Höst i april? Och frågan om vad som händer på baksidan av Liljeholmstorget

Sitter här i arbetsrummet och skriver med påtagliga höstkänslor idag. Det härliga vårvädret under påsken kom av sig på annandagen och har inte lyckats övertyga mig under veckan som gått sedan dess.

Jag går en sväng in i vardagsrummet och spanar ut över stan. Stockholm ser oinspirerande grått och höstlikt ut, känslan av urvriden disktrasa och novembereftermiddag är påtaglig. Molnen hänger lågt. De sörjiga resterna av isen nere på Trekanten ser inte kul ut.


Dagens utsikt bjuder på höstkänslor, klicka för stor bild

Själv håller jag på att skaka av mig en efterhängsen förkylning som jag misskött i en vecka och därför inte blivit av med. Har sovit för litet i arbetsveckan som gick. Sov i alla fall desto bättre natten till idag. Hmmm… Så här kan en dag också vara, detta är livet… Jag möter den med jämnmod och gör det bästa av den. ”Loving what is”, som Byron Katie skulle säga.

Jag möter det som kommer till mig. Men det hindrar inte att jag som ”vän av ordning” helt kort återupptar min kampanj av blygsam avslöjande journalistik för att påtala baksidorna av det uppskattade nya Liljeholmens centrum, Liljeholmstorget. Den här bilden kan tjäna som illustration.

Fotot ligger alltså strax till höger om det förra och är en inzoomning. För er som inte är bekant med utsikten kan jag berätta att kyrkan i övre delen av bilden är Högalid och att den röda tegelbebyggelsen är Liljeholmsberget. Den stora svarta öppna porten i förgrunden är varuintaget till Liljeholmstorgets nya centrum. Men om ni istället tittar i bildens nedre högra kant så ser ni det som jag vill kommentera. Där finns en röra av gegga och stumpar av gula plaströr. Varför? Ja det är det som är frågan.

Det har nu gått ett halvår efter invigningen av centrum. Och snart tre år efter starten av bygget. Men denna lilla plätt som jag passerar på mornarna och kvällarna är fortfarande lika geggig och ofärdig. Ibland har de grävt upp marken och fyllt igen efter nån vecka. Och så har man grävt upp igen. Och fyllt igen. Ett sår som aldrig tillåts läka. Ibland har det varit en stor lampa monterad som lyst med fast sken. Ibland har det nån vecka varit en blinkande lampa som fört tankarna till nåt sorts stroboskop i ultrarapid… Men oftast bara mörker. Varför?

Ständigt ligger det högar med diverse byggbråte, plastslangar, kabelrullar, brädstumpar med spikar i, ja you name it… Byggplatsen som Gud glömde? Vad det än är verkar det orimligt att det ska ta en sådan tid att bli klar med vad som nu än pågår. Det är otrivsamt och trist att se detta. Känner igen sceneriet från det jag såg i Leningrad vintern 91-92. Samma känsla av nonchalans och generell förolämpning mot allt vackert och estetiskt.

Lyckligtvis kan man ju också lyfta blicken och se ut över stan, som trots det taskiga höstvädret idag alltid är en härlig utsikt. Trevligt också att inflyttning nu pågår i de nya lägenheterna ovanpå centrum. De vita med ljusgröna balkonger.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: