”Eagle day – Battle of Britain”, 13:e augusti 1940

Så är vi tillbaka i den historiska tråden som i ett hastigt kliv tar oss 70 år tillbaka i tiden. Det är dags för ett besök i 1940 igen…

När vi senast lämnade den här tråden handlade det om Frankrikes fall och Churchills berömda tal i slutet av juni 1940 där han konstaterade att slaget om Frankrike var över och att Slaget om Storbritannien nu väntade. Frankrike hade besegrats på mindre än 6 veckor och England stod nu ensamt kvar i kampen mot Nazityskland. Hitler var vid den här tiden långt ifrån ensam att tro att han vunnit kriget. Han kunde inte föreställa sig att engelsmännen skulle fortsätta slåss efter att ha besegrats i Frankrike och med nöd och näppe dragit sig tillbaka vid Dunkerque. Om premiärminister Chamberlain eller utrikesminister Halifax suttit vid rodret skulle det troligen också ha blivit en fred på Hitlers villkor. 

Men nu, sedan maj 1940, var Churchill premiärminister och Hitler hade helt missbedömt den motståndsvilja han besatt. Genom sin exceptionella retorik och outtröttligt hoppfulla energi lyckades han också mobilisera det engelska folket att återfå sitt mod, finna viljan att fortsätta slåss, att inte ge upp. 


Winston Churchill – Time Magazines ”Man of the year 1940”. Han ligger bra till för omdömet ”Man of the century

”What General Weygand called the Battle of France is over and I expect that the Battle of Britain is about to begin. Upon this battle depends the survival of Christian civilisation. Upon it depends our own British life, and the long continuity of our institutions and our Empire. The whole fury and might of the enemy must very soon be turned on us. Hitler knows that he will have to break us in this island or lose the war.”

Och dessa berömda ord, ett av Churchills många odödliga historiska pep-talks:

”We shall not flag or fail. We shall go on to the end, we shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our Island, whatever the cost may be, we shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender…” 

Churchills ord är starka, mycket starka. Och sanna. Hade inte England stått emot Hitlertyskland sommaren 1940 skulle världshistorien ha kommit att se mycket annorlunda. Vi kunde ha fått ett skräckscenario som det i Robert Harris bok ”Fatherland” som jag tidigare bloggat om.
https://japetus.wordpress.com/2007/10/21/pa-kontrafaktisk-promenad-i-albert-speers-berlin/

Händelserna sommaren och hösten 1940 har också kommit att framstå som de viktigaste under hela 1900-talet för den engelska nationen. De har en mytomspunnen och unik ställning i det engelska samhället, den engelska folksjälen. Aldrig tidigare – och förhoppningsvis aldrig mer – har engelsmännen haft en så entydigt negativ hotbild att tillsammans enas mot.


”V is for VICTORY!” – ur en engelsk ABC-bok av årgång 1940

Då Hitlers förhoppningar om en förhandlingsfred med England slutligen grusas i juli 1940 börjar han planera för att tvinga England till underkastelse. Detta ska ske genom en landstigning – Operation Seelöwe/Sjölejon – men innan den kan ske måste lokalt luftherravälde uppnås i sydöstra England. Engelska flygvapnet, Royal Air Force – ”RAF” – måste besegras innan en landstigning har några chanser att kunna lyckas.

Större delen av Luftwaffe, det tyska flygvapnet, samlas under juli 1940 i norra Frankrike, Holland och Belgien. De gör sig redo att angripa England från luften i det som kommer att bli historiens första renodlade luftkrigskampanj.

The Battle of Britain – Slaget om Storbritannien – brukar av historiker delas in i fyra mer eller mindre distinkta faser:

* 10 juli – 11 augusti Angreppen på fartyg i Engelska kanalen – Kanalkampf/Channel battles
*
12 augusti – 23 augusti Angreppen på flygfälten nära kusten – Adlerangriff/Eagle attacks
* 24 augusti – 6 september – Angreppen på alla flygfält
* 7 september och framåt – En serie bombanfall mot London och andra engelska städer, the Blitz


Luftstrid över Beachy Head, Sussex 1940 – ”Confrontation at Beachy Head” av konstnären William S Phillips, en tysk Me 109E möter en brittisk Spitfire Mk I

Den första fasen – ”Channel battles” – är nu över. Tyska Luftwaffe har lyckats stoppa konvojtrafiken genom Engelska kanalen genom intensiva bombanfall. Man har också fått möjlighet att känna litet på det engelska försvaret, utan att på något sätt få överhanden i luftstriderna – man har fått känslan från luftstriderna över Dunkerque i slutet av maj bekräftade. Det här kommer inte bli lika enkelt som tidigare kampanjer. Inte alls.


BBC-reportern Charles Gardners reportage från Dover – ”Hellfire corner” – då en engelsk konvoj var under attack 14 juli 1940 var världens första live-reportage från en krigsskådeplats och väckte stor uppståndelse på sin tid i England, många engelsmän ansåg att detta reportage var mycket vulgärt och opassande medan merparten i slutänden tyckte det var oerhört fascinerande och stärkande för moralen

Den 12:e augusti börjar så slaget på allvar då den andra fasen – ”Eagle attacks” – innebär de första anfallen mot fastlandet. Luftwaffe sätter nu under den kommande veckan innan allt man har; från Norge i norr, via Danmark, tyska nordsjökusten, Nederländerna och Frankrike hela vägen till Bretagne i väst startar de tyska planen med kurs mot England. Kustnära flygfält och radarstationer utsätts för intensiva anfall, både traditionell höghöjdsbombning och specialanfall med precisionsbombning. Många flygfält och radarstationer träffas och tas temporärt ur drift, men radarstationerna kunde redan inom sex timmar åter vara i tjänst och Luftwaffes ledning fick intrycket att det var mycket svårt att slå ut radarn.


En bild säger mer än tusen ord – England i Luftwaffes sikten 1940 (emblemet för de precisionsbombande flygarna i Erprobungsgruppe 210)

Luftwaffes chef Herman Göring har väntat på det tillfälle då meteorologerna kan förutspå tre dagar med bra väder innan han tänkt sig att för första gången släppa loss sitt flygvapen mot södra Englands flygbaser och radarstationer. Detta tillfälle kom så till slut den 13 augusti 1940, för idag 70 år sedan.


Herman Göring (1893-1946)

För de unga jaktflygarna i Englands ”Fighter Command”/RAF skulle den kommande veckans desperata försvarskamp driva dem till utmattningens gräns; det skulle bli de svåraste dagarna under Slaget om Storbritannien, kulminerande under söndagen den 18 augusti 1940. 


Scramble! Larmet går och engelska jaktflygare springer mot sina Hurricane-plan under Slaget om Storbritannien, augusti 1940

Hur det gick?

To be continued…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: