Charter-retreat, hälsoresa på mitt sätt

”Att resa ensam på charter kan man inte. Då är man en pinsam loser! Beställa bord för en och sitta med dumstrut i ett hörn på restaurangen…” Det är sommaren 1996 och jag konstaterar att ingen av mina vänner har möjlighet att hänga med mig på den utlandsresa jag vill göra denna sommar. Ska jag ställa in resan? Ska jag åka? Kan jag åka ensam? För visst är man en pinsam loser om man tvingas resa ensam på charter!?

Det börjar luta åt att ställa in resan.  Men jag hör också, för första gången, en annan röst inom mig. Den säger saker i stil med ”I can’t I must!” och ”Do it differently!” Jag har gått en kurs i personlig utveckling, min första, tidigare detta år. Jag kan nu förstå att jag står på gränsen av min 28-åriga bekvämlighetszon som just då i juli 1996 inte var större än att tanken på att åka ensam på en charterresa kändes som ett övermäktigt hinder.

Men på kursen hade jag fått lära mig att våga utmana och gå framåt i de situationer då det tog emot, att inte göra mig till ett offer för olika situationer – att jag skulle ta ansvar och göra medvetna val. Att jag skulle sätta mig i framsätet och styra istället för att sitta i bak och klaga på att bilen så ofta for i diket…

Jag ser nu att jag håller på att göra mig till ett offer för en massa föreställningar som inte har nån bärighet i verkligheten. Alltså reser jag själv på en charter-resa för första gången i mitt liv och resan går till den månlandskapsliknande kanarieön Lanzarote. Ett koncept börjar ta form. Planen är att jag åtminstone under första hälften av resan ska gå i retreat, dvs hålla mig strikt för mig själv och inte prata med någon annan. Det blir en bra övning för mig, ett möte med mig själv. Med mig har jag min CD-spelare, kameran samt ett stort antal skivor och böcker. Jag ska vila, sova, träna, äta, meditera, affirmera och ”ta hand om mig själv”.

Här på planet till Lanzarote uppstod också två traditioner som blivit återkommande; tomatjuicen och Tangerine Dream… Av misstag fick jag tomatjuice av flygvärdinnan, äckligt tyckte jag först, men ändrade mig efter att ha gett den jolmiga drycken en chans. Det var ju ganska gott på sitt sätt. Nu beställer jag alltid minst en tomatjuice när jag flyger. Eftersom jag aldrig dricker tomatjuice annars har detta blivit en stark betingning, en smak av förväntan och äventyr… Ha ha! Och så var det Tangerine Dream. Närmare bestämt en låt som heter ”Virtually Fields” från ”Dream mixes”-plattan de släppte 1995.

Bloody Mary
Finns det inte ren tomatjuice så har de alltid alternativt ”Mr & Mrs T’s Bloody Mary mix” ombord på planen

När jag hörde den första gången associerade jag direkt till att flyga, den lät adrenalinstinn och häftig på hög volym i bra anläggning. Ja litet som att starta med ett flygplan. För detta att starta med ett flygplan, ja att flyga överhuvudtaget, gör mig fortfarande lika exalterad. Jag känner adrenalinet varje gång maskinen vänder upp på startrakan och piloten ger full gas. Den här gången spetsade jag upplevelsen med denna låt. Det funkade perfekt. Betingningen satt som en smäck. Jag kan inte höra den här låten utan att känna accelerationen…

Och hur gick själva resa den gången 1996? Jo bra, riktigt bra. Jag fick en väldigt fin, spännande och vacker upplevelse i detta nya möte med mig själv och jag kom hem som en litet starkare och klokare man. Dumstrutarna lyste med sin frånvaro och det kändes aldrig obekvämt när jag åt mina middagar i de varma kanariska kvällarna. De första tre dagarna var jag i total tystnad, sen träffade jag ett par jättetrevliga killar från Tibro som jag hängde med resten av veckan.  Det här är snart 14 år sedan och det har med tiden blivit fler resor. Trygghetszonen har vuxit en aning; äventyren har blivit många och jag har fått se mycket vackert. Här är listan över retreat-resorna och några snapshots från dem. Tomatjuicen och Tangerine Dream hänger fortfarande med…

1996 juli: Playa Blanca/Lanzarote, Kanariöarna Jag minns särskilt kattfamiljen som flyttade in på min balkong som jag matade med grädde och korvar. Och så vulkangrillen, de konstgjorda gejsrarna och så bestigningen av den slocknade vulkanen Montaña Roja.


Ett ögonblick i vinden nånstans mitt i det mycket speciella landskapet på Lanzarote; här tränade de amerikanska astronauterna inför rymdfärderna

1999 mars: Playa del Ingles/Gran Canaria, Kanarieöarna En resa med mycket hög meditations- och träningsdisciplin veckan innan jag skulle börja jobba på Passagen/SOL. Helpension på Sunwing, tränade och åt som en galning. Blev en medlemsblogg på Passagen om detta, fast begreppet blogg ännu inte fanns då. Skrattade gott när jag hamnade i nudist-zonen på Maspalomas stranden och plötsligt hade ett gäng medelålders överviktiga holländare och tyskar efter mig bland sanddynerna… Hmmm, gick därifrån. Snabbt. Och så gymmet med de härliga håriga macho-latino killarna där jag tränade. I omklädningsrummet såg jag sedan flera värvningsaffischer till lokala gay-barer. De sökte manliga muskulösa servitörer – ”dance for the customers”! Det var nåt som inte hängde ihop här med mina tidigare fördomar om macho-latino-superhetero män; nu fick jag nya fördomar…


”Rippad och deffad”; revanschen efter alla år som spinkis med komplex på badstränderna –  vältränad ung man som nyss fyllt 31, här på Sunwings balkong, Gran Canaria 1999

2000 juli: Marmaris, Turkiet Varmaste resan hittills. Temperaturen låg runt 40 plus. Minns särskilt vansinnesklättringen upp på Marmarisbergets topp med 1 liter (!) vatten i 43 graders värme, genom ett område där en skogsbrand lämnat svart ångande aska efter sig. Ingen visste var jag var. När jag satt uppe på toppen och tittade ned över den magiskt vackra Marmarisviken insåg jag hur otroligt dum och våghalsig  jag varit. Vattnet var slut och jag var trött och medtagen. Jag valde att chansa genom att halvspringa nedför berget hela vägen. Benen darrade som spaghetti när jag uttorkad och dyngsur av svett kom ned igen till civilisationen, svimfärdig. Hemma på hotellet drack jag snabbt två liter vatten på stående fot och sov sedan middag i ett par timmar… Don’t try that (at home or anywhere)!

Medtagen, omskakad, lätt chockad och dyngsur av svett tar jag det här fotot på hotellbalkongen när jag precis återvänt efter ”vansinnesklättringen” i Marmaris…

2002 december: Los Cristianos/Teneriffa, Kanarieöarna Långa vandringar och joggingturer längsmed stränderna och så ännu en intressant bergsbestigning. Alla turisterna rör sig söderut mot stranden, men jag börjar på förmiddagen klättra norrut mot toppen av Roque del Conde, 1 005 meter, en mäktig utslocknad vulkan med enorm utsikt milsvitt över Atlanten. Det tar tid. Jag äter lunchen ca 3/4 upp längs med bergssidan. Klättrar uppför ett brant överhäng och fortsätter i den våldsamma stigningen, steg för steg. Inser dock ca 200 höjdmeter under toppen att skymningen är i annalkande, att jag har varken rep, klätterkamrat eller ficklampa. Alltså fattar jag ett klokt beslut och vänder.

Det visar sig dock att överhänget är mycket svårare att ta sig nedför en uppför. Jag går nån kilometer med tilltagande oro längs kanten innan jag inser att jag måste våga ett chansartat hopp. Gör till slut ett ca 3,5 meters hopp ned i branten. Allt går overkligt bra. Lättad skyndar jag nedför berget i det tilltagande mörkret. Fånigt nog rasar jag omkull med bara ca 100 meter kvar till semesterbyn och hotellet. Båda handflatorna spricker när jag tar emot och blodet rinner som om jag var stigmatiserad… Nere på hotellet blir jag omplåstrad av en vänlig medelålders spanjorska i receptionen som spärrar upp ögonen och mumlar nåt om ”loco sueco” när hon förstår att jag kommer direkt från vulkanberget…
Roque del Conde, 1 005 tuffa mäktiga höjdmeter då den ligger alldeles intill havet – jag nådde aldrig toppen, men fick ett riktigt äventyr på kuppen och en otrolig utsikt över Atlanten och Los Cristianos/Playa de las Americas

2007 januari: Playa del Aguila/Gran Canaria, Kanarieöarna Tillbaka i Maspalomas där jag denna gång helt undvek nudiststranden, inte min grej. Mycket jogging denna gång och jag minns de underbara guidade meditationerna då jag varje morgon lyssnade på Franciska ”Kali” von Koch. Följde denna gång med en organiserad gruppbestigning av Gran Canarias högsta berg, Pico de las Nieves, en topp på 1 949 meter som liksom alla de kanariska bergen känns ännu högre och mer dramatiska eftersom de ligger direkt invid havet. Valde (förstås) den tuffaste gruppen av tre möjliga och kände mig litet stolt när jag fick äran att gå som ”ankare”, den som går sist och håller koll på de andra som vandrar, klättrar framför.


Vid foten av Pico de las Nieves, vandringen/klättringen har just börjat… Nu blev det mycket äventyr och strapatser. Förutom dessa har det också alltid varit mycket vila och avkoppling på resorna. Så ska det bli även denna gång nu i veckan! Tangerine Dream: ”Virtually fields” från Dream Mixes-plattan, 1995 – adrenalinet rusar fortfarande i mig när jag hör den…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: