”The Hardest Day – Battle of Britain”, 18 augusti 1940

Det är en räcka historiska dagar som passeras nu i mitten av augusti. Det är nu 70 år sedan Battle of Britain – Slaget om Storbritannien – gick in i sin mest intensiva fas. Precis som jag berättade i min senaste blogg på detta tema den 13:e augusti inleddes detta skede, den andra fasen av fyra, i mitten av augusti 1940.  


Air armada” av konstnären Robert Taylor – tyska jakt- och bombflygplan startar från basområdena i norra Frankrike på väg mot sina mål på det brittiska fastlandet (jaktplanen tillhör eskadern JG51 och har här just startat från sitt flygfält nära Calais, det ledande planet flygs av Heinz Bär, som med tiden skulle komma att bli en av de mest framgångsrika flygarässen i historien – han överlevde kriget)

13 augusti 1940 –  ”Eagle Day – tyskarna satsar för första gången på att anfalla kustnära flygbaser på det brittiska fastlandet, men anfallet blir inte den framgång man räknat med i form av att neutralisera brittiska RAF Fighter Command. De två stora tyska luftflottorna på europeiska fastlandet, Luftflotte 2 och Luftflotte 3 deltar i anfallen.

15 augusti 1940 – ”The Greatest Day – kallades så för att det var den dag då tyska Luftwaffe satte in det största antalet räder under hela kampanjen. Den här gången deltog även de tyska flygförband som var stationerade i Norge och Danmark, Luftflotte 5. Tyskarna trodde att i princip allt engelskt jaktflyg fanns i södra delarna av landet, men de svagt eskorterade bombplanen stötte på hårt motstånd redan över Nordsjön och tog svåra förluster. På grund av detta deltog inte Luftflotte 5 mer med några koncentrerade insatser under resten av kampanjen. 

18 augusti 1940 – ”The Hardest Day – kom att kallas så för att det var den dag då båda sidor tog de största sammantagna förlusterna. Efter dessa dagar av våldsamma luftstrider följde en period med sämre väder som kom att vara nästan i en vecka. Nu fick Luftwaffes ledning en möjlighet att utvärdera striderna så här långt. Det var tydligt man inte hade lyckats med att uppnå luftherravälde över sydöstra England trots de massiva insatserna. Ett antal justeringar av taktiken gjordes. Vissa flygplanstyper drogs ur striderna, ett antal ledningsförändringar innebar att några av förbandscheferna fick gå och ersattes med yngre mer aggressivt/offensivt tänkande/flygande förmågor samt vissa taktiska förändringar i hur det tyska jaktflyget skulle uppträda. Vi får anledning att återkomma till hur dessa förändringar påverkade det historiska skedet.

20 augusti 1940 – ”the few…”  Inför parlamentet i London håller Winston Churchill ett av sina mest berömda tal när han denna dag sammanfattar den gångna veckans hårda men, för engelsmännen, framgångsrika luftstrider med att konstatera att det engelska luftförsvaret klarat krisen och det med den äran. Detta är kanske Churchills mest citerade ord:

”Never before in the field of human conflict was so much owed by so many to so few…”

Dagens datum är den 18 augusti och jag tänkte här helt kort återberätta en av de mest dramatiska episoderna från ”The Hardest Day”. Någonting som definitivt platsat i den våldsammaste och mest rafflande Hollywood-action. Men som i det här fallet var dödligt allvar för de unga män som var huvudpersonerna i dramat.

Vi kommer in i handlingen vid lunchtid mellan 12 och 13 söndagen den 18 augusti 1940 och befinner oss på ca 20-30 meters höjd över Engelska kanalen tillsammans med nio tyska bombplan från eskadern KG76 av typen Dornier 17, tvåmotoriga taktiska bombplan av en typ som var vanlig inom Luftwaffe. I den ledande Dorniern flyger insatschefen överste Joachim Roth tillsammans min sin pilot, löjtnant Rudolf Lamberty. I ett plan strax intill finns löjtnant Hermann Magin, överfurir Wilhelm-Friedrich Illg och krigsreportern Georg Hintze. 

De lågtflygande bombplanen, som nu flyger så lågt att de drar upp långa streck efter sig i kanalens vatten, är en del i ett av dagens planerade anfall mot engelska flygbaser. För deras del handlar det om Kenley strax söder om London; de är en del av det historiska skede som kallas Eagle attacks/Adler angriff.


Dornier 17 – kallad ”flygande pennan” pga sin långsmala flygkropp

Anfallsplanen mot Kenley innebär att två andra grupper av bombplan först ska fälla sina bomber; höghöjdsbombning och störtbombning. Sist, då försvaret av basen väntas vara i kaos, ska överste Roths nio Dorniers svepa in på lägsta höjd och fälla sin bomblast. Alltså, i högsta fart, på lägsta höjd flyger de över Engelska kanalen, kommer så in över land vid Beachy Head i Sussex och flyger sedan med järnvägen mellan Brighton och London som riktmärke rakt norrut. Många civila engelsmän överraskades denna vackra sensommarsöndag av de plötsligt och dramatiskt uppdykande tyska bombplanen på så ovanligt låg höjd.

Men när de tyska Dornier-planen närmar sig Kenley ser de direkt att det är nåt som inte stämmer. Allt är lugnt. Inga rökpelare, inga bränder. Inget tyder på att anfallet har börjat. De inser att de är först framme och att det bara är att ”gilla läget”. Man brukar säga att sanningen är krigets första offer, kanske kan man säga att planeringen, i förhand uppgjorda planer ofta är det andra…

I kontrollrummet på Kenleys flygbas har brickorna som markerat de nio tyska planen bara kommit närmare och närmare på kartan, till slut råder inget tvivel om vart de är på väg. Jaktstridsledaren Anthony Norman griper micken till flygbasen högtalarsystem: ”Air attack imminent, air attack imminent!”  Kort därefter kan personalen i Kenleys stridsledningsrum själva höra de vrålande flygplansmotorerna utanför, men också dunkandet och smattrandet från flygbasens luftvärn; de svensktillverkade Bofors-kanonerna och de lättare kulsprutorna. Helvetet har brutit löst över Kenley.

De tyska planen får ett mycket hett mottagande. Spårljuskulor strömmar upp från marken och luftvärnsgranater exploderar runt dem. Dessutom testar nu engelsmännen för första gången ett nytt system mot lågtflygande plan kallat PAC – parachute and cable – det är raketer som skjuts upp med stålvajrar efter sig och fallskärmar i båda änderna. Ett flygplan som fastnar i någon av dessa vajrar är chanslöst… ‘

Piloten Rudolf Lamberty ser nu också mycket riktigt ett tiotal rökpelare plötsligt stiga upp mot skyn på andra sidan flygplatsen, just i den riktning de flyger. Han vet inte vad det är, men inser instinktivt att detta inte kan vara något för honom positivt och försöker nu gira samtidigt som bomberna faller och planet blir lättare. Dorniern lyckas mirakulöst nog passera mellan två av rökpelarna, men just som Lamberty och Roth pustar ut i cockpit smäller det till i vingen. Våldsamt. En lv-granat har sprängt upp ett stort hål vid motorn. Bensinledningen har slits av och inom ett ögonblick brinner vingen kraftigt.

Strax intill försöker löjtnant Hermann Magins Dornier också ta sig igenom spärrelden över Kenley. Kulor och granatsplitter rasslar och stänker mot flygkroppen. Navigatören Illg hör plötsligt hur ett ensamt skott går rakt igenom glasnosen och Magin ropar till: ”Nach hause!” – flyg hem! Sen blir han tyst och sjunker ihop i förarsätet svårt blödande, träffad i bröstet av en kula. Magin tappar greppet om styrspaken och Dorniern dyker mot marken. Planet är nu bara sekunder från att krascha.

Wilhelm-Friedrich Illg har ingen flygutbildning, men böjer sig över sin svårt sårade pilot och får tag i spaken samtidigt som han fäller bomberna. Mirakulöst nog lyckas han räta upp den nu åtskilligt lättare Dorniern sekunder innan den kraschar. Han kan hålla planet uppe, men han kan inte styra. I själva verket kan han inte flyga. Med reportern Hintzes hjälp lyckas han i alla fall till slut lyfta Magin ur förarstolen och själv sätta sig ned. Då flyger Dorniern otroligt nog redan in över Londons södra förorter på ca 30 meters höjd. 

Och nu har även de ca 20 Hurricane jaktplan som tidigare lyft från Kenley siktat de undflyende Dornier-planen. De som fortfarande är i luften. Den statistiska sannolikheten att lyckas återvända är nu mikroskopisk för de två Dornierplan vi följer i den här berättelsen.

Mycket riktigt, Lamberty och Roth kommer inte långt. Vingen brinner våldsamt och det är bara en tidsfrågan innan den kommer brytas av. Hurricane-planen attackerar och kulorna träffar gång på gång. Efter ytterligare några dramatiska sekunder i trädtoppshöjd över Surrey i södra England lyckas piloten löjtnant Lamberty krascha sin och överste Roths brinnande Dornier på ett fält vid Leaves Green bara några km söder om Kenley. De är båda brännskadade när de kryper ut och ger sig till omringande hemvärnsmän med höjda vapen. Här slutar kriget för deras del ca kl 13.10 denna söndag. De är chockade och skakade, men har överlevt.


Roths och Lambertys Dornier kraschar söder om Kenley, målning av engelske konstnären Geoff Nutkins

Men inte långt från Leaves Green där Roths och Lambertys Dornier nu är ett brinnande vrak på marken flyger överfuriren Wilhelm-Friedrich Illg och krigsreportern Georg Hintze förbi i högsta fart på väg söderut. Illg har fått fason på pedalerna och har mot alla odds lyckats svänga Dorniern runt och är nu på väg tillbaka. De har bestämt sig för att inte hoppa, utan verkligen försöka flyga tillbaks till basen i franska Cormeilles-en-Vexin. De har fått några minuters ro, en makalös tur denna dag. Men snart är Hurricane-planen från Kenley och Biggin Hill efter dem, fast beslutna att skjuta ned samtliga bombplan som just åsamkat deras flygbas så svåra skador.

Deras enda chans är att fortsätta flyga lågt, men nu träffas Illgs Dornier gång på gång, vänster motor fattar eld, men planet håller sig ännu i luften. Fortfarande på lägsta möjliga höjd. Plötsligt ser de Engelska kanalen framför sig igen. Just då har ammunitionen tagit slut för de engelska jaktplanen. Det krävs en rejäl portion tur för att överleva detta uppdrag och det verkar Illg & Hintze ha. Kanske ska de ändå på nåt sätt ta sig hela vägen hem ändå?


Wilhelm-Friedrich Illg kan egentligen inte flyga, men tar chansen… Här kommer den ensamma Dorniern ut mot Engelska kanalen under sin episka flygning hem från Kenley, målning av konstnären Nicolas Trudgian

Fyra av de nio Dorniers som den 18:e augusti 1940 startat från Cormeilles-en-Vexin har, svårt skadade, lyckats ta sig tillbaka till Frankrike. Men så kommer till sist ett femte plan in. På marken undrar de varför piloten inte landar genast.  En gång, två gånger, tre gånger passerar Dorniern över fältet innan piloten lyckas få ut landningställen, få ned farten och faktiskt gör en riktig landning med utfällda hjul på fjärde försöket. För ja… Det är förstås den icke-flygkunnige W-F Illgs Dornier och hans episka flygning tillsammans med reportern Hintze avslutas på ett rent mirakulöst sätt i o m att de faktiskt lyckas landa det skadeskjutna planet. Efteråt räknar man ihop över hundra kulhål i flygkroppen.

Men för Piloten Magin är det försent. Han har svimmat av blodförlusten och avlider i ambulansen på väg till sjukhuset. Av de 38 unga män ur Kampfgruppe 76, 9 staffel som startat med sina Dornier 17-plan några timmar tidigare kommer bara 24 tillbaka med livet i behåll från Kenley. Av dessa är de flesta mer eller mindre svårt sårade. Någon månad senare kommer dock beskedet från fältmarskalk Kesselring att överfurir Willhelm-Friedrich Illg tilldelats Tysklands högsta utmärkelse för tapperhet i fält – riddarkorset. Det var inte vanligt att underofficerare fick denna utmärkelse.

Jag har tyvärr inte kunnat hitta belägg för att Illg överlevde kriget, men jag hoppas att han inte bara fick den fina medaljen utan även slutligen en rejäl pension, som det en gång stod på den kända socialdemokratiska valaffischen…

Den 18 augusti 1940 gick också till historien som The Hardest Day. Tyskarna förlorade 100 plan, 69 av dem kom aldrig tillbaka eller var så svårt skadade att de fick skrivas av och skrotas. Engelsmännen förlorade 73 plan, 39 av dem för gott. Ytterligare 62 engelska plan förstördes eller skadades på marken under dagens våldsamma anfall mot flygbaserna. Vare sig förr eller senare skulle den materiella förstörelsen under det pågående slaget vara större. 

Berättelsen om anfallet mot flygbasen i Kenley är också bara ett litet titthål in i de fruktansvärda historiska händelser som inträffade denna dag för 70 år sedan.


En kort dokumentärfilm om Dornier 17 som visar planet under start och i luften

Annonser

2 svar to “”The Hardest Day – Battle of Britain”, 18 augusti 1940”

  1. Alltid lika spännande och intressant att läsa dina kommentarer till historiska händelser. Pappa

    • Tack Pappa! Det är jättekul att du läser och uppskattar det jag skriver. En viktig förklaring till mitt stora historie- och litteraturintresse är ju just din förtjänst!
      Det känns spännande och viktigt att återberätta litet av det som hände under dessa dramatiska dagar för nu 70 år sedan. Genom att minnas historien kan vi se till att den inte behöver upprepas.
      Jag återkommer förstås i detta ämne, Slaget om Storbritannien fortsatte ju som bekant för fullt åtminstone in i september. Det finns ett par historiska dagar till att beta av – och sen skriva en analys av
      konsekvenserna. Har mycket bra litteratur i ämnet och många intressanta tolkningar av skeendet…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: