, strax efter klockan 01.00 på natten, kommer den andra bombvågen. Dubbelt så många plan är i luften, 550 Lancasters. Nya bomber och nya bränder. Allt går som planerat. Bränderna förenar sig och skapar en uppåtgående luftström – en eldstorm – som rasar genom gatorna och antänder asfalten. Människor dör i hettan eller i skyddsrummen av kolosförgiftning. Branden täcker nu även området kring Hauptbahnhof.

Bränderna var så intensiva att personer och fordon stående ute på gatan sögs in i brinnande huskroppar. Utomhustemperaturen i de svårast drabbade delarna steg till 500 grader celsius och bombplansbesättningarna på 4 000 meters höjd kände av värmen i flygplanen. Folk som tog skydd i fontäner och dammar i stadsdelen Altmarkt blev bokstavligt talat kokade levande. Den 14 februari mitt på dagen följer så den tredje attacken, utförd av US Army Air Force, men nu handlar det om precisionsbombning mot bangårdsområdena, inte den urskiljningslösa ”area bombing” som RAF ägnade sig åt.

En formation Lancasters, en av de få bilder i färg som finns från krigsåren

Dödssiffran i Dresden har på sina håll mycket överdrivits och realistiska källor,  Frederick Taylors ”Dresden: Tuesday 13 February 1945″  stannar för en skattning på 25 000-40 000, där den lägre siffran står för antalet officiellt registrerade dödsfall. Den ökände engelske historikern David Irving har i sin bok ”The destruction of Dresden” (1963) hävdat 135 000 döda. I 1995 års nätupplaga av sin bok har Irving sänkt antalet till 100 000. Irving hade gott rykte som historiker fram till 1963, innan han började ifrågasätta om Förintelsen verkligen inträffat, och hans höga dödssiffror har länge åberopats i debatten. I dag används de politiskt av nynazistiska krafter i Tyskland som vill relativisera nazismens folkmord.


Ett avsnitt ur en engelsk journalfilm i färg från Dresden-räden

Oavsett vilket dödstal man landar på kan det konstateras att nästan alla offer var civila. Enligt dagens internationella juridik måste militära beslutsfattare göra en proportionalitetsbedömning, där den militära nyttan av anfallen vägs mot civila förluster och lidanden. Om beräknad civil förstörelse är för hög, eller antalet civila offer är för många i en sådan bedömning, rör det sig om folkrättsbrott.

Jag har själv läst mycket genom åren om den allierade bomboffensiven över Tyskland, om den engelske flygmarskalken Arthur ”Bomber” Harris som förde befäl över RAF Bomber Command från 1942 till krigets slut. Harris är en mycket kontroversiell person pga den ”area bombing”-strategi han förespråkade, dvs ren terrorbombning av civilbefolkningen.


Air Chief Marshal sir Arthur ”Bomber” Harris 1892-1984

När man kritiserar Harris måste man ändå komma ihåg att besluten fattades på grundval av den information som fanns då. Under de tidiga krigsåren var också bomboffensiven mot Tyskland de västallierades enda möjlighet att slå direkt mot sin huvudfiende, en vidrig terrorregim. Harris trodde han kunde avgöra kriget genom att knäcka den tyska civilbefolkningens moral och krigsvilja genom att bomba dem till kapitulation – ”the bomber dream” –  redan vintern 1943/1944 skulle detta ske då hans bomboffensiv mot Berlin genomfördes. Tanken var att ingen landstigning med efterföljande markstrider skulle behövas  för att besegra Tyskland.


”The bomber dream”

Men Harris misslyckades med detta, tyvärr får man väl säga. Så blev han också skandaliserad för den roll han spelade som ansvarig för det mest brutala inslaget i den engelska bomboffensiven mot Tyskland – eldstormen över Dresden.


I detta berömda foto taget från rådhustornet i Dresden 1945 skådar August Schreitmüllers staty ”Godheten” ned över den ödelagda och sönderbrända staden

Ett svar to “Eldstormen över Dresden, 13 februari 1945”

  1. Jag såg Bob Dylan live i Dresden 1994, och sällan har en 30 år gammal låt känts så aktuell som när han spelade Masters of War.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: