Irma Schultz Keller – personliga tankar om en alldeles ovanligt humanistisk artist

Det är en solig dag sent i september 1988, en dag då jag rimligen borde sitta inne och gå igenom minnesanteckningar från morgonens föreläsningar i nationalekonomi, makroteori-kursen på Stockholms universitet. Staffan Stockeld är en lysande föreläsare, men när jag lämnar de isblå Södra husen i Frescati åker freestylen snabbt på och jag försvinner in i min egen 20-åriga självupptagna värld.


Det vackra omslaget till Irma Schultz’  första singel i eget namn, ”Tillbaks till mig” från 1988

Soundtracket för dagen är ett mycket vanligt alternativ för mig vid denna tidpunkt i livet: ett 90 minuters Maxell UDII blandband med ”Stranded”-artister: Reeperbahn, Ratata, Lustans Lakejer, Zzzang Tumb, Viva!, Mockba Music, Tomas DiLeva och Heinz & Young. När jag går mot Universitetets t-bana blundar jag i den starka solen och släpper allt vad makroteori heter; ”Vackra minnen klär bäst i rött…” sjunger Olle Ljungström och jag förlorar mig för ögonblicket i vemodiga, inte helt ovanliga, funderingar kring hur det ska gå med min skakiga kärleksrelation, min första.

Lystring! Dagens uppgift är, att leta spioner…” Zzzang Tumbs lekfulla budskap väcker mig ur funderingarna. Jag bestämmer mig för att ägna eftermiddagen åt skivor. Det kommer att bli den vanliga rundan förbi Stockholms större skivaffärer och bättre sorterade skivbörsar. Det ser med andra ord ut att bli en helt vanlig dag i mitt 20-åriga liv. Men det är bara som det verkar just då, för något för mig mycket speciellt och minnesvärt kommer snart att hända.

Vid T-Centralen kliver jag av och korsar i rask takt Sergels Torg, en plats jag verkligen inte trivs på, och styr stegen mot Skivakademien under Gallerian som vid denna tid fortfarande ligger där. I öronen har jag nu Zzzang Tumbs ”Dans” med systrarna Idde och Irma Schultz’ sång behagligt långt fram i ljudbilden. Rutinmässigt går jag in på Skivakademien och gör den vanliga rundan mellan singlar och LP, svenskt och utländskt. Allt är som vanligt. Ända tills jag tittar mot kassan. VA?!

Jag står blixtstilla och tittar på den vackra uppenbarelsen bakom disken. Det leendet, den blicken, det vackra håret… Pulsen ökar en aning. Är det? Ja… Det är det! Hmm… Det råder nu ingen tvekan om att det är Irma Schultz jag ser. På riktigt. För att förstå hur stort det här är för 20-åringen måste man veta att Irma Schultz det vid den här tidpunkten, tillsammans med Sade och Anna Nederdal, nog är den vackraste kvinnliga uppenbarelse jag kan tänka mig. Hon är också framförallt en idol som jag redan lyssnat på i många år. Otroligt många år med 20-åringens korta perspektiv. Och jag överfalls nu också av 20-åringens hela försagda blyghet och lyckas bara först efter en betydande ansträngning gå fram till disken.


Irma Schultz vid tiden för vårt möte på Skivakademien, foto från första LP-skivan ”Då staden har vaknat”, 1989

Med ett osäkert leende tar jag av mig hörlurarna och hälsar och mumlar nåt om ett otroligt sammanträffande… Irma hör direkt vad jag lyssnar på. Och så tittar hon upp mot mig och ler det där speciella breda, vackra leendet som jag så väl känner igen. Vi pratar en kort stund, hon är verkligen vänlig och ödmjuk. Jag slappnar av, pulsen går ned och jag kan faktiskt föra en dialog.

Tankarna går i 180, den här chansen till att signera skivor får jag inte missa. (För 20-åringen är det nämligen ännu viktigare att få skivor signerade än att prata med artisten i fråga.) Hon säger att hon kommer att vara kvar här även om en timme. Sagt och gjort, jag störtar ut och åker hem till pojkrummet i Långsjö, Älvsjö och letar rätt på alla Zzzang Tumb-singlarna, LP-skivan och så Irmas nya singel ”Tillbaks till mig”. Andfådd är jag tillbaka efter en dryg timme. Och Irma skrattar gott och ler mot mig när hon får signera hela skivsamlingen, platta för platta. Vi småpratar en stund.


Irmas vackra leende – foto från tiden för andra, självbetitlade, LP-skivan, 1991

Jag väljer att återberätta hela den här episoden för jag tycker att den på ett fint sätt illustrerar något av essensen i varför jag tycker så mycket om Irma som artist; den godhjärtade humanisten. Den genuina vänligheten att ta sig tid att snacka litet med en okänd lätt försagd kille och signera hans skivor den där gången för längesen. För mig var detta då en mycket stor och betydelsefull upplevelse. Jag blir alldeles varm i hjärtat än idag när jag tänker på det. Det är signifikativt att det känns så när jag tänker på Irma.

Det har nu gått mer än 20 år sedan denna händelse, inledningen till dessa rader om Irma Schultz, eller Irma Schultz Keller som hon heter idag som gift. Det var mitt första möte med en alldeles ovanligt ”god” och utpräglat humanistisk artist som jag haft med mig på resan genom hela mitt vuxna liv och som på olika sätt fortsatt att inspirera mig och imponera på mig. Hon har hela tiden fortsatt att kännas angelägen för mig. Hennes röst, hennes musik, hennes konstnärliga uttryck har funnits med mig i… 25 år inser jag nu. Och jag ler brett när skriver. Man kan utan att darra på manschetten kalla det ett av soundtracken till mitt liv.

Innan Irma Schultz gick solo 1988 hade jag ju hört henne sjunga med Zzzang Tumb, Reeperbahn, Imperiet, Zzaj och Heinz & Young (Olle Ljungströms och Heinz Liljedahls första musikaliska samarbete under pseudonym, en riktigt skön rockfunkig pastisch-platta som bl a innehåller en riktigt bra och fin cover av California dreaming med systrarna Schultz i kören). Särskilt minns jag också första spelningen som soloartist jag såg och fotade svartvitt på Tranan hösten 1989. Bytte även några ord med Irma efter den spelningen.

Jag har sedan hört och sett henne med Docenterna många, många gånger; hur många gånger har jag inte sjungit med i ”Söderns ros” och tittat extra åt Irmas håll på scen? Och jag har förstås sett henne live som soloartist också. Jag har sett henne på teaterscenen, i tv-filmer och på bio. Hon är en mycket bred artist och jag har helt enkelt haft lätt för att tycka om det hon gör, hennes konstnärliga uttryck, från början fram till nu. Ett ovanligt scenario.

Hur ska jag förklara det; utöver det att jag alltid tyckt om hennes röst och att jag redan som tonåring tjusats av hennes uppenbara skönhet? Jag upplever att Irma har en väldigt god utstrålning som jag gillat från allra första början. Redan när jag såg henne i Colin Nutleys ”Annika – en kärlekshistoria” från 1984 minns jag att jag blev litet lätt förtrollad. Litet som när jag sett Peter Weirs ”Picnic at hanging rock” första gången. Det finns en nästan änglalikt lågmäld integritet och värdighet i den karisma Irma utstrålar, nästan nån sorts mystik. Jag både känner och ser det. Det är något jag tycker väldigt mycket om och berörs av. Det känns därför helt genreriktigt att hon senare gjort smått förtrollade roller som t ex den goda féen i Pinocchio på Dramaten.


Irma Schultz Keller i nutid

Efter de mest intensiva åren som popstjärna i slutet av 80-talet och första hälften av 90-talet har Irma utbildat sig till skådespelerska vid Teaterhögskolan. Flera fina rollprestationer på olika teaterscener har följt på det. Efter det, i början på 00-talet möter jag henne i ett nytt sammanhang – på Allhelgonamässan på Söder i Stockholm.

Jag har tidigare bloggat entusiastiskt om prästen Olle Carlsson och Allhelgonanmässan på söndagarna i Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm. Allhelgonamässan har för mig varit ett existentiellt andningshål för själen de senaste 6-7 åren. Döm om min glädje då jag förstod att Irma varit engagerad i denna lovvärda verksamhet från första början. Detta kristet humanistiska engagemang är något jag har väldigt lätt att själv identifiera mig med och inspireras av. Steget kan tyckas långt, men det är i grunden samma inspiration jag fått av att läsa och läsa om Dag Hammarskjöld.  https://japetus.wordpress.com/2008/04/28/den-langsta-resan-ar-resan-inat-om-dag-hammarskjold/

I senare intervjuer har Irma berättat att hon hade en livskris strax före 30 (alltså ca 1994-95) som fick henne att intressera sig för personlig utveckling och att söka sig till kyrkan. Hon hade turen att tidigt komma i kontakt med Olle Carlsson, började plugga teologi och funderade ett tag på bli präst. Här tycker jag att det är intressant att Irmas vägval åter harmoniserar med min egen utveckling, vad som fångar mitt intresse och vad som jag vill engagera mig i och för. Det djupa och äkta humanistiska engagemang Irma har lyser starkt och detta är något jag högaktar henne för.

Och det roliga är att jag också blir väldigt förtjust när jag hör hennes platta ”Imma på glas” från 2003. Det var då Irmas första platta på 8 år och något helt annat än den välproducerat strömlinjeformade ”Billy Boleroska” radiopop som hon hade sådan kommersiell framgång med under åren som popstjärna i det sena 80-talet och tidiga 90-talet. Nu har det hänt saker. ”Imma på glas” är en mycket uttrycksfull, spröd och vacker musikalisk skapelse. Här finns mycket svärta och personliga texter från en singer-songwriter som mognat. Det är inte svårt för mig, som vågar påstå att jag hört all musik som Irma givit ut, att säga att detta är hennes bästa skiva. Jag gillar också greppet att ha både en aktuell bild och ett foto från barnaåren i konvolutet. Det berör mig.

Tänker då speciellt på låtar som ”Djupt under snön”, ”Svekfull måne”, ”Imma på glas” och så öppningsspåret ”Vad jag borde” som är så säreget vacker med sin sorgsna cello och djupt berörande vemodiga harmonier. Jag blir alldeles rörd när jag hör den. Den har en ton som går som en silversträng rätt in i hjärtat på mig. Vemodig som stilla dimma över frostnupna blommor när hösten gjort entré och sommaren lämnat oss. Det här är musik jag älskar förbehållslöst. Det här är musik vars eko jag skulle vilja kalla mitt eget…

Det har varit en alldeles särskild förmån att som lyssnare få följa Irmas väg alltsedan tidigt 80-tal. Genom nuets ständiga rörelse har jag följt henne och alltid gillat det hon hållit på med. Jag hade precis lika stor glädje av Zzzang Tumb-singlarna på 80-talet som av Irmas radiopop på 90-talet som jag idag har av den musik hon gör idag. Det var skoj att se henne och Uno Svenningsson i Melodifestivalen 2007.  Ett färskare och ännu bättre exempel på hennes fortsatta musikaliska aktualitet är när jag häromveckan såg Jonas Gardells program ”Åh herregud” på SVT och överraskades av Irmas och jazzgitarristen Max Schultz’ (inte släkt) version av ”Vi sätter oss i ringen”. Underbart vacker i sin avskalade enkelhet. Lysande bra!

Det är en solig dag mitt i mars 2010…  Jag har försökt fånga och uttrycka den speciella känsla jag har för denna älskade artist som också genom sina egen personliga utveckling i livet kommit att fortsätta vara så intressant, angelägen och inspirerande för mig. Det är därför fortfarande lika spännande att få följa med på den artistiska resan och glädjas av frukterna av Irma Schultz Kellers skapande. 42-åringen är därför på sätt och vis ett lika stort Irma-fan som 20-åringen. Bara på ett annat vis.

Irmas ”CV”, presentation av filmer, teaterföreställningar och diskografi:
http://www.artistgruppen.se/clients/irmaschultzkeller/facts.html

Hittade otroligt nog en länk till Heinz & Youngs sedan länge bortglömda kultplatta. Man kan i princip säga att bandet är Reeperbahn i sin sista inkarnation vid tiden för ”Intriger” 1983; plattan måste i princip vara inspelad parallellt. Lyssna särskilt på California dreaming med Olle Ljungström, Heinz Liljedahl, Fred Asp (!), Irma och Idde Schultz vid mickarna…
http://www.deezer.com/en/music/heinz-young#music/heinz-young

2 svar to “Irma Schultz Keller – personliga tankar om en alldeles ovanligt humanistisk artist”

  1. Barbro Schultz Lundestam Says:

    Tusen tack för din välformulerade och vackra text. Jag är djupt rörd. Känner helt och hållet igen mig i din beundran. Jag är så innerligt tacksam att fâ vara mor till dessa två i grunden djupt humanistiska och verkligen goda och kloka personer.

    • Och jag blir förstås väldigt stolt och glad och litet blöt i ögat över att du läst och uppskattat min text. Den var stark för mig att skriva, för som du förstår är detta ett ämne som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Sedan många, många år. Jag har så mycket fina och starka minnen förknippade med den musik som både Irma och Idde varit inblandad i. Därför är det naturligtvis väldigt speciellt för mig att just du läser den här texten. Jag känner ju igen ditt namn sedan länge. Det är ju dina egna döttrar! Tänk att få två så här extraordinära tjejer! Overkligt… Och mycket vackert.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: