Rör inte mitt 80-tal!

Helgens besök, utan mobiltelefon – offline, på 80-talsmusikfestivalen ”Forever young” fick mig att reflektera över det aktuella decenniet. Jag kände att jag gärna ville säga något om ”mitt 80-tal”, något som inte har så mycket gemensamt med den förenklade klichéfyllda bild som vi oftast möts av i kvällspress och (kommersiella) tv-kanaler när det handlar om 80-talet…

Jag minns en artikel i den hippa engelska tidskriften ”Wallpaper” som skrevs strax innan det stora millennieskiftet (om nån ens minns det idag?). Det hade gjorts en omröstning på tema ”populäraste årtiondet under 1900-talet”, sådana grepp är vanliga när det börjar dra ihop sig till stora kalenderbyten. Föga förvånande placerade sig 20-, 60- och 70-talen då högt på listan. 80-talet kom sist. Tvärsist. Varför?

Mest berodde det helt säkert på att omröstningen gjordes bara tio år efter att 80-talet tog slut. Det brukar ta litet längre tid innan nostalgin får grepp om publiken, särskilt en så hipp som Wallpapers läsare. Nostalgi har ju inte sällan förlöjligats, ett guilty pleasure. Hade omröstningen gjorts idag tror jag listan skulle sett annorlunda ut, åtminstone i botten.

Det har nu gått 20 år sedan 80-talet tog slut. Men det odlas fortfarande en massa myter om den tiden, ja det har varit populärt att dränka i klichéer; galet, oansvarigt, sterilt och krasst, neonfärger och axelvaddar, hockeyfrillor och rubiks-kubar, känslokallt och andefattigt och på samma gång champagnerusigt. Det är den stereotypa vulgobilden av 80-talet som kvällstidningarna gärna pumpar ut.

Så synd, jag missade nog festen, jag märkte inte så mycket av det där det skrivits om. Det är journalistiskt opportunt att skriva så. Att förenkla och vulgarisera. Nu är jag inte journalist och behöver därför inte ha professionell hänsyn till någon eventuell journalistisk renommé. Jag samlar mig nu för att slå ett slag för ett missförstått och ärekränkt årtionde. Jag har något att berätta. Jag vet, för jag var med.

Ett åttital – Jag var 11 när det började och 21 när det slutade. Under dessa tio år rymdes så mycket mer än den ytliga, andefattiga, champagnerusigt glittrande egofixerade yta som nu är kärnan i det som tillskrivs dessa år. Från mitt perspektiv såg det annorlunda ut, jag såg och hörde något annat.

Det var långt innan vi hört talas om nätet och mobiltelefoner, då man fick lov att passa överenskomna tider och slå i uppslagsböcker för att hitta fakta. Då utbudet på teve ännu begränsades till två public service kanaler och det var en smärre sensation när det visades rockvideos i program med Cia Berg, Kaj Kindvall eller ”Clabbe” af Geijerstam. Då var även ”Maratonrock” från Westfalenhalle i västtyska Dortmund en sällsynt men återkommande höjdpunkt. Fast det gällde att hålla sig vaken till 03.00 då Talking Heads, Ultravox, Simple Minds, Human League eller Depeche Mode slutligen äntrade scenen.


Klipp ur videon till ”Glittering prize” med Simple Minds, 1982

Med hörlurarna kopplade till teven, för att inte väcka familjen och troligen omedelbart skickas i säng, avnjöts den nya musiken. ”Synth”, ”New wave” och ”New romantic” kallades den, ”Photographic”, ”Once in a lifetime” och ”New Gold Dream” stavades den. De som spelade såg annorlunda ut och lät på ett annat sätt; det här var en förbjuden och spännande upplevelse tyckte den fascinerade och förförda 14-åringen i hemmasoffan.

I radion sköljde Metropols festliga fredagsvåg in i de svenska vardagsrummen medan alltid lika vansinniga som snillrika verbala excesser, signerade Kjell Alinge, serverades i Eldorado; söndag i siden. Ja det var exotiskt som jag minns det, på rockklubben Ritz i Stockholm hade klubbarna namn som Zanzibar, Pau Wau och NagNagNag. Och några år innan hade klassiska stockholmska synthdiscot Rip Off givit mig och andra likasinnade kortklippta med långa luggar ett tryggt och skyddat musikaliskt vattenhål i en annars ofta hotfull tonårsverklighet; en bubbla av lyckorus där vi fick höra vår musik och dansade som om varje natt var den sista.

På Stranded Rekords högkvalitativa skivetikett sjöng Olle Ljungström i Reeperbahn om Marrakesh, Mauro Scocco i Ratata tog ett tåg någonstans och Johan Kinde i Lustans Lakejer befann sig på uppdrag i Genéve och Moskva. Andra artister bidade sin tid på hemmaplan. Tomas Eriksson försökte och försökte med olika bandkonstellationer i ett helt årtionde innan det slutligen slog stort då han jagades av vargar och blev Orup med hela svenska folket.

På bio jagade Harrison Ford som blade runner livsfarliga överintelligenta och superstarka replikanter i ett regnigt dystopiskt Los Angeles ännu mycket avlägsna framtid anno 2019, Anthony Andrews excellerade som den dekadente dandyn Sebastian Flyte i ”En förlorad värld” och Beatrice Dalle förförde i Jean-Jacques Beineix’ vackra drama ”Betty Blue”…


Filmposter till Jean-Jacques Beineix ”Betty Blue”, 1986

För mig var det dock inte alltid fullt så exotiskt. Vintrarna tycktes ständigt vara ”de kallaste sedan kriget” och i kylan sprang jag genom meterdjupa snödrivor i alltför tunna lånade skor utan pengar kvar till taxi. Halsduken satt virad runt huvudet, en mössa hade förstört frisyren. Men somrarna var vackra.

Värmdöbussen 434 rullade ut ur Slussens ännu betonggråa odekorerade garage. Detta var vägen till äventyret. En smak av Sunkist på en havererad Mercedes buckliga huv i hörnet av den stora bilparkeringen vid Stavsnäs Brygga. Och så matsäcken som blåste i sjön från klipporna så jag fick klä av mig, hoppa i och simma. Grilloset skymde solnedgången mitt för Djuröbron och skrämde myggen långt från Stavsnäs By, vidare mot klipporna längst ut.

Frihetskänslan. Turerna på den gamla 500cc-hojen varma augustikvällar med klasskompisen H som liksom alltid varit ett par år före och äldre än oss andra trots att han inte var det; Globen, ännu inte färdig, växer sakta fram segment för segment som den blivande stora vita champinjonen där vid horisonten.

Och så Toulouse dit jag och mina tonåriga kamrater kom åkande i Folkabuss då vi i juli 1987 gett oss ut på en odyssé genom ett Europa som ännu delades av järnridån långt innan ett svenskt EU-medlemskap ens var påtänkt. Vi hade mellanlandat på 80-talets bästa Roskildefestival (japp!) och susade nu fram med uppskjuten sidodörr över de böljande sydfranska fälten och vidare över Pyrenéerna ned i hemlighetsfulla spanska gränsbyar i skymningen, mötande blickar från människor på små uteserveringar där ljusen just tänts, ”where the streets have no name”.


Vännen S i VW-bussen med uppskjuten sidodörr på väg genom södra Frankrike, juli 1987


U2: ”Where the streets have no name” det suggestiva öppningsspåret från succéplattan ”The Joshua Tree”, 1987. Plattan som blev något av ett soundtrack till det årets långa resa som var så avgörande viktig för mig och mitt 80-tal.

Vi hittade en gammal rostig gungställning på en bakgård bakom ett värdshus med utsikt över åkrarna. Vi satt och gungade och smälte maten under en stämningsfull halvtimme medan solen sjönk så sakta; genom ett öppet fönster inne i matsalen kunde vi höra hur någon försiktigt klinkade ett stycke av Eric Satie. Jag kände det som att jag kunnat stanna där för evigt. När vi gick tillbaka mot bilen vände jag mig om en sista gång och såg gungorna sakta svänga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var en obegripligt poetisk och vacker upplevelse för 19-åringen. Jag har alltid haft en känsla av att om jag kom tillbaka dit igen, så skulle gungorna fortfarande svänga fram och åter som de gjorde just den julikvällen 1987.

Men i allt det enkla och vackra finns också några fasansfulla minnesbilder. Stickflamman från rymdfärjan Challengers externa bränsletankar, blodfläcken rödare än de rosor som snart skulle ligga på Sveavägens trottoar dagarna efter Palme-mordet och de cementbombande sovjetiska helikoptrarna över reaktor fyra i Tjernobyl, allt detta den annars så vackra våren 1986.


Rymdfärjan Challenger med den ödesdigra stickflamman, 28 januari 1986

Och av alla dessa minnesfragment står ett fullständigt meningslöst (?) ögonblick starkast kvar. Cigarettfimpen på Västertorps stationsperrong som inte slocknade trots att någon satte klacken på den. Den sände upp en lång och blekblå rökslinga, avtecknande sig mot huslängorna längre bort mot det som sedan skulle bli till bullervallar, skyddande emot E4an. Så vajade då den tunna röken över perrongen, existerande i andrummet innan tunnelbanan tog ny fart och löste den till intighet.

I accelerationen, utplånandet, uppfattades barat en svag aning om det som var på väg att sägas mig. Som det kan kännas i en millisekund när man är nära en insikt, en förståelse, den lidnerska knäpp som bara uteblir. Bara lämnande sakta igengroende spår i sinnet, igengroende som de gamla traktorspåren från timmerfordonen sommaren 1984 i det som nu snart åter är en liten skogsdunge på landet.

Nästan varje gång jag passerar Västertorp med t-banan – och det gör jag fortfarande ibland även om det nu snart är 20 år sen jag flyttade från Älvsjö – kommer jag på mig själv med att fundera över vad som egentligen sades mig den där majkvällen 1986?

Något – annat… Något vackert. Något gåtfullt. Något poetiskt. Något oskuldsfullt. Något drömskt. Något romantiskt… Något som är nära den svårgripbara kärnan i det som är ”mitt 80-tal”…

Och så med ens, raketerna som ändå mycket plötsligt och med många färger satte punkt uppe på Fjällgatan i Stockholm i mildvinternattens snöglopp den 31 december 1989 där jag stod och drömde om vad 90-talet skulle innebära – bara 10 år till ett nytt årtusende. Och ingen visste heller då, som vanligt, vad som väntade. Nu vet vi.

Och med den distans vi nu har till 80-talet hoppas jag att vi alla kan få ha vår egen personliga bild av detta emellanåt så missförstådda årtionde. På musikfestivalen ”Forever young” kan vi snudda vid några av de musikaliska aspekterna detta decennium bjöd oss.

”Skål, ta mej fan!”

(Tack Jacob Dahlin för citatet!)

Thin White Duke 1
”Rör inte mitt 80-tal!”  Tidstypiskt självporträtt från oktober 1984

 

Fotnot:
För yngre läsare som möjligen inte minns kan jag berätta att Rör inte min kompis var en kampanj på 80-talet syftade till att motverka rasism och främlingsfientlighet. Kampanjen startades 1985 i Frankrike av organisationen SOS Racisme som Touche pas a mon Pote och spred sig efter några år även till Sverige. Därav titeln på denna blogg!

21 svar to “Rör inte mitt 80-tal!”

  1. Själv var jag 24 år in, 34 år ut när det gäller detta decennium. Mycket bra skrivet av dig!!! Fast jag vidhåller nog att 80-talet var det glatt smågalna och fartblinda decenniet. Då alla skulle ha 10-15 procent mer i lön och när bostadspriserna steg raketartat upp i skyn. Med mera, inklusive alla finansvalpar. Baksmällan kom strax efter, på 90-talet, med Bengt ”500 %” Dennis. Osv. 20- och 80-talen , århundradets gladaste. Skrivet av en journalist … hmm …

    • Tack Bengt! Ja du har naturligtvis rätt i sak vad gäller löneglidning och prisbildning, men du hade också en annan resa genom 80-talet än jag. Ditt perspektiv var ett annat, ett vuxet perspektiv. Den här bloggen var intressant att skriva. Egentligen bygger den i grund på en gammal s k medlemskrönika (ordet blogg var då ännu ej uppfunnet) jag ursprungligen skrev för portalen Passagens medlemmars räkning kort före millennieskiftet sent 1999. Det här är en finslipad och uppdaterad version som passade bra att skriva nu när 80-talsfestivalen ”Forever young” pågår som bäst i Sverige!

  2. Suveränt talat! Jag tänker länka dett inlägg på min blogg, bara så du vet.🙂

    • Tack så mycket Jenny! Det är bara smickrande om du vill länka! Nånstans hoppas jag också fortfarande att du ska dyka upp på konserten i Eskilstuna på fredag!

  3. marspassagen Says:

    Lysande! Tack för trevlig läsning och mycket tankar…

  4. Inget var omöjligt med livet som en öppen bok framför sig. All musik var ny, ingen film var redan sedd, det fanns ingenting att jämföra med, allt var ett äventyr. Det var ditt 80-tal – och mitt – och vad kunde gå fel?

    Jag undrar om inte allas decennium då man förvandlas från barn till vuxen är den allra bästa? I alla fall när man ser på det med nostalgins skimmer i ögonvrån🙂

    • Kloka ord… Naturligtvis är det precis så som du beskriver, vi har alla ett särskilt förhållande till det decennium då vi var tonåringar och ”växte upp”. De som är 10 år yngre än du och jag får berätta sina historier om ”sitt 90-tal”. För mig känns det precis av samma skäl viktigt att få berätta om mitt ”80-tal” just därför att jag redan för mer än 10 år sen var litet less på allt stereotypt tjafs om 80-talet… För mig var det också en mycket vacker och inte så litet romantisk upplevelse!

  5. Hmm … att jag hade ett vuxet perspektiv … jag ännu inte riktigt vuxen …
    … men jobbar på saken … emellanåt …

  6. Härligt att läsa!
    När folk pratar om 80-talets axelvaddar, benvärmare och hockeyfrillor och neon står jag helt frågande. Jag missade det! För mig var det synt, new wave, svart hår, Human League, The Ritz, 1984, Lustans, Duran Duran. Det är mitt 80-tal!

    • Tack! Det är alltid kul att bli uppskattad, inte minst i ett sånt här sammanhang när texten ändå är ganska personlig. Ja jag kan verkligen hålla med dig! Ditt 80-tal är mycket likt mitt!

  7. Det här ämnet ligger mig så varmt om hjärtat. Född -72 var jag alltså 8 när 80-talet började. Det funkar ju att det är ju enklast att dra på med den stora penseln när man ska beskriva det här decenniet. Då kan man skratta lite åt o säga; Ja men du vet det var ju då o nu vill jag liksom inte kännas vid det…osv.
    Den musiken du beskriver är ju min referens med genom att syrrorna spelade musiken o man satt klistrad vid radion o läste Okej. Det öppnade världen för en musikintresserad tjej från landet o den upplevelsen går inte att jämföra idag med det mediabruset vi har. Det var en helt annan upplevelse med det som sågs på tv, lästes o ett skivsläpp för att nämna några. Därmed inte sagt att det bara var bättre, annorlunda vill jag hellre säga.
    En annan sak som jag upplevde så positiv var att man kände att saker liksom ordnade sig, världen kändes inte otäck o kröp inte inpå som idag. En skön naiv känsla som jag saknar idag.
    Tack för dina reflektioner om detta hat/älskade årtionde!
    PS, Tänk på att när man nämner det i press osv så handlar det nästan uteslutande om åren 84-86, intressant, eller hur?

    • Det är intressant att läsa det du skriver Jenny!
      Det var verkligen en helt annan värld där bruset var så mycket mindre och kanalerna bildligt och bokstavligen var så mycket färre. Kanske känner man också så när man är yngre att saker och ting skulle ordna sig på något sätt? Den naiva känslan har nog en tendens att försvinna med åren. Och det brukar sägas att händelser som Palme-mordet helt förändrade Sverige. Det var naivt att tro att en statsminister skulle kunna promenera hem med sin fru en fredagkväll rätt genom stan, utan livvakter… Vi trodde nog alla att det ”funkade” fram tills dess att det med brutalast möjliga tydlighet visade sig att det tyvärr inte var så längre…

  8. Mycket bra skrivet…

    Förstår inte heller hur 80-talet kunde hamna sist…när det för mig ligger på absolut första plats!

    Det glada årtiondet med den bästa musiken. Eller som en kompis till mig sa en gång…att efter 1985 slutade man göra bra musik. Nu kan jag sträcka mig längre än så, men det finns lite sanning i det han sa…

    80-talets musik hade mycket yta och välpolerad sådan, men där fanns mycket djup under denna välpolerade och skimrande yta…

    • Tack! Det är verkligen trevligt att läsa återkopplingen på denna blogg! Det känns bra att det är fler som också har en annan bild av 80-talet än den onyanserade vulgobild jag här velat ge ett alternativ till…
      Det gjordes verkligen starka och melodiösa melodier under 80-talet, vilket bevisas av alla covers och samplingar på senare år när denna musik ”återanvänds”.

  9. Mycket bra skrivet! För mig som 73:a sammanföll 80-talet exakt med grundskoleåren. De tre stora händelserna våren 1986 är också för mig några av de absolut starkaste minnena från 80-talet!

    Jag sammanfattade en gång mitt 80-tal ungefär så här:
    Melodifestivalen, Bagen, Okej, Trackslistan och Depeche Mode.

    • Tack Hugo för ditt beröm! Det värmer! Ja jag håller med om att våren 1986 var mycket speciell. Det var historiska händelser som lämnade starka avtryck hos sig hos många.

  10. […] Inga tidens filter kan dock skymma det faktum att låten var bra, om än ett mycket typiskt tidsdokument, men detta var alltså egentligen inte ”mitt 80-tal”. Det var något annat… https://japetus.wordpress.com/2010/08/09/ror-inte-mitt-80-tal/ […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: