Arkiv för september, 2010

Höstdagjämningen 2010

Posted in Natur och årstider on 23 september, 2010 by japetus

Jag brukar ju följa årstidernas gång i min blogg och idag har vi passerat ett av de där speciella tillfällena – höstdagjämningen. Det känns litet överraskande eftersom jag minns precis när jag satt och skrev om vårdagjämningen för exakt ett halvår sedan. Reflexmässigt, litet klichéartat får jag konstatera att tiden har gått fort igen, samtidigt måste jag också säga att det verkligen hänt en hel del i livet under dessa månader.

Höstdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan norra och södra himmelshalvan, det vill säga det som kallas himmelsekvatorn. Man skulle litet slarvigt kunna säga att solen reser ifrån oss i norr, på väg mot dem i söder. Norra halvklotet lutar som mest fördelaktigt mot solen vid sommarsolståndet, nu är det tre månader sedan och vi här uppe på norra halvklotet går mot höst och mörkare tider, medan de på södra halvklotet får vår.

Höstdagjämningen är inte en dag, utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt vid olika klockslag på skilda ställen på jorden, beroende på i vilken tidszon man befinner sig. Höstdagjämningen inträffade i år kl 04.09 imorse svensk tid.

Dagarna omkring höstdagjämningen går solen upp rakt i öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.


Bilden visar hur jorden ser ut sett från solen. Jordens axel pekar i färdriktning vid höstdagjämning. Solen lyser rakt över ekvatorn och pilarna på jordytan anger jordens rotationsriktning och de blå pilarna anger jordens rörelseriktning runt solen.

Annonser

Hansson de Wolfe United släpper ”Elektriskt blått” 15 oktober

Posted in musik on 21 september, 2010 by japetus

När jag hade den stora glädjen att se HdWU live på Rival i våras berättade Lorne att nya plattan ”Elektriskt blått” skulle släppas efter valet. I söndags var det val och samma dag kom information på HdWUs MySpace-sida.

”Elektriskt blått” ser ut så här och släpps 15 oktober.

Låtlistan ser ut så här:
1. Där hallonen växer vilt
2. Lilla människan i stora världen
3. Parfait amour
4. Det är nära nu
5. Generositet
6. Elektriskt blått
7. Livet är kort, kyss mig långsamt
8. Du gör så stor differens
9. Arholma-Landsort
10. Älskade monster
11. Kärlekens pris

HdWU på MySpace:
http://www.myspace.com/hanssondewolfeunited

På plattan medverkar:
Lorne de Wolfe på sång och keyboards,
Jonas Isacsson på gitarr, bas och keyboards 
Per Lindvall på trummor.

Så här tyckte jag om HdWUs spelning i våras:
https://japetus.wordpress.com/2010/03/28/hansson-de-wolfe-overlevererade-pa-rival/

Hösten har kommit till stan 2010

Posted in musik, Natur och årstider, Personlig kommentar on 19 september, 2010 by japetus

Igår hände det, det tillfälle när jag kände att det blivit höst. Det är ju en återkommande rapportpunkt här i bloggen, så även detta år.

Det var när jag letade mig fram i det kraftiga regnet längs en lerig stig på Långholmen i sökandet efter Carlshälls Gård dit jag skulle på bröllop; på marken låg de röda och gula löven överallt. Det var då jag kände det på allvar för första gången i år. Hösten har kommit till stan.

Vid bröllopet skulle Fredrick Federley ha varit vigselförrättare, men han fick förhinder pga det vidriga övergrepp han utsattes för i veckan när han slogs ned och rånades utanför sitt hem. Jag blev personligen väldigt upprörd och beklämd över dessa nyheter. Ett övergrepp riktat mot en folkvald företrädare för demokratin i Sverige känns extra olustigt.

Fredrick kunde ha kommit till vigseln, det var inte fysiska skäl pga misshandeln som stoppade honom, utan snarare den säkerhetsbedömning SÄPO gjort av den ev hotbilden mot honom i förening med det massmediala intresse som vigseln då skulle ha ådragit sig. Jag kan förstå att mina vänner brudparet tillsammans med Federley snabbt bestämde att det inte skulle funka att han tog uppdraget i lördags.

Men slutet gott, allting gott. Brudparet vigdes av en strålande stand-in förrättare.

Men det är ingen riktig övertygande total höst än. Vädret växlar. Idag, söndag, är det sol igen, den finaste dagen på länge och jag har varit ute och gått i den sköna solen efter att ha röstat. Men det är ingen sommardag längre. Det är en höstdag. Så jag plockar fram ”Vassa eggen” med Uffe igen som traditionen bjuder och lyssnar litet nu ikväll innan jag går över till att kolla in valvakan.

Här ett eftertänksamt, vackert och stilla spår från den klassiska Lundell-plattan jag då och då återkommer till här:


Nu faller regn på löv
Nu faller löv från gren
Nu skymmer det mitt på dan
Det mörknar på stadens scen
I parken där ungarna lekte
och jagade runt hela dan
där krattar man undan sommarn
Hösten har kommit till stan…


Ulf Lundell: ”Aldrig så ensam”, från dubbelplattan ”Den vassa eggen”, 1985

”Battle of Britain day” – 15 september 1940, om slagets avgörande och en bortglömd hjälte

Posted in Flyg, Historia, musik with tags , , , on 15 september, 2010 by japetus

Vi lämnade den här historiska tråden på kvällen den 7 september 1940 när tyskarna åter ändrat sin taktik och slutligen bestämt sig för att börja anfalla London. Londons Docklands och East End brinner våldsamt. Berättelsen om 1900-talets viktigaste strid når sitt avgörande den 15 september 1940, en dag som gått till historien som ”Battle of Britain Day”. Det är den dagen jag vill berätta om nu. Och om slagets kanske mest okända huvudperson.

Men först tillbaka till den av bränder upplysta himlen över London den 7 september. Ensam i sin Hurricane ”OK1” flyger Air vice marshal Keith Park för att själv få en överblick över skadorna. Det är Park som är huvudpersonen i den avslutande delen av min berättelse.


Keith Park vid sin berömda Hurricane, OK1

Nyazeeländaren Keith Park hade själv kämpat som stridsflygare under Första världskriget och har under hela Slaget om Storbritannien haft ansvaret som stridsledare för den hårdast pressade sektorn, 11th Group i sydöstra England. Det är Park som fattat alla de svåra taktiska besluten från början till slut. Vid något tillfälle har Churchill själv varit på besök och hört och sett Park dirigera försvaret. Den 15 september kom att bli ett av dessa ovanliga tillfällen, det mest minnesvärda.

När Park nu flyger över det brinnande London på kvällen den 7 september är han ändå till viss del nöjd med att tyskarna lagt om sina prioriteringar. Nu får hans jaktflygare och markorganisation tid att återhämta sig efter några hårt pressande veckor av intensiva anfall. Slaget om Storbritannien har nu gått in i sin fjärde och sista fas, anfallen mot London. Under den vecka som gått mellan 7 och 15 september har de tyska bombplanen gång på gång anfallit London vid de tillfällen vädret tillåtit.

Men London ligger ännu längre norrut än de flygbaser tyskarna tidigare fokuserat på. De tyska Me 109-jaktplanen har inte många minuters effektiv tid ovanför London innan de röda varningslamporna blinkar som signal att bensinen börjar ta slut. Park har fortsatt leda striden med framgång, RAF är fortfarande inte neutraliserade. Inte heller har Londonbornas moståndsvilja brutits. ”We can take it!” har människor ropat till Churchill när han besökt det bombhärjade East End. Nej motståndsviljan är inte bruten och RAF är ännu inte besegrat.

På morgonen den 15 september befinner sig Keith Park som vanligt i stridsledningscentralen i Uxbridge. Allt är ännu lugnt, inga markörer utvisande fientliga flygförband finns ännu på det stora kartbordet föreställande sydöstra England, 11 Groups ansvarsområde. Det är en vacker dag efter flera dagar med sämre väder och en undertryckt stämning av nervositet hänger i luften; alla anar att tyskarna kommer att dra igång ”något stort” denna dag. Vid 10.30 kommer också ett samtal till Park som berättar att Winston Churchill är på ingång.

Churchill ställer sig diskret vid sidan och tittar på arbetet i centralen; men när han plockar fram en cigarr får han en skarp blick från Park. Rökning är absolut inte tillåten i den varma, kvava bunker de befinner sig i. Churchill får nöja sig med att tugga på sin Havanna-cigarr. Men vid 11-tiden får också Churchill höra det första telefonsamtalet och se de första markörerna läggas ut, symboliserande inkommande tyska förband över Engelska kanalen. Engelsmännen får besök av tyska bombplan jag redan tidigare berättat om i bloggen, Dornier-bombarna från KG76. Parks startordrar når omedelbart  flygfälten vid Kenley, Debden och Northolt, engelska jaktförband startar.


Stridsledningscentralen RAF/Uxbridge

Vi återvänder nu till den franska flygbasen i Cormeilles en Vexin där de tyska bombflygarna i KG76 har sin hemmabas, det förband jag berättade om i bloggen om anfallet mot RAF flygbas i Kenley. Det har just varit briefing för III Gruppe där chefen, den hårdföre 38-årige bajraren Alois Lindmayr informerat om att Luftflottans chef, fältmarskalk Albert Kesselring, gett deras Dornier 17-plan äran att flyga först i den jättelika formering som idag ska anfalla London och avgöra slaget. Enligt uppgift från den tyska ledningen handlar det nu bara om att ”skjuta ned engelsmännens sista 50 Spitfires”. Efter de veckor som gått av våldsamma luftstrider har veteranen Lindmayrs män upplevt nästan 50% förluster, det är en tystlåten och samlad grupp flygare som nu är på väg mot sina ”flygande pennor”. Decimerade av de gångna veckornas strider har man måst slå ihop III Gruppe med de återstående planen i I Gruppe för att få ihop ca 30 bombare.

Lindmayrs formation av Do17-plan sammanstrålar med sin eskort över franska kusten, det går långsamt eftersom Lindmayr ställer höga krav på tät formationsflygning för att maximera den defensiva eldkraften. Det är det långsammaste bombplanet i formeringen som bestämmer hastigheten. De eskorterande jaktplanen får flyga, som de själva upplever, plågsamt långsamt och gira fram och tillbaka kring bombplanen.

Här kommer hela Luftwaffes flodvåg svepande med den skrämmande kraften av indoktrinering, goebbelsk hatpropaganda toppad med Wagners ”Valkyrieritt” och Liszts ”Preludium”. Det är ett makalöst storslaget skådespel, storslaget och vackert i all sin fruktansvärdhet, med rad efter rad av bombplan som sveper fram skyddade av Luftwaffes jakteskadrar JG3, JG27, JG52 och JG53 ca 400 Me 109-jaktplan ovanför, framför och runtomkring. Kanske kan man också säga att detta är själva slagets höjdpunkt?


Tyska Do 17z-plan i formering över England 1940


Wagners ”Valkyrieritt” i en klassisk samtida inspelning med Wilhelm Furtwängler och Wiener Filharmoniker

Men de möter hela den storslagna kamp- och offerviljan hos ett folk som kämpar för sin frihet, för sin överlevnad…  Aldrig har RAF Fighter Commands piloter kämpat med större glöd och offervilja. Flera gånger rammas de tyska bombplanen då engelska squadrons, 12 flygplan i bredd, anfaller ”head on”. Det är ett ultimat chicken race, gång på gång, över södra England och London.


Bounce! Konstnären Frank Wootons målning visar hur engelska Spitfire-jaktplan ur 72nd squadron överraskar den tyska jakteskorten ur JG53, i bakgrunden strömmar de tyska bombplanen fram

I stridsledningscentralen Uxbridge kämpar fläktsystemen en ojämn kamp, personalen svettas, hårt pressade. Alla lamporna på Parks kontrollpanel över tillgängliga fighter squadrons lyser nu rött och när Churchill oroat frågar Park var reserverna finns får han ett kort, sammanbitet, ”vi har inga”, till svar.


Ett lika berömt som dramatiskt ögonblick som sågs av många londonbor- Oberleutnant Robert Zehmes, KG 76, Do 17 rammas av Sergeant Ray Holmes, 504 squadron, Hurricane över centrala London och störtar vid Victoria Station, målning av Geoff Nutkins

De tyska bombarna fäller nu sina bomber över järnvägsspåren mellan Clapham Junction och kraftverket i Battersea, hela tiden ansatta från alla håll av engelska jaktplan. Men nu får de se något de verkligen inte väntat sig, ytterligare engelska jaktplan syns komma in från norr. Fler än de nånsin sett på en och samma gång.

I stridens höjdpunkt dyker nu också äntligen Parks rival och antagonist Trafford Leigh-Mallorys 12 Fighter groups plan upp norrifrån i tid över London. Det är den berömde Douglas Baders squadrons från Duxford som denna gång hunnit samla sig och formerat sin ”Big Wing”. Det tar tid, men när de väl samlats är de en förkrossande syn för de tyska bombpiloterna när de kommer in över London norrifrån.

Efter att de tyska bombplanens eskort angripits av engelsmännens ”50 sista Spitfires” redan vid inflygningen över England, då snart ytterligare ”50 sista Spitfires” blandat sig i luftstriden börjar de tyska piloterna känna sig desillusionerade. Sedan bombplanen anfallits rakt framifrån av ”ytterligare 50 sista Spitfires” en gång till söder om London är detta nu droppen för många.

Det ser ut som ”100 sista Spitfires” som kommer in norrifrån, men det är i själva verket mellan 60 och 70 Hurricanes med den dödsföraktande Douglas Bader i spetsen. (Bader hade förlorat båda sina ben i en olycka före kriget, men tränat sig att flyga med sina benproteser på). Till råga på allt är detta den tidpunkten då större delen av tyska jakteskorten måste bryta av och desperat vända hemåt och dyka med full fart tillbaka mot Frankrike för att nå sina hemmabaser innan bensinen är helt slut. Många av jaktplanspiloterna har stannat så länge, för länge, för att skydda sina kamrater i bombplanen, att de tvingas glidflyga och krascha på stränderna eller i vattnet nära franska kusten.


Scramble! Douglas Bader startar med 242 squadrons Hurricanes från Duxford, målning av konstnären Mark Postlethwaite

Ordningen i många av de tyska bomplansformeringarna bryts nu också, avstånden ökar, gluggar uppstår. Brinnande och rykande Dornier-, Heinkel- och Junkersmaskiner faller långsamt ur formeringarna eller börja sacka efter. Döda och sårade besättningsmedlemmar tas om hand ombord så gott det går. Försvarkraften bryts och ebbar ut. Det är tydligt för de män som upplever detta pandemonium vilken sida som har överhanden.


Ett mycket vackert, ödesmättat, storslaget och av Nazityskland missbrukat musikstycke, Franz Liszts ”Preludium” – med smattrande horn och trumpeter och mullrande pukor – är också en lämplig musikalisk utsmyckning berättelsen; berömda teman hörs vid 1:25 respektive 7:25 med den pampiga avslutningen från 8:45

Men alla tyska bombformeringar har inte brutits. Alois Lindmayrs män, 15 stycken Dornier 17-plan, återstoden av de från början 27 besättningarna i III Gruppe, KG76 kämpar nu en desperat strid för sina liv för att kunna återvända till Frankrike. Likt en grupp nybyggare i en westernfilm som oupphörligt anfalls av svärmande indianer på prärien håller fortfarande en grupp Dorniers tätt samman kring Lindmayrs ärrade ledarmaskin. Då och då träffas en maskin och faller ifrån, men kärntruppen har inte splittrats. Baders ”Big Wing” från Duxford är stor och inte tillräckligt samövad för att klara av att nyttja sin resurser optimalt, Hurricane-planen kommer t o m i vägen för varandra.

Den här dagen är det ändå ett smärre under – och ett bevis på Lindmayrs kalla professionalism och ledarskap – att KG 76 ändå lyckades stanna i formering och att överhuvudtaget någon av dem kommer tillbaka till Cormeilles en Vexin. Av de 27 Dorniers som startade med Lindmayr denna dag är det 11 som inte återvänder; horribla förluster som visar att detta inte kan fortsätta om någon av dem ska ha en chans att överleva kriget.

Vid återkomsten till kanalen väntar äntligen räddningen för de skakade tyska bombarbesättningarna, en tysk jakteskader har fördelats för att täcka reträtten och den här delen av den tyska planen fungerar bättre, major Hannes Trautlofts ca 100 Me 109 ur JG54 ”Grünherz-Geschwader” kommer svepande in över engelska kusten söderifrån för att skydda bombplanen. Baders Hurricanes viker undan och vänder hemåt. De följer Dowdings och Parks plan att inte ge sig in i strid med tyska jaktplan på lika villkor, hela tiden gäller det att använda resurserna optimalt defensivt.

Oberleutnant Hans-Ekkehard Bob i sin Me-109E ”Gelbe Eins” leder 9.e Staffel ur JG54 ”Grünherz”, målningen av Roy Grinnell heter i original ”Greenheart leader”.

Väl tillbaka på marken är upprördheten och besvikelsen uppenbar på Luftwaffes flygfält. RAF är långtifrån slagna. I själva verket har de tack vare Lord Beaverbrooks suveräna ledning av flygindustrin nu fler jaktplan än när kampanjen började. Det vet inte tyskarna, men de har sett tillräckligt i luften denna dag för att ana det.

Klockan är nu 15.25 på eftermiddagen och den spända stämningen i stridsledningscentralen i Uxbridge har lättat, lamporna slocknar en efter en. Nu finns åter startklara reserver på marken. Park och Churchill kan båda andas ut. Winston Churchilll går nedför trappen från balkongen han stått på och kommer ned till flyglottorna vid det stora kartbordet, många tittar generat ned när premiärministern tackar dem alla för deras insatser. De vet de inte än, men de har alla upplevt det som skulle komma att kallas ”Battle of Britain day”, den dag då de flesta historiker är överens om att slaget avgjordes.

Efter detta gick luften ur den tyska ledningen. Ingen av de taktiker man prövat hade lyckats. Engelsmännen var t o m starkare än tidigare. Två dagar senare, 17 september skjuter  Hitler också upp planerna på att genomföra   ”Seelöwe”, anfallet mot England, för säsongen. Det ska visa sig bli en permanent kancellering. Tyskarna kommer under september och oktober att fortsätta göra ytterligare några daganfall mot London, men inte med samma resurser som tidigare. Tyska Luftwaffe är skakat och frustrerat, det är ingen som vill erkänna det öppet, men man har lidit sitt första nederlag.

Hugo Sperrles 3:e luftflotta stannade kvar hela hösten, vintern och våren och fortsatte genomföra nattliga bombanfall mot England – det som kom att kallas ”Blitzen”.  Medan Kesselrings 2:a Luftflotta och nästan samtliga jaktförbanden, liksom markförbanden i Frankrike, sakta började flyttas österut inför det kommande storanfallet mot Sovjet. Göring bjöd dock samtliga jaktflygare på skidsemester, i omgångar, i tyska alperna. Det skulle visa sig vara det allra sista tillfället som dessa förband fick den typen av gemensam hemförlovning och permission.

England hade vunnit Slaget om Storbritannien. Det var tre personer som hade spelat de viktigaste rollerna i detta sammanhang:

1. Hugh Dowding byggde upp det robusta vapensystem av organisation, väl valda modeller av flygplan, radarstationer och stridsledningscentraler som under hela slaget klarade av att bearbeta och skapa klarhet ur en oupphörligt föränderlig mängd av info som strömmade genom det, utan att använda datorer. Han gjorde motståndet möjligt och lade grunden för försvarssegern.


Air Chief Marshal Sir Hugh Dowding (1882 – 1970)

2. Winston Churchill fattade beslutet att använda Dowdings vapensystem och såg till att slaget överhuvudtaget kom att utkämpas. Han övertygade en från början villrådig nation om den absoluta nödvändigheten i att utkämpa denna strid mot Nazityskland; han inspirerade nationen och visade med outtröttlig energi prov på ett oöverträffat ledarskap. Ingen annan då levande person ägde viljestyrkan, personligheten och den unika kombination av talanger som krävdes för att åstadkomma det han lyckades med.

3. Keith Park var mannen som använde det vapensystem Dowding skapat och Churchill beslutat om. Hade Park misslyckats, vilket han mycket väl kunde ha gjort, hade alla andras ansträngningar varit förgäves. Genom de långa månader som slaget varade stod han pall för trycket och fattade dag för dag alla de stora taktiska besluten som stridsledare för 11th Group, sydöstra England. Han hade överblicken samtidigt som han kunde ägna sig åt relevanta detaljer; han flög själv runt och besökte sina män i ”frontlinjen”, lyssnade till dem och inspirerade dem. Samtidigt som detta pågick utkämpade han också ett politiskt spel som rasade bakom kulisserna, vilket vi ska återkomma till.


Air Marshal Sir Keith Park (1892-1975)

Keith Parks insatser var extraordinära. Det sätt på vilket han förutsåg och mötte sin motståndares varje drag påminner om Wellingtons vid Waterloo, men då Wellingtons strid varade i fem timmar då han red fram och tillbaka bakom stridslinjen och gav order, så varade Parks stora strid i fem månader; i stridsledningscentralen, i sin Hurricane på väg fram och tillbaka mellan flygbaserna, i mässarna tillsammans med piloterna, på stabsmötena hos Dowding där han argumenterade för sin sak mot sina antagonister uppvisade han ett mästerligt sätt att använda sitt vapensystem och leda denna strid. Man har i efterhand analyserat de taktiska stridsledningsbeslut Park fattade under stress minut för minut  i stridens hetta, men har svårt att hitta något exempel där bättre beslut kunde ha fattats.

Om Keith Park har det sagts, liksom om amiral John Jellicoe, Home Fleets chef under Första världskriget, att han var den ende person som kunde förlora kriget på en eftermiddag. Parks ansvar var enormt. Och han bestod provet.

Men efterspelet till slaget var skamligt. Innan utgången av 1940 hade både Dowding och Park förlorat sina befäl genom skickligt politisk intrigerande från de äregiriga och politiskt inflytelserika kollegorna William Sholto Douglas och Trafford Leigh-Mallorys sida. Sholto Douglas tog över Dowdings jobb som chef för jaktflyget och Leigh-Mallory fick äntligen det av honom så hett eftertraktade uppdraget som chef för 11th Group. Under 1941 fick sedan dessa herrar snabbt tillfälle att visa prov på sin underlägsenhet i förhållande till sina företrädare då de ledde sina ”leaning into France”-operationer i upprepade och misslyckade försök att krossa de kraftigt numerärt underlägsna tyska flygstyrkor, endast två eskadrar – JG2 och JG26 – som fanns kvar i Frankrike efter att de övriga satts in i Operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen.

Först 1946, efter krigets slut, började omvärlden inse Parks betydelse. Den engelske flygmarskalken Lord Arthur Tedder, Eisenhowers ställföreträdare, hyllade Park i samband med en föreläsning:

”If ever one man won the battle of Britain, it was Keith Park…”


En mycket fin och välgjord hyllning till ”The defender of London”, den okände segraren, nyazeeländaren Keith Park som så skickligt ledde försvaret av det mest utsatta frontavsnittet under Battle of Britain, 11 th Group, sydöstra England. Den här filmen sammanfattar på ett utmärkt sätt hela min blogg-serie om Slaget om Storbritannien – se den!

Och det var en viktig seger, en stor seger för mänskligheten. Aldrig har en seger som varit så viktig för så många vunnits till ett pris av så få stupade. Ca 5 000 man stupade under de fem månader slaget pågick, att jämföra med de dryga 300 000 som stupade – till ingen nytta – i slaget vid Somme under Första världskriget samma tidsperiod 1916.

För den engelska segern i Slaget om Storbritannien var 1900-talets viktigaste och en mycket ”nyttig” seger i alla avseenden. Hela vårt civilserade demokratiska västerländska samhälles fortsatta existens låg i vågskålen, precis som Churchill förutspått i ett av sina berömda tal. Och aldrig har en seger i slutänden visat sig ha så positiva konsekvenser även för dem som förlorade. När man ser tillbaka på det århundrade som detta slag på ett så avgörande sätt formade, den svåra tid det var, kan man känna sig berättigad att citera den engelska historikern Stephen Bungay: ”this was one of humanity’s finest hours…”  


TIDIGARE BLOGGAR PÅ TEMAT ”1940”:

Norge och Danmark invaderas samt Churchills återkomst, 9 april 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/04/09/70-ar-sedan-operation-weserubung-norge-och-danmark-invaderas/

Tragedin i Katyn, Polen, april-maj 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/04/12/en-dubbel-polsk-tragedi-smolenskkatyn-1940-och-2010/

Frankrike kapitulerar, 22 juni 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/06/22/i-en-jarnvagsvagn-i-compiegne-22-juni-1940/

”Eagle day”, Slaget om Storbritannien, 13 augusti 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/08/13/eagle-day-battle-of-britain-13e-augusti-1940/

”The Hardest day”, Slaget om Storbritannien, 18 augusti 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/08/18/battle-of-britain-de-svaraste-dagarna-augusti-1940/

”London’s burning”, Slaget om Storbritannien, 7 september 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/09/07/londons-burning-battle-of-britain-slutfasen-inleds-7-sept-1940/

Slutakten – Major Wicks sista strid”, Slaget om Storbritannien, epilog om de tyska flygarässen, 28 november 1940:
https://japetus.wordpress.com/2010/11/28/battle-of-britain-epilog-28-nov-1940-helmut-wick-flygaressets-sista-strid/

 
K Ä L L O R :

Bergström, Christer: Luftstrid över kanalen, 2006
Bungay, Stephen: The most dangerous enemy, 2000
Deighton, Len: Fighter, 1977
Deighton, Len: Blood, tears and folly – an objective look att WWII, 1993
Galland, Adolf: The first and the last, 1954
Parker, Matthew: The Battle of Britain July – October 1940- an oral history of Britain’s finest hour, 2000
Price, Alfred: The hardest day – The Battle of Britain 18 August 1940, 1979
Spick, Mike: Luftwaffe fighter aces, 1996
Spick, Mike: Aces of the Reich, 2006
Tamelander, Michael: Slaget om Västeuropa, Flygkrig, strategi och politk sommaren 1940, 2002

 

F I L M E R :


En trevlig engelsk journalfilm från 1940 som hyllar ”the few” – de engelska jaktpiloterna. Många unika journalfilmsklipp


”20 years on” – ett charmigt och mycket engelskt reportage från 1960 som hyllar ”the few”

Och till sist, ett känslosamt ögonblick på Battle of Britain day som firas i London den 15 september varje år – The Battle of Britain Memorial flight

En Lancaster eskorterad av två Hurricanes och fem Spitfires…

”Nine eleven 2001” nio år efter WTC-tornens fall

Posted in Historia, Personlig kommentar on 11 september, 2010 by japetus

Precis som alla andra som var tillräckligt gamla för att minnas den där dagen, 11 september 2001, kommer jag ihåg precis var jag var när jag fick höra om det.

Efter tio år i arbetslivet var jag tillbaka vid FEKen på Stockholms Universitet den hösten och läste upp min gamla civilekonomexamen, tog de sista 20 poäng som skiljde mig från magistern. FEKen hade lämnat Södra Husen och flyttat ned till Kräftriket vid Brunnsviken. Det var riktigt vackert där, nästan litet pittoreskt bland de röda tegelbyggnaderna. Allt var väldigt fräscht och nytt. Det var där jag befann mig på eftermiddagen tisdagen den 11 september 2001.

Vi satt i en av de större föreläsningssalarna när någon berättade att han fått ett sms från en kompis i New York. Ett flygplan hade krockat med ett av Twin Towers, World Trade Center. En overklig historia. Den blev än mer bisarr när flera personer några minuter senare började mumla halvhögt; ett andra passagerarflygplan har kraschat in i det andra WTC-tornet. Föreläsningen tog slut och det blev rast. Diskussionerna drog igång. Vad var detta? Det hela kändes väldigt olustigt.

Allra mest minns jag den stora chock jag fick strax efter att vi gått ut från föreläsningen. Där finns flera minnesbilder som etsat sig fast på hornhinnan, minnen av den obehagligare sorten. Det satt en tv-monitor utanför föreläsningssalen och någon hade zappat över till CNN. Vi stod ett tiotal studenter och tittade stelt upp mot skärmen och fick se ohyggliga bilder. Först människor som hoppade ned från tornet mot en säker död. Jag blev väldigt illa berörd, alldeles torr i munnen och magen kändes skrynklig som ett russin.

Sen händer det mest  fasansfulla av allt. Medan vi står och tittar på nyhetsutsändningen rasar ett av WTC-tornen samman. Det bara liksom sjunker ihop i ett enda gigantiskt stort dammoln. Det är det i särklass mest fasansfulla jag sett på tv i mitt 33-åriga liv och det blir dödstyst i rummet. Ingen säger något. Tankarna snurrar i huvudet på mig, herregud hur många tusen människor dödades just i detta ögonblick? Jag fick en märklig, men ändå kanske inte helt missriktad, association till scenen i första Star Wars-filmen (Episode IV: A new hope)  när Obi Ben Kenobi reagerar med intuitiv chock och smärta när planeten Alderaan sprängts av Vaders Dödsstjärna, i samma ögonblick men på en annan plats. We are all one… Här var jag själv ett ögonvittne, låt vara framför en tv-skärm. Men ändå. Det var ohyggligt.

Den absurda känslan fullbordas av att en av städarna kommer åkande i sin putsande och fejande städbil för att torka golven. Vi som står och stirrar upp mot TV-monitorn står i vägen för honom. Upprepade gånger ber han oss att flytta på oss så han kan komma åt att städa ordentligt. Ingen reagerar. Städaren blir otålig, han ser inte det vi ser. Han står på andra sidan monitorn. Jag minns inte hur många gånger han fick säga till innan gruppen av chockade studenter framför monitorn till slut reagerade och flyttade på sig. Det var en helt overkligt situation.

Det är min starkaste minnesbild från 11 september 2011. Tvillingtornet som störtar samman och den oförstående städaren i sin städbil som gång på gång ber oss att flytta på oss. Och så den kostymklädde mannen som kommer ut ur dammolnen från ett av de just sammanrasade tornen och gång på gång upprepar samma fras: ”Still around, still around…”

Den dagen tog jag inte bussen eller t-banan in mot staden utan gick en mycket tankfull och omskakad promenad längs Brunnsviken in mot Vasastan och ett mycket vältajmat samtal med min mentor och speaking partner. Det samtalet var efterlängtat.

Det är djupt tragiskt att se allt det lidande som människor kommit att utsättas för pga den all den samlade rädsla som utlöste dessa händelser och skapade den reaktion som följde. Krig. Krig. Krig.

Nu nio år senare rasar fortfarande striderna i Afghanistan och en amerikansk frikyrkopastor vill bränna koraner i Florida. All denna rädsla…

Det är i alla fall betryggande att USA nu fått en betydligt mer resonabel och klok president i Barak Obama som nu, till skillnad från sin företrädare, nu åtminstone jobbar aktivt för fredligare lösningar och som också så klokt påminner sin befolkning om att den inte befinner sig i krig med hela religionen Islam…

Vackra dagar i september

Posted in Träning, Vardagligt on 8 september, 2010 by japetus

Solen strålar från en ofta klar himmel dessa dagar. Så här långt får man säga att vi haft en vacker septembermånad. De två senaste mornarna har en tät och vackert mystisk dimma svept in hela staden, för att sedan långsamt upplösas av solens strålar och avslöja mer och mer av den vackra utsikten från mitt fönster.

Dessa dagar sammanfaller dock med mitt byte till ett nytt jobb inom samma organisation. Det är långa och mycket intensiva dagar. Men det känns väldigt trevligt eftersom jag här fått en mer tacksam för att inte säga möjlig, roll.

Jag har inte hunnit vara så mycket ute på vardagarna, men igårkväll var ett undantag då jag följde med vännen T till Ågesta och sprang 6 km banan där på dryga 32 minuter. Det var en positiv överraskning för mig som i princip inte tränat nåt denna vår och sommar. Det var en underbar kväll som avslutades med bastu i Vidja vid Magelungen.

”London’s burning – Battle of Britain”: slutfasen inleds, 7 sept 1940

Posted in Flyg, Historia on 7 september, 2010 by japetus

”Jag har personligen tagit befälet över operationen…”

Det är på eftermiddagen den 7 september 1940. Riksmarskalk Herman Göring, högste chef för tyska Luftwaffe, står med hela sin stab på klipporna vid Cap Blanc Nez och ser världens hittills största flygarmada passera ovanför, 642 jaktplan och 343 bombplan. Nästan 1 000 tyska plan i en jättelik formering på 50 x 30 km, som ett stort svart moln som täckte upp ett luftrum på 2 600 kubikkilometer.


Tyska Heinkel 111 bombare i formering över England sept 1940

Göring stod länge och såg efter flygarmadan när den försvann bort över Engelska kanalen på väg mot London. Efter att under de gångna veckorna, sedan 24 augusti ha koncentrerat sig på anfall mot flygbaser och radaranläggningar, RAF Fighter Commands markorganisation – det som kallas den tredje fasen i Slaget om Storbritannien – kommer så beslutet som bidrar till att rädda engelska jaktflyget och avgöra slaget. Målet är nu fr o m 7 september till slut, London. Den fjärde och sista fasen av slaget har inletts.

Tyskarna anade inte hur hårt pressade RAF var i månadsskiftet augusti – september. Perioden brukar också kallas ”den kritiska fasen”. Det pågick en intensiv debatt i den tyska krigsledningen vilken taktik som kunde anses bäst för att ”tvinga upp de sista engelska jaktplanen och skjuta ned dem”. Skulle man fortsätta anfalla flygbaserna eller skulle man slå till mot London? Kanske kunde man också få stridsmoralen hos engelsmännen att braka samman om London drabbades av bombräder? 

Tyskarna behövde också vinna luftherravälde över sydöstra England för att kunna genomföra sin planerade landstigning, men det engelska jaktflygets ledare Air marshal Dowding hade på ett mästerligt sätt hushållat med resurserna och tack vare det engelska radarnätet kunnat portionera sina insatser och välja sina strider med stor precision. RAF hade inte besegrats, men var mycket hårt pressade fram till 7 september.

Något som till stor del får beslutet att tippa över mot London är de nattliga störanfall som Churchill beordrat mot Berlin och som tar sin början 25 augusti. Det är ingen stor precision i dessa bombanfall och ingen stor skada som åstadkoms, men prestigeförlusten för tyskarna är kännbar. Hitler blir rasande. Göring får skämmas, han har tidigare sagt att ”om det faller en enda bomb på Berlin kan ni kalla mig Meyer!” Meyer har för tyskarna samma innebörd som Svensson för svenskarna.

Göring tillhörde inte från början dem som ville anfalla London, men efter att Hitler till slut lagt sig i diskussionen mellan Göring och cheferna för de tyska luftflottorna fältmarskalkarna Kesselring (som förespråkade anfall mot London) och Sperrle (som hellre ville fortsätta anfalla flygbaserna) kom så beslutet som nu den 7 september fått Göring att personligen ta befälet över operationen.


Göring (i profil, 6:e man från höger) med sin stab vid Cap Blanc Nez, ser den jättelika tyska flygarmadan passera över Engelska kanalen på väg mot London, i bakgrunden Dovers vita klippor. Nära, men ändå så långt borta…


Ett avsnitt ur filmen ”The Battle of Britain” som visar det första anfallet mot London, 7 sept 1940. Den engelska jaktstridsledningen överraskas av tyskarnas val av mål; de har inledningsvis gissat att flygarmadan i vanlig ordning ska anfalla flygbaserna

Kvällen den 7 september träffas också Londons östra delar, East End och dockorna vid Themsen svårt av bombanfallen. När solen går ned är bränderna kolossala; eldhavet i East End avspeglade sig mot natthimlen som en artificiell aftonrodnad. Eldskenet var synligt många mil och gjorde det lätt för de tyska bombplan som kom i en andra våg på natten och fortsatte anfallen mot London. Räden hade dock inte inneburit den stora framgång i form av nedskjutna engelska jaktplan tyskarna hoppats på. Men skulle detta få engelsmännen att ge upp?  Tiden fram till den 15 september, då slaget slutgiltigt avgjordes, skulle komma att visa det.


Docklands brinner, London, 7 sept 1940