”Forever young 2010” i Eskilstuna 13 aug, min upplevelse

 Efter att ha sett en andra omgång av turnén kan jag sammanfatta mitt intryck så här – samtliga akter har blivit ett par snäpp bättre.

I Eskilstuna spelar banden på Strömsholmen, en liten ö i Eskilstunaån mitt inne i centrala stan. Rykten om regn kom kraftigt på skam; solen dånade och det var runt 25 grader varmt när vi närmade oss konsertområdet. Här var möjligheten att få tag på dricka bättre än i Linköping, tillgång på kassor och ölkranar var mångdubblad. På matfronten var dock serveringskapaciteten lika underdimensionerad; vi stod 30-40 minuter i en lång ringlande kö för att få mat. När vi väl fick den var den dock god!

Detta är inget gnäll utan endast den enda återkoppling jag kan ge till arrangörerna för att förbättra ett annars så välordnat arrangemang. Särskilt som man i reklamen tryckt extra på att detta var en konsertkväll där sådana här saker skulle funka riktigt bra. Det borde inte vara svårt att lösa mat-detaljen på ett både mer proffsigt och, för gästerna, smidigare sätt. Så skulle även arrangörerna tjäna mer kosing. Nog om det. 

Jakob Hellman
Jakob öppnar även denna kväll, liksom samtliga kvällar under turnén. Vi sitter och äter under början på hans spelning, men här är borden ställda framför scenen så vi både hör och ser bra. Jakob är mer pratsam och verkar trivas bättre på scenen nu än förra spelningen, det är nu tredje spelningen och kanske är det inte så konstigt att han blivit mer varm i kläderna. Efter tre låtar har han också snackat mer än under hela första spelningen. 

Det är samma låtar förstås. Han kör hela plattan plus extraspåret ”Som jag vill”. Skillnaden är, förutom mer mellansnack, att det låter litet bättre. Ännu bättre. Bandet är också något tightare och intrycket kvarstår –  dessa 20 år gamla låtar funkar fortfarande riktigt bra. Detta är tidlös gitarrpop och gillar man gitarrpop med bra texter så gillar man Jakob Hellman, så enkelt är det. Punkt slut. Jag ser också många, många i publiken som helt tydligt kan vartenda ord i varje låt. De flesta är folk i min ålder, dvs runt 40. Men här finns också många yngre fans som står längst fram.

Det är tydligt att Jakob har den yngsta publiken och då tänker jag inte bara på Forever young-turnéns duktiga bloggare, ”underbarnet” Björk Mirjamsdotter, som bara 16 år gammal gör ett imponerande jobb som skribent och redan är en erfaren bloggare. Hon är säkert hjärtligt trött på att höra om sin ålder, men det går inte att komma ifrån att det är fascinerande att en så ung person kan ha så mycket att säga med ett så nyanserat och vackert poetiskt språk. Jag är mycket imponerad. Nåväl, det är alltså inte bara Björk och hennes jämnåriga kompis som syns långt fram på Hellmans spelning.

Vad som blev konsertens höjdpunkt för mig denna gång var att Titiyo Jah dök upp när det var dags att spela ”Avundsjuk på dej”, för javisst var det hon som sjöng på plattan på just den låten. Jakob pratade litet gåtfullt om att nån som liknade henne skulle dyka upp. Och det rådde inget tvekan om att det var Titiyo som kom in på scen – i fin form. Titiyo har, liksom Irma Schultz och Anna Nederdal, sin särskilda plats i mitt musikhjärta. Det var just de här tjejerna som alltsomoftast sjöng kör eller lead på de svenska plattor jag lyssnade på i de senare delarna av det årtionde denna festival handlar om. 

Så när jag hör Titiyos vackra mjuka röst bjuda på vacker stämsång, plötsligt åter finnas där den alltid funnits i melodin alla gånger jag lyssnat på plattan, lyfter förstås låten mer än ett snäpp. En pusselbit faller på plats och en sträng slås an som går rätt in i hjärtat på mig och jag blir litet rörd när jag står där och ser Jakob och Titiyo bredvid varann på scen. Nu blir det känslosamt. Det känns väldigt, väldigt fint och jag känner nån sorts märklig stolthet över att stå här nu så många år senare och få höra mina gamla idoler, dessa två fina artister, som fortfarande gör det så bra.

För det är ju som Danne Sundquist en gång skrev på baksidan av första Prins Valiant-plattan ”Vaddå jag dyster??”, dessa ord som följt mig i så många år och fortfarande är lika sanna för mig :
”Musik och kärlek är besläktade. De har samma lustiga sätt att beröra människor på…”


Jakob Hellman och Titiyo gör ”Avundsjuk på dej” i Eskilstuna 13 aug 2010

Ultravox
Herrarna kliver upp på scen redan vid 19 denna kväll, de är andra bandet. Nu har de kortare tid på sig och gör också en mer tight spelning med fokus på de litet snabbare och mer välkända låtarna. Jag får nu till min stora förtjusning även höra ”Love’s great adventure” men naturligtvis även ”Hymn”, ”The Voice”, ”Reap the wild wind”, ”Vienna”, ”Dancing with tears in my eyes”, ”Visions in blue” och ”All stood still”.

Jag rycks bättre med denna gång och står och sjunger med för full hals i varje låt. Många gånger har jag också genom åren tänkt på hur väldigt många melodiösa och starka låtar Ultravox har. Det är fyra mycket duktiga musiker på scen och Midge Ure är 57 år och sjunger fortfarande fantastiskt bra, vilken röst mannen har!


”All stood still” med Ultravox, dock i en upptagning från Linköping 6 aug samma turné. Ljudkvalitén var bättre!

Lustans Lakejer
Johan Kinde och Lustans är precis lika bra i denna spelning som i Linköping. Det känns som att de hade repat så bra redan innan att de inte behövde fler spelningar för att bli ordentligt varma i kläderna. Johans mellansnack är lika underhållande och proffsigt här som Linköping. Den här gången finns också mångårige vännen Orup i publiken och han får förstås en speciell hälsning till publikens jubel. Ett litet krångel med Julians elbas löser Johan smidigt genom att göra en ren pianoversion av ”Paradisets portar” så det blir ingen dötid; Johan har väldigt lätt för sig på scen. Han är ett proffs.

Det jag särskilt tar med mig från den här spelningen, som inte kom med i Linköping, var Johans finstämda hälsning till store inspiratören Oscar Wilde. Det är i år 110 år sedan Wilde dog i landsflykt efter att ha suttit i fängelse för sedlighetsbrott; han var homosexuell vilket på den tiden var kriminellt, ett brott som inte kunde accepteras av vare sig det dubbelmoraliserande viktorianska England eller för den del någonstans i västvärlden. Det hedrar Johan att han så tydligt tar ställning för tolerans och liberalism i denna mångfaldsfråga. Jag är stolt över Johans sunda mogna humanism och tacksam själv att jag hade honom som idol och förebild redan i tonåren, något som mycket tidigt hjälpt mig bort från homofobi, intolerans och rädsla. Heder åt Johan Kinde!   


Nya Lustans-singeln ”Det verkade så viktigt då” i en upptagning från spelningen i Linköping 6 aug

Reeperbahn
Ja det hörs direkt när Olle Ljungström denna gång börjar sjunga texten till öppningsspåret ”Marrakesh” att han har mycket mer röst med sig denna gång. Nästan all heshet är bort. Genom hela konserten sjunger han mycket starkare och bättre än sist. Bandet spelar också ett snätt bättre än förra gången, vilket innebär att de gått från ”mycket bra” till ”suveränt”. Jag hör också en och annan ny utsmyckning på klaviatur jag inte kan påminna mig att jag hörde förra gången. Snyggt. Vackert. Det är alltså ännu bättre än sist.

Det märks också att killarna tagit till sig av intrycken från de första konserterna. Nu gör de en paus efter ”Det vackra livet”, vilket skapar ett mycket naturligt tillfälle för dem att ropas in igen eftersom publiken fortsätter att sjunga och sjunga. För mig är detta också denna konserts höjdpunkt, detta att se Olles genuina glädje över det starka gensvaret från publiken. 

Olle har en unik integritet och personlighet, vilket alltid märkts på scen. Hans surrealistiska mellansnack är fortsatt legendariska och denna gång hade jag hysteriskt roligt åt infallet att instrumenten var från 1700-talet och inte drevs med ström utan med vedeldning, ren etanol och kanske lite lim.  Och när han börjar prata om att bandet är ansiktet utåt för botox är det verkligen sjukt kul. 

Reeperbahn är alltså denna gång ännu bättre än i Linköping och det beror inte bara på att Olles röst nu funkar som den ska utan på att bandet spelar ännu bättre och tightare. Jag får ännu mer energi av konserten och sjunger ännu mer än i Linköping, hur det nu kan vara möjligt? I avslutande ”Förnedringen” är det också väldigt skönt att se nye basisten Jukka stå vänd mot gamle trummisen ”Korre” och jamma för fullt medan nye gitarrisen Joel och gamle dito Eddie spelar tillsammans på andra flanken. Mitt emellan studsar en ännu mer ”david-byrnesk” Olle upp och ned och fram och tillbaka. Han rör sig väldigt mycket mer på scen i denna spelning, gör upprepade rusningar än hit än dit och de tidigare brutna fotlederna är ett dåligt minne blott.  Hela bandet ser verkligen ut att trivas och ha roligt ihop på scen.

Det nya Reeperbahn funkar verkligen. Det gör mig så glad. Och det får mig att tro att de kommer att spela igen i höst i Stockholm. Olle säger ju att det handlar om pengarna för hans del och här kan han helt säkert tjäna än mer deg på att spela i huvudstaden – med alla fans som finns där – och varför inte också i Göteborg och Malmö?    

Jag har för övrigt slagit vad med en kompis som jag kommer bjuda på en bättre middag på restaurang Prinsen i Stockholm om det inte i år hinner tillkännages att Reeperbahn ska spela i Stockholm. Ok Pelle, nu är det officiellt här. Jag står fast vid mitt vadslag!


Det vackra livet”, Reeperbahn ropas in på scen igen, Varberg 7 aug

Alphaville
Alphaville och då framförallt sångaren Marian Gold ger än en gång järnet och liksom i Linköping känns det som att detta är den stora publikens stora favoriter. De har också några fullkomligt odödliga 80-talsklassiker med sig och framför dem än en gång med stor bravur och energi från scen. Det här är den stora folkliga attraktionen, svenniga kan man kanske säga om man vill vara litet märkvärdig. Och det vill jag konstigt nog ibland. Jag vill dock än en gång betona hur bra Marian sjunger OCH att jag faktiskt blev personligt berörd av ”Forever young” och ”Sounds like a melody” som för mig är väldigt mycket av hur det känns att vara 16 år och gå i ettan på gymnasiet. Där finns också en personlig koppling som går djupare, men mer om den en annan gång.

Vid framförandet av Alphavilles ”national anthem”, megahitten ”Forever young”, är det också tydligt att tändarnas tid är förbi. Att det inte längre är 80-tal, utan ett nytt årtusende. När förr tusentals tändare tändes i den här typen av lugna låtar då scenbelysningen också släckts ned är det nuförtiden i stället en skog av mobiltelefoners lysande små displayer som syns över folkhavet då ögonblicket förevigas på stillbild och film.

Det här är utan tvekan höjdpunkten för alla de i publiken som, i motsats till mig, inte bryr sig särskilt mycket om vem som står på scen. Vanligt folk med ett mer normalt musikintresse. Jag ska inte säga ”the small people” för att följa i vår svenska BP-ordförande Carl-Henrik Svanbergs klavertrampande fotspår. Jag bara konstaterar att detta är den för mig minst intressanta spelningen ikväll eftersom den totalt sett berör mig känslomässigt minst. Tror jag i alla fall medan konserten pågår.  Det är inte alls dåligt, bara det att de i detta sammanhang den här kvällen inte berör mig så mycket.


Alphaville gör ”Forever young” i Linköping 6 aug

The Human League
Så gör Human League sin debut på festivalen efter att Howard Jones gjort de två första spelningarna på turnén.

Trots att de är bättre än vad jag vågat hoppas på så känner jag mig inte så engagerad och hänryckt i denna spelning. De spelar många av mina personliga favoriter, ”The things that dreams are made of”, ”The sound of the crowd”, ”Being boiled”, ”Tell me when” och suggestiva ”Seconds”. Kanske är det för att de spelar sist, jag börjar bli trött och att min tjej tyvärr har så ont i knäet som gör att vi inte riktigt kan uppskatta dem?

För jag tycker det funkar även här. Bara det att jag inte blir lika personligt berörd. Tjejerna sjunger bättre än vad jag vågat hoppas på och Phil Oakey sjunger precis lika bra som han alltid gjort. Han är verkligen i grymt fin form och är lika smärt nu som då. Mycket elegant kommer han i en välsittande överrock i första spåret ”Love action”, men lättar sen på klädseln så även kavajen åker av efter en stund. Han är rörlig på scen och sjunger som sagt precis lika bra nu som då. Mycket stark röst och också den här härliga litet dramatiska mörka tonen som är hans kännetecken.


Human League gör ”The things that dreams are made of” i Eskilstuna

Sammanfattning
Det enklaste sättet att sammanfatta den musikaliska delen av denna kväll är att konstatera att samtliga band blivit ett par snäpp bättre. Human League hade jag inte sett tidigare och de var betydligt bättre än de inte alltför positiva kommentarer om playback och singback som jag tidigare hört. Och vilken vacker sommarkväll, arrangörerna kunde inte haft bättre förutsättningar än i Eskilstuna. Det var runt 20 grader och vindstilla fortfarande sent när mörkret fallit.

Höjdpunkterna för mig denna kväll var, utan inbördes rangordning:
* Titiyos uppdykande på Jakob Hellmans vackra ”Avundsjuk på dej”, nu tycker jag verkligen att jag känner att Jakob är tillbaka på scenen och trivs med det han gör. Jag är både stolt och rörd när jag ser de två tillsammans igen på scen

* Johan Kindes fina och omdömesgilla hälsning till Oscar Wilde; ett bra och moget statement för mångfald som behöver höras från fler scener; kanske kan Lustans spela på Priden nästa år? 

* Olle Ljungströms breda leende när han ropats/sjungits in på scen igen av publiken efter ”Det vackra livet”. Det är en sann och ren glädje som strålar ut från denne annars ofta lätt plågade man. Det trasiga intrycket från Jacob Frösséns utmärkta film lättas upp av en dansande och energisprudlande Olle på scenen i Eskilstuna

Annonser

6 svar to “”Forever young 2010” i Eskilstuna 13 aug, min upplevelse”

  1. Jag hoppas så innerligt att du får rätt och vinner det där vadet: ytterligare Reeperbahnspelningar är en nåd att stilla be om!

  2. Bortsett från att jag inte håller med om det du skrev om Alphaville-spelningen – ”det här är utan tvekan höjdpunkten för alla de i publiken som, i motsats till mig, inte bryr sig särskilt mycket om vem som står på scen” – så är det en jättebra recension av den fina kvällen i Eskilstuna.

    Men för mig är Alphaville handsvett, nostalgitårar i ögonvrån, ståpäls på underarmarna och fantastiska odödliga sköna myssynthiga låtar.

    • Jo jag förstår att du tycker så. Men det här är vad jag såg, min upplevelse och en generalisering förstås – du är ett av undantagen som bekräftar den regel jag tog mig friheten att beskriva. Å andra sidan förstod jag att Jakob Hellman lämnat dig oberörd; då var det jag som hade mer än en tår i ögonvrån och mysrysningar inför det fina, jag för mig rent av stora, jag såg hända på scen. Det är ju just detta, mångfalden, att alla inte tycker lika i alla avseenden utan att man triggas av olika intryck utifrån de minnen och upplevelser man har med sig från artisterna på scen som gör livet så härligt och mångfacetterat…

  3. Åh, fint. Inte bara en viss komplimang förstås, som jag snabbt rodnade mej förbi, men hela inlägget! Tror vi tycker ganska lika om kvällen.
    Eskilstuna leder verkligen gällande starkast allsång på Det vackra livet. Det var fint. Åh. I Helsingborg regnade den tyvärr alldeles undan så fort de lämnade scenen, de fick gå in till en tyst publik.
    Har dock hört så mycket trötta Human league-kommentarer, – och det märktes verkligen i publiken också – men jag var på mitt bästa danshumör vid den tidpunkten. ja… sen är jag ju också ung och pigg…

    Håller med om Kindes oscar wilde-snack. Magiskt. Ja, äh, håller ju med om resten också. Fin smak du har.

    • Ja vassego, bara att ta åt dig!
      Vet du jag har t o m slagit vad om att Reeperbahn kommer att spela igen (i Stockholm) och att den nyheten kommer att vara utkablad senast nyårsafton i år. Jag tror att de fina recensionerna i kombination med möjligheten att faktiskt tjäna en del extra kosing kommer locka Olle att fortsätta och då spela på hemmaplan i Stockholm igen. Han har ju i DN sagt det rätt ut att det handlar om pengarna för hans del…

  4. Mycket bra recension! Jag uppskattade din Linköpingsrecension också, bl a för Reeperhans setlist. Själv gick jag på den regniga upplagan av festivalen i Helsingborg…

    Jag håller med dig i mycket. Jag gillade Jakob Hellmans spelning mycket. Ultravox hade jag lyckats få FÖR höga förväntningar på, men visst var de bra. Lustans Lakejer och Reeperbahn var också bra. Alphaville hade jag sett en gång tidigare i slutet på 90-talet, och den konserten tyckte jag om även om det kanske var lite för många gitarrer på någon låt. Nu var jag inte så förtjust. Marian Gold var för uppspelt och sjöng inte alltid i takt med musiken, men det var ändå kul att se A Victory Of Love och Sounds Like A Melody eftersom deras Forever Young-album är mitt favoritalbum genom tiderna. Jag gick mot tåget under Summer In Berlin och kunde på så viss komma hem 1,5 timme tidigare (jag hade ändå inte kunnat se riktigt hela Human League).

    Jag har gjort ungefärliga setlists på Spotify:

    De är inte helt korrekta, bl a är ordningen inte helt rätt och på Lustans Lakejer saknas någon låt, och det är nog för många låtar på Human League. Om du (som ju fixat Reeperbahns setlist) skulle kunna ge lite tips till ändringar, skulle jag vara mycket tacksam! 🙂
    Det behöver inte på något sätt vara exakta/kompletta ändringar, bara fixar av direkta felaktigheter. Om det funnits skillnader mellan setlists på de olika versionerna av konserterna så är inte det något avgörande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: